Jag börjar förstå fördelen med att komma hem. Att få vandra i gamla fotspår som en ny människa och med nya ögon. Helgen som gick var ett helt fantastiskt exempel på det.
I lördags fick jag möjlighet att dels möta AL som jag som tonåring hade en mycket speciell relation till. Vi hängde ihop ibland, men var mycket goda vänner utan planer och måsten. Vi var lekkamrater i tonåren kan man kanske säga. Båda två har vi en energi som är intensiv, lekful och rak, vilket förde oss samman när det var läge - och drog oss isär likaså.
I Lördags så sågs vi på dan efter hon messat mig på Facebook och berättat att vi av olika anledningar skulle vara på samma ställe. Lite kaffe, prat och minnen så sa vi hejsvejs. Senare på kvällen sågs vi igen och fortsatte prata.
På eftermiddagen träffade jag LN och ACJ på Princess konditori. Det var också helt fantastiskt att få träffas med nya ögon och säga hej till dåtiden. Oerhört skojjiga samtal, med vuxna bedömningar, barnsliga minnen och skratt.
Men, poängen med möten är att jag fick träffa personer från min historia. Jag inser mer och mer att de sista 16 åren utomlands har skapat en isolation och distans till mig, mitt och vem jag månne vara. Känslan efteråt var helt suverän. Min självkänsla riktigt växte så det knakade. Min utveckling, förändring och mina erfarenheter är en del av mig.
Igår var det också helt suveränt. Tog en långpromenad ut till Främby Udde, en promenad på en och en halv mil kanske. Det tog sina 3 timmar och vädret var min bästa vän. Föreningsmötet på kvällen var långt och svårt, men jag tror att dialogen som var efterlyst också kom igång på största allvar. Att utveckla en frivilligorganisation är inte enkelt, man kan inte kräva någonting, utan bara förädla det humankapital som finns. Svårt med lärorikt.
Nu skall jag förvalta denna glädje med stor försorg, och försöka finna nästa steg i min cirkel som håller på att slutas.
:-)
No comments:
Post a Comment