Pappa, först och främst måste jag säga att jag saknar dig väldigt mycket. Våra pratstunder de sista åren i ditt liv gjorde mig gott och jag känner att jag fick sluta en cirkel som allt för länge var öppen.
Idag är det så exakt ett år sen du gick bort. Den där eftermiddagspromenaden som blev din sista. När jag pratade med dig på förmiddagen sa du att du höll på att tvätta och skulle gå upp på Hornsgatan och köpa en ljusslinga till balkongräcket. Men, det blev inte så. Du föll ihop i backen, de som försökte rädda dig sa att det inte fanns något att göra. 64 år gammal var du så klar att gå vidare i livet - för så är det ju. Döden är även den en del av livet.
Jag måste erkänna att det var på gränsen av vad jag klarade av. När Christer ringde och berättade vad som hänt kände jag hur avgrunden öppnade sig och jag blev helt domnad.
Men, efter ett år av händelser känns det i alla fall efter omständigheterna ganska bra. Begravningen har vacker. Jag och Christer har försökt att gjort vårt bästa med allt bohag och ditt namn står under Sigge´s.
Men du skall veta att vi saknar dig allihopa. Det vart tomt efter dig. Din synpunkt var så mycket viktigare än vad jag insåg innan du försvann. I bland brukar jag prata lite med dig. Fråga hur det är, berätta att jag saknar dig och dela med mig av de vinster jag gör i mitt liv.
Tack pappa för att du var just det - min pappa. Jag är så stolt och glad över att få bära vidare dina ideer, ideal och syn på livet. Resorna, det stora perspektivet, kämpandet efter de mål man sätter och förmågan att relatera till alla.
Jag kan nu berätta att jag tror jag börjar bli en man. Känner en egen riktning och ser en klarare bild över vem jag är och vart jag är på väg. Jag hoppas du med stolthet tittar ner och tar åt dig en del av äran du och mamma lagt grunden för.
För evigt, saknar dig och tack så mycket för allt pappa. Och jag menar verkligen allt, utan det hade det inte varit vad som är idag, och jag hade inte bytt för något i världen.
Kram.
No comments:
Post a Comment