Ibland trillar insikten in...

Har inte skrivit så mycket på ett tag. Dels handlar det väl om att mitt liv är i positiv förändring, dels att en förbrukande process hållit mig i sitt grepp igen.

För idag så insåg jag en riktigt stor sak. Exet sa i går kväll nej till att låta mig stanna 3 veckor extra med barnen för att hjälpa River med läxor, stavning och räkning. Anledningen är att de senaste rapporterna från skolan har påpekat att han ligger efter och behöver extra hjälp - och min ide var att jag nu kunde hjälpa till. Så, avsikten är ren och rak - stötta min son´s skolutveckling. Inte för att jag behöver hålla nått försvarstal, men jag blir väldigt fokuserad på detaljerna nu.

Så, igår - efter en veckas betänketid - pratade vi dock igenom detta. Hennes syn är att det kan vara destruktivt att jag kommer och stannar längre. Hon vill att det skall vara 10 dagar, och sen 30 dagar på sommaren. Men, efter att ha varit där i oktober så fick jag ta del av skolrapporter och tester, vilket skapade denna önskan att få hjälpa.

Efter vårt samtal igår så bestämde jag mig för att söka denna rätt i domstol i Januari. Sagt och gjort har jag så idag skickat in en resningsansökan för rätten att tillbringa 4 extra nätter och 10 extra eftermiddagar med dom/han i januari/ februari. 19 januari är det så dags. Jag åker med övertygelsen att det kommer att gå bra, och chansar med att planera för en hel månad där.

Så, nu tillbaka till titeln som handlar om insikten. I eftermiddags stod jag och pratade med en vän. Vi pratade om relationer, historian och ovanan att reagera på gamla känslor i nya situationer. Där nånstans så slog det mig vad som egentligen händer runt sonens skola och min förhandling med exet.

Jag var gift med henne i 10 år. Under i stort sett hela förhållandet så var min skuldkänsla över min sjukdom drivande i vår maktbalans. Jag lät mig styras, riktas och gjorde som hon sa. Rädslan att bli avvisad var större än jaget, oron för mitt beteende och skuld och skam la lock på viljan och situationen blev bara värre och värre. Till slut visste jag att vi inte skulle lyckas och skilsmässan blev ett faktum.

Under de här åren som gått sen dess har jag dels lärt mig att leva med min sjukdom, dels rensat ut skulden och prioriterat om i mitt liv. Sakta men säkert har det skapats en fristående, stolt och förhoppningsvis god människa. Under de senaste 15 månaderna som vi legat i skilsmässa och gått fram och tillbaka inför domaren har jag känt en allt starkare övertygan inom mig. Rösten har blivit starkare och målet allt klarare.

Så, för en stund sen så trillade så polletten ner på allvar. Jag har under de senaste två åren rensat ut de situationer, beteenden och känslor inom mig som hållit mig tillbaka. Jag har haft tid att växa till mig. Modet och självkänslan blivit stark nog för att nu gå emot det som inte är rätt utan rädsla för konsekvensen eller tvivel på vad som kommer att hända om...

Det sköljde liksom över mig en stark övertygelse om att jag är redo att gå vidare. Jag är stark nog att göra det som är rätt. Jag klarar av att hantera ovissheten och är inte rädd för att den skall förstöra. Jag har fått insikten, kunskapen och övertygelsen om vad jag behöver göra för att klara det som kommer till mig. Med min övertygelse, mitt nätverk av människor med samma känslomässiga sjukdom och en spirande självkänsla känner jag mig nu redo att möta exet rakt på. Jag skall inte agera ut, straffa eller konspirera - nej jag skall säga vad jag känner, göra det jag behöver och göra det nu. Barnen kommer inte att acceptera att jag inte provade, att jag ursäktar. Får jag ett nej har jag i alla fall provat, och kommer att prova igen.

Insikter handlar även om att jag i detta måste komma hit innan jag kan gå vidare. Ingen annan har kunnat komma in tack vare denna oro och rädsla. Jag har helt enkelt suttit kvar i hennes grepp genom mitt ickeagerande och är nu redo att gå min väg. Kanske kommer de vackra sakerna att komma till mig efter detta. :-)