Julfunderingar, gott mående och gamla vänner

Till att börja med, jag har det riktigt bra idag. Betrodd i mitt jobb, auktoritär i mina funderingar och beslut och älskad av gamla fina vänner.

Sitter just nu på tåget mellan Stockholm och Falun efter lite möten och projekt arbete. Morgonen vart lite påfrestande, jag gick på tåget halv åtta i morse och kom fram till Stockholm kvart i ett på dan - förseningar, förfrysningar och massor med folk. Efter två möten fram till 4 så var jag klar för hemresan. 3 timmars jobb och 8-9 timmars resande - hehe, livet är inte alltid rakt fram och snabbt.

Annars känner jag ett riktigt gott mående som gryr inom mig. Stark, stadig och glad över det mesta. trivs med mig själv och tror jag är på rätt väg. Känns riktigt skönt att få släppa lite tunga situationer runt jobbet bakom mig, men mitt i allt så känner jag att jag blir lite blåst på det hela.

Säljer tillbaka mina aktier för ungefär vad jag gav för dom till mitt tidigare företag. Får inte helt betalt heller. Undrar om jag skall bråka, och bara ställa mig på tvären - eller bara släppa taget och gå vidare. Vet inte riktigt, men jag tror inte jag vill bjuda in girighet i mitt liv i samband med relationer till folk som inte står högt på min lista.

Mitt nya jobb känns intressant. Känner att det går framåt och de två jag jobbar med riktar sig mot samma mål. Så även verkar investerarna jobba mot en och samma riktning och vi har alla samma fokus. Tekniken är spännande och jag tror att jag kan göra något med detta. Samt, jag har en väldigt definierad roll som chef och ansvarig. Alltså, det hänger på mig! Jag har egentligen inga andra planer, och känner att det kommer nog att gå bra om jag bara andas och gör det jag skall - kanske, kanske mer än bra...

Annars så tänker jag på boendet ganska mycket - skall åka och titta på en lägenhet den 7e Januari - dan innan min 40-års dag - kanske är det då mitt vuxna liv börjar? Jag tror som sagt på att det kommer att lösa sig, och tonen i mailet med den tjejen om lägenheten var annorlunda, och bra. Men, först skall jag till barnen i en månad och sen så...

Det var en gammal vän som sa till mig härom dan, man vet ju inte riktigt vart du varit, du reser ju hela tiden och far och flänger alldeles hela tiden - men du ser i alla fall lycklig ut. Det var supersara som sa det, hon som kan titta mig i ögonen och säga att jag betyder mycket och är älskad av många - för det är ju precis det jag behöver höra i livet - att jag inte är konsumerad, bortglömd av alla och icke önskad.

River och Saffi har varit så uppspelta i några dagar att jag inte fått ut något vettigt av våra samtal. Men, så är det väl vid jul, det är tomten som är viktigast, inte pappa!