Livets nyck och överraskningar!

Igår så sa jag upp mig från den firman jag var med och startade i Februari. Jag pallar inte mer. Beslutet har växt fram och sprickan mellan oss har växt, min motivation har sjunkit helt och försvunnit och läget blev olidligt.

Situationen kom till sin spets igår när jag pratade med killarna. Deras ovilja att kommunicera, köra på mina beslut och sabotaget i att inte berätta vad som händer gjorde att jag på stående fot sa att jag slutar! Skickade ett mail till investeraren och sa att jag fått nog. Vi skall ha ett styrelsemöte på Måndag, så det blir väl ett sjuhelvetes paj kalas där - men det är dags att omge mig med människor som vill ta sig framåt och har erfarenheten att lyckas.

Jag har ju en massa projekt gående. Ett i Stockholm som kanske är på en helt annan nivå, ett här i Umeå som handlar om utbildning, samt lite små jobb som ger lite intäkter.

Men faktum är att jag nog skall flytta härifrån. Kände när jag landade här efter resan till USA i veckan att livet i Norrland inte är riktigt min grej. Kallt, folket är lite sura mest hela tiden. Misstänksamheten är stark och oviljan att vara öppen är total.

Nej, söderöver är vad jag skall! Skall säga upp lägenheten på måndag och kasta mig ut i det hela för att se hur det går. Faktum är att jag bott här i snart två år och inte riktigt trivts alls. Svåråtkomligt, litet och inte vidare socialt. Kanske lite insnöat från mitt perspektiv.

Annars har jag det riktigt jobbigt med jetlaggen sen jag kom hem i onsdags. Har ännu inte fått sova en hel natt. Några timmar på natten och några timmar på eftermiddagen är vad som bjudits. I natt så hade jag kraftiga mardrömmar till råga på allt och vaknade helt genom svettig och med hög puls. Så har det ju varit varje gång, så jag är inte så överraskad - men i alla fall, det är jobbigt likaväl.

Saknar barnen så att det gör ont i hjärtat. Är glad över hur det växer och åldras. River är arg på mig för att jag inte är där. Han sa att han inte trodde jag älskade honom eller skulle komma tillbaka. Jag tror att du kan hålla med om att detta är svårt och något man inte riktigt kan förbereda sig för. Det är väl bara att låta det vara, svara på varje fråga och hoppas att det blir bättre. Men, det är riktigt hjärte-skärande i alla fall.

Nej, flytta är vad det blir. Jag pallar inte med att sitta här och vara ensam mest hela tiden. Kanske beror det på mig, kanske inte - mest sannolikt är det en kombination av allt. Men, jag lyssnar på min magkänsla och går vidare. Där är ju så att jag bott här snart två år, så jag har ju i alla fall provat.

Kollade lite lägenheter i stockholm, ser ut att kosta runt 8-10 tusen, för 50kvm. Det får väl gå under en period - eller jag kanske skulle prova USA under vintermånaderna? Vi får se. Jag har i alla fall jobb till och med januari ut - sen får vi se. Men, Umeå firman får klara sig själv. Visst är det till en del mitt fel - jag tar det! Men, jag m,åste ju gilla att jobba med dem jag har runt mig.

Vi får se vad framtiden har att ge. Känns i alla fall rätt att gå vidare.