Att acceptera

Håller på att lära mig en läxa som tagit lång tid att lära.

Jag håller på att kunna se min del i det jag står i och kan se att jag inte behöver slå på mig själv i en evig process att försöka vara perfekt.

Givetvis handlar det om relationer och min rädsla för att bli lämnad. De senaste två veckorna har varit ganska utmanande - jag har blivit lämnad, fått inse att jag inte kunnat göra något och verkligen fått inse att jag accepterar det jag inte kan förändra!

Att bli lämnad väcker gamla sår i mig. Det är nästan en primal känsla om att inte duga. Det väcker den oro som gör att jag söker bekräftelse och svar på så mycket mer än nuet.

Insikten som sakta börjar trilla ner är att jag faktiskt duger som jag är och lugnt kan acceptera att jag är som jag är - räcker inte det så kan jag inte göra så mycket.

En sak till som kommer till mig är att jag kanske inte alltid är anledningen - det kanske ligger utanför mig.

Att acceptera det jag inte kan förändra ger mig faktiskt väldigt mycket kraft just nu. Jag vet vad jag känner och behöver inte veta just nu, och behöver ingen bekräftan eller svar på något.

Just nu är det ro inom mig. Vad framtiden utvisar blir som det är meningen. Jag ser min del och är klar över det. Jag inser också att jag inte kan förändra en annan människa och behöver bara vänta på att hon vet i sig.

Hur det nu blir är bara förhoppningar, önskningar och rädslor. Det kan jag hantera.

Jag är bra, det finns inte många som mig och om någon annan inte vågar tro på mig som ett kompliment i sin tillvaro kan jag inte göra mer! ;-)