Mellandags stress

Vaknade i morse och kände som det var en vanlig jobb dag. Men, i och för sig har jag lite jobb som jag borde ta tag i, men eftersom att jag är beroende av andra så bidde det inte så idag. Jag får återskapa lugnet och kolla lite skidor på tv om en stund istället.

Annars har julen varit helt ok. Lugnt och stilla. Massor av TV och soffsittande hela tiden. Känner i och för sig att stressen nu börjar krypa på lite och jag borde hitta nån aktivitet att fokusera på, annars kommer jag att bli olidlig. Köpte förresten inga cigaretter igår. Kände att jag var tvungen att ta en i morse, men nu skall jag göra allt jag kan för att sluta med stinkpinnarna - för det är så det känns. Kläder, fingrar och allt luktar rök och jag tycker det är pinsamt.

Har i och för sig funderat på det ett tag nu, dels tycker barnen att det är förfärligt att jag röker, dels vet jag ju att det är farligt. Men, jag har slutat med värre saker än så i mitt liv, så det blir nog bra det här också.

Jag blir 40 om 10 dagar. Känner mig lite ångestfylld inför att bli 40 faktiskt. Av någon anledning tycker jag att det är då man blir vuxen, skall ha blivit nått och etablerat sig! I vissa avseenden så har jag väl etablerat mig, jobbet är en viktigt kugge och jag har lyckats bygga upp lite cred på det. Blir kontinuerligt kontaktad av ny konstellationer som vill skapa något nytt och tillfrågad om jag inte kan hjälpa till med det jag är bra på. En annan vinkel är att investerare ger mig tilltro och respekt, vilket ger mig ganska mycket makt i mina roller. Då jag bestämmer har jag också möjligheten att driva det framåt enligt min vision.

Men, nu när jag blir 40 är det dags att sätta upp nästa mål, framför allt professionellt. Jag skall arbeta mig in till en VC roll. Jag vill sitta med ett antal bolag som jag fokuserar på och styra/ skapa mål och exekvera på min magkänsla. Jag tror att det är möjligt, för den erfarenhet som jag skapar mig är unik. Att ha drivit upp ett antal bolag, omvänt några till och styrt skutan för stora och små grupper skapar en väldig insikt. Jag hoppas att jag inom några år kommer att lyckas - och det tror jag faktiskt. Det brukar fungera så, att det man tar i sin mun kommer sant och förmågan att definiera målet gör det möjligt.

I och för sig kommer det att innebära mer jobb, mer ansvar, högre press och mer risk - men det är helt ok. Jag är kapabel, har förmågan och kan - så länge jag tar en dag i taget!

God fortsättning på er alla. Jag är oerhört tacksam för detta år. Jag har fått ett lugn som jag trodde försvunnit från mig. Jag ser klart vad som pågår med mig och runt om mig. Jag har även börjat få en empati som jag aldrig kunnat gissat mig till.

Nä, tillbaka till soffan och invänta mitt teams utvecklingsarbete. Manualen som ligger på mig måste faktiskt vänta.

P

Julfunderingar, gott mående och gamla vänner

Till att börja med, jag har det riktigt bra idag. Betrodd i mitt jobb, auktoritär i mina funderingar och beslut och älskad av gamla fina vänner.

Sitter just nu på tåget mellan Stockholm och Falun efter lite möten och projekt arbete. Morgonen vart lite påfrestande, jag gick på tåget halv åtta i morse och kom fram till Stockholm kvart i ett på dan - förseningar, förfrysningar och massor med folk. Efter två möten fram till 4 så var jag klar för hemresan. 3 timmars jobb och 8-9 timmars resande - hehe, livet är inte alltid rakt fram och snabbt.

Annars känner jag ett riktigt gott mående som gryr inom mig. Stark, stadig och glad över det mesta. trivs med mig själv och tror jag är på rätt väg. Känns riktigt skönt att få släppa lite tunga situationer runt jobbet bakom mig, men mitt i allt så känner jag att jag blir lite blåst på det hela.

Säljer tillbaka mina aktier för ungefär vad jag gav för dom till mitt tidigare företag. Får inte helt betalt heller. Undrar om jag skall bråka, och bara ställa mig på tvären - eller bara släppa taget och gå vidare. Vet inte riktigt, men jag tror inte jag vill bjuda in girighet i mitt liv i samband med relationer till folk som inte står högt på min lista.

Mitt nya jobb känns intressant. Känner att det går framåt och de två jag jobbar med riktar sig mot samma mål. Så även verkar investerarna jobba mot en och samma riktning och vi har alla samma fokus. Tekniken är spännande och jag tror att jag kan göra något med detta. Samt, jag har en väldigt definierad roll som chef och ansvarig. Alltså, det hänger på mig! Jag har egentligen inga andra planer, och känner att det kommer nog att gå bra om jag bara andas och gör det jag skall - kanske, kanske mer än bra...

Annars så tänker jag på boendet ganska mycket - skall åka och titta på en lägenhet den 7e Januari - dan innan min 40-års dag - kanske är det då mitt vuxna liv börjar? Jag tror som sagt på att det kommer att lösa sig, och tonen i mailet med den tjejen om lägenheten var annorlunda, och bra. Men, först skall jag till barnen i en månad och sen så...

Det var en gammal vän som sa till mig härom dan, man vet ju inte riktigt vart du varit, du reser ju hela tiden och far och flänger alldeles hela tiden - men du ser i alla fall lycklig ut. Det var supersara som sa det, hon som kan titta mig i ögonen och säga att jag betyder mycket och är älskad av många - för det är ju precis det jag behöver höra i livet - att jag inte är konsumerad, bortglömd av alla och icke önskad.

River och Saffi har varit så uppspelta i några dagar att jag inte fått ut något vettigt av våra samtal. Men, så är det väl vid jul, det är tomten som är viktigast, inte pappa!

Flyttlasset går söderut.

Nu sitter jag här i en nedpackad lägenhet och inväntar flyttgubbarna. Som det lät igår kväll så kommer dom efter 5 eller så. Så, det är bara att köra på och och bli klar i tid. Kanske hinner jag städa lite innan de kommer och stänga av lite rum och liknande för att göra det enkelt för mig. I morgon bitti kommer hyresvärden och inspekterar det sista och jag lämnar nycklarna.

Flyttlassen går till ett magasin i Stockholm, och jag tar min lilla bil och mina blommor och åker till mamma i Dalarna för att fira långjul.

Ser faktiskt fram emot att få flytta söderut igen. I och för sig har Umeå varit väldigt snällt mot mig och jag har haft det väldigt bra här. Men, den lilla staden långt uppe i norr är inte riktigt den plats jag vill slå rot på och stanna i. För det är faktiskt så det känns - jag letar efter en plats där jag hör hemma och känner frid. Kanske skulle det hjälpa med lite kärlek, men det kommer nog det också.

Annars saknar jag lilla Nelson, katten som förgyllt mitt liv sen han kom till mig i somras. Han bor hemma hos morsan och lever lyxliv har jag hört.

Jag känner att det är rätt att förflytta mig. Jag känner att det skall bli skönt att få kliva in i mina barns liv lite mer. Jag känner mycket glädje och ser en ljus framtid där jag känner mig stabil, trygg och centrerad - det ni!

Pratade med sonen.

Hallå. Jag la precis på telefonen efter att ha pratat med barnen. Jag blev helt förbluffad. Som ni kanske vet så har jag i domstol bett om att få stanna längre, 4 veckor med sonen för att hjälpa med läxor och liknande.

Under samtalet sa jag att jag skall försöka stanna lite längre den här gången, att jag bett om det. Då svarar han, du kanske borde stanna 4 veckor!

Undrar om exet har berättat detta? Jag tror inte det, eftersom hon sätter sig mot detta. Men, på något sätt vet nu river detta och tycker att 4 veckor är bra.

Det är inte första gången detta har hänt, att han "vet" vad som är på gång. Så även denna gång. Jag blev i alla fall väldigt glad över den dialog vi lyckades ha lite kort och kände att jag är på rätt väg.

:-)

Nu är det ett år sen du försvann ur våra liv!

Pappa, först och främst måste jag säga att jag saknar dig väldigt mycket. Våra pratstunder de sista åren i ditt liv gjorde mig gott och jag känner att jag fick sluta en cirkel som allt för länge var öppen.

Idag är det så exakt ett år sen du gick bort. Den där eftermiddagspromenaden som blev din sista. När jag pratade med dig på förmiddagen sa du att du höll på att tvätta och skulle gå upp på Hornsgatan och köpa en ljusslinga till balkongräcket. Men, det blev inte så. Du föll ihop i backen, de som försökte rädda dig sa att det inte fanns något att göra. 64 år gammal var du så klar att gå vidare i livet - för så är det ju. Döden är även den en del av livet.

Jag måste erkänna att det var på gränsen av vad jag klarade av. När Christer ringde och berättade vad som hänt kände jag hur avgrunden öppnade sig och jag blev helt domnad.

Men, efter ett år av händelser känns det i alla fall efter omständigheterna ganska bra. Begravningen har vacker. Jag och Christer har försökt att gjort vårt bästa med allt bohag och ditt namn står under Sigge´s.

Men du skall veta att vi saknar dig allihopa. Det vart tomt efter dig. Din synpunkt var så mycket viktigare än vad jag insåg innan du försvann. I bland brukar jag prata lite med dig. Fråga hur det är, berätta att jag saknar dig och dela med mig av de vinster jag gör i mitt liv.

Tack pappa för att du var just det - min pappa. Jag är så stolt och glad över att få bära vidare dina ideer, ideal och syn på livet. Resorna, det stora perspektivet, kämpandet efter de mål man sätter och förmågan att relatera till alla.

Jag kan nu berätta att jag tror jag börjar bli en man. Känner en egen riktning och ser en klarare bild över vem jag är och vart jag är på väg. Jag hoppas du med stolthet tittar ner och tar åt dig en del av äran du och mamma lagt grunden för.

För evigt, saknar dig och tack så mycket för allt pappa. Och jag menar verkligen allt, utan det hade det inte varit vad som är idag, och jag hade inte bytt för något i världen.

Kram.

Ibland trillar insikten in...

Har inte skrivit så mycket på ett tag. Dels handlar det väl om att mitt liv är i positiv förändring, dels att en förbrukande process hållit mig i sitt grepp igen.

För idag så insåg jag en riktigt stor sak. Exet sa i går kväll nej till att låta mig stanna 3 veckor extra med barnen för att hjälpa River med läxor, stavning och räkning. Anledningen är att de senaste rapporterna från skolan har påpekat att han ligger efter och behöver extra hjälp - och min ide var att jag nu kunde hjälpa till. Så, avsikten är ren och rak - stötta min son´s skolutveckling. Inte för att jag behöver hålla nått försvarstal, men jag blir väldigt fokuserad på detaljerna nu.

Så, igår - efter en veckas betänketid - pratade vi dock igenom detta. Hennes syn är att det kan vara destruktivt att jag kommer och stannar längre. Hon vill att det skall vara 10 dagar, och sen 30 dagar på sommaren. Men, efter att ha varit där i oktober så fick jag ta del av skolrapporter och tester, vilket skapade denna önskan att få hjälpa.

Efter vårt samtal igår så bestämde jag mig för att söka denna rätt i domstol i Januari. Sagt och gjort har jag så idag skickat in en resningsansökan för rätten att tillbringa 4 extra nätter och 10 extra eftermiddagar med dom/han i januari/ februari. 19 januari är det så dags. Jag åker med övertygelsen att det kommer att gå bra, och chansar med att planera för en hel månad där.

Så, nu tillbaka till titeln som handlar om insikten. I eftermiddags stod jag och pratade med en vän. Vi pratade om relationer, historian och ovanan att reagera på gamla känslor i nya situationer. Där nånstans så slog det mig vad som egentligen händer runt sonens skola och min förhandling med exet.

Jag var gift med henne i 10 år. Under i stort sett hela förhållandet så var min skuldkänsla över min sjukdom drivande i vår maktbalans. Jag lät mig styras, riktas och gjorde som hon sa. Rädslan att bli avvisad var större än jaget, oron för mitt beteende och skuld och skam la lock på viljan och situationen blev bara värre och värre. Till slut visste jag att vi inte skulle lyckas och skilsmässan blev ett faktum.

Under de här åren som gått sen dess har jag dels lärt mig att leva med min sjukdom, dels rensat ut skulden och prioriterat om i mitt liv. Sakta men säkert har det skapats en fristående, stolt och förhoppningsvis god människa. Under de senaste 15 månaderna som vi legat i skilsmässa och gått fram och tillbaka inför domaren har jag känt en allt starkare övertygan inom mig. Rösten har blivit starkare och målet allt klarare.

Så, för en stund sen så trillade så polletten ner på allvar. Jag har under de senaste två åren rensat ut de situationer, beteenden och känslor inom mig som hållit mig tillbaka. Jag har haft tid att växa till mig. Modet och självkänslan blivit stark nog för att nu gå emot det som inte är rätt utan rädsla för konsekvensen eller tvivel på vad som kommer att hända om...

Det sköljde liksom över mig en stark övertygelse om att jag är redo att gå vidare. Jag är stark nog att göra det som är rätt. Jag klarar av att hantera ovissheten och är inte rädd för att den skall förstöra. Jag har fått insikten, kunskapen och övertygelsen om vad jag behöver göra för att klara det som kommer till mig. Med min övertygelse, mitt nätverk av människor med samma känslomässiga sjukdom och en spirande självkänsla känner jag mig nu redo att möta exet rakt på. Jag skall inte agera ut, straffa eller konspirera - nej jag skall säga vad jag känner, göra det jag behöver och göra det nu. Barnen kommer inte att acceptera att jag inte provade, att jag ursäktar. Får jag ett nej har jag i alla fall provat, och kommer att prova igen.

Insikter handlar även om att jag i detta måste komma hit innan jag kan gå vidare. Ingen annan har kunnat komma in tack vare denna oro och rädsla. Jag har helt enkelt suttit kvar i hennes grepp genom mitt ickeagerande och är nu redo att gå min väg. Kanske kommer de vackra sakerna att komma till mig efter detta. :-)

Omotiverad

Kom hem från Dalarna igår kväll. Trött efter 6 timmars bilkörning, helt klart. Somnade runt midnatt och känner mig helt omotiverad idag.

Känner mig lite deppad, trög, bitter och lite sur i allmänhet. Kanske är det vädret - för idag är det grådassigt och halvdunkelt. Några plus i alla fall - men ingen snö som skulle lysa upp det hela lite i alla fall.

Skall börja packa ihop mitt hem denna vecka. har lite motstånd, eftersom jag inte riktigt vet var jag skall ta vägen. Skall till San Francisco i Januari - sen skall jag ju ta lite stora beslut.

Så fort jag kommer till dalarna så drar det i att köpa ett gammalt missionshus som jag tycker är riktigt schysst. Enligt min plan så har jag två år på mig att rusta det och få lite equity ut av det.

Kanske är det så det skall bli - två års jobb i Stockholm, rustande av ett gammalt missionshus och sen kanske acceptera in lite närhet i mitt liv. Som det är nu så håller jag alla känslor långt borta och vågar inte riktigt ta tag i denna rädsla av att inte duga, räcka till eller möjligheten att bli sårad.
Men, men...

På tåget

I går var det så sista dagen med förra firman. Jag lämnade in de papper som jag skulle och frigjorde mig från allt ansvar. Ojoj, va skönt. Kände att jag tar chansen med fakturan och väljer att kliva åt sidan. Om det blir probelm så får jag väl skicka den till fogden bara.

Men, efter att ha gjort färdigt så satte jag mig i bilen med katten Jansson ocg körde från Umeå till Falun. Katten var inte glad. Mycket jamande och ylande. Men, efter nån timme så började han ta det lugnt och vi satt där och pratade lite. Jag pratade om mitt, och katten klagade.

Nu sitter jag på tåget mellan Falun och Stockholm. Skall jobba på eftermiddagen och kolla på en lägenhet på söder innan jag sätter mig på tåget igen. Tror att det blir Avesta och brorsan i kväll. Styvmor är där och jag har inte sett henne sen mars månad eller nått.

Sen åker jag tillbaka till Falun, skall nog fika med nån kompis, handla jullklappar till barnen och försöka skola in katten med hundarna hos morsan. Men, jag tror att katten tar det bättre är min oro. Hoppas i alla fall att det går bra.

Söndag åker jag tillbaka till Umeå och börjar packa ihop lägenheten. Skall sälja lite dubbletter - har två likadana sängar och lite sånt.

Men, livet är helt ok. Hade svårt att somna igår - kände att det var så där massor med grejjor som snurrade och bilresan var lite stressig. Ser fram emot en lugn helg i alla fall som bara handlar om distans och julklappar till mina fina barn.

Kram på er alla.

Känns inte alls bra.

Hej. Som jag skrivit tidigare så har jag sagt upp mig från ett jobb där det inte fungerat alls bra på ett långt tag.

Igår så var det så formellt sista dagen, men vissa saker skulle städas undan idag. När jag skulle göra lite pappersexercis så upptäckte jag att de inte betalat min sista lön.

Då jag i samma veva skall lämna in en årsredovisning som jag skall skriva under kände jag att nu jävlar. Jag tog helt sonika med mig alla papper, skickade ett mail till ägarna och begärde en garanti för löneutbetalningen innan jag lämnar in några som helst papper.

Killarna i bolaget är gröngölingar som inte drivit bolag innan och började argumentera om att de inte tyckte jag skulle ha den etc. Situationen blev direkt hotfull då en kille blev superfrustrerad och nästan gick i taket.

Jävlar vad det tar på krafterna att ha att göra med killar som inte har nån erfarenhet i nått som detta. De gör helt enkelt jobb personligt och agerar i affekt. Kände mig helt utpumpad efteråt. Kom hem, skulle fokusera på ett annat projekt men kände riktigt hur kroppen skriker och huvudet bultar av frustration/ lättnad efter att ha tagit ett sunt beslut.

Det är för mig helt sant att det finns två sortens människor - de som skapar energi och de som suger ut energi av andra. De två (oerfarna) grundarna i företaget är definitivt sådana som suger ur all kraft och klagar. De manövrerar av okunskap och agerar på idiotiska sätt. Jävlar va jobbigt det har varit.

Kunskapen som kommer av detta är att man med precision skall välja sina medarbetare. Det är dom man skall tillbringa bra och dåliga dagar med - och i detta fall har jag i två företag i rad valt fel miljö. Jag hoppas att den konstellation jag nu arbetar i kan vara mer givande än tagande - det känns så i alla fall. Mer erfarenhet, mindre ego, mer kunskap och mindre kamp.

:-)

Inte bra...

Sitter just nu hemma i köket och funderar och oroar mig. I helgen så har barnen varit i Yosemite med sin mamma, en nationalpark öster ut från San Francisco ungefär 5 timmar med bil.

Vi hade en plan om att jag skulle ringa, och i lördags och söndags så provade jag en massa gånger. Men, inget svar! Sen idag, som vanligt så brukar jag ringa vid 7 deras tid för att säga hej. Efter att ha provat mellan kvart i och halv 8 får jag ännu inget svar.

Eftersom klockan ringer på skolan 10 i åtta så är de nu på väg dit hoppas jag. Men, usch va jobbigt mer oro. Massor av orealistiska bilder poppar upp i huvudet och jag har svårt att fokusera. Men, samtidigt är det inget jag kan göra nu och känner mig helt maktlös.

Får prova och nå exet på hennes jobb senare under kvällen för att höra hur de har det, om allt är ok och på så sätt stilla min oro.

Ojoj.

Nästa besök hos barnen

Hej igen. Nu var det en stund sedan jag skrev. Har som sagt sagt upp mig från jobbet, sagt upp lägenheten och flyttar till Stockholm runt Jul hoppas jag.

Har en förhoppning om att allt skall gå bra och att bostadsfrågan löser sig - det blir nog bra det här till slut.

Men, jag har i och med att jag sagt upp mig fått lite fritid runt Jul. Jag frågade exet om det var ok att få ha barnen lite extra i och med möjligheten och frågade henne om detta. Till min förvåning så tvekar hon. Kanske inte förvåning, men i alla fall till min frustration. Jag vill planera och åka - jag tror att jag i vilket fall som helst bara skall boka tiden där och gå till domstol för att få igenom det. Men, men. Känner att det kanske är frustrationen som gör det, inte min vilja.

Jag skall i alla fall flytta härifrån. Vinter mörkret har kommit på största allvar och solen går ner för 3 på eftermiddan! Helt sjukt. Alla släcker ner och går hem. Ingen vill göra nått och det är en kollektiv depression som pågår.

Är det ingen som kan liva upp denna stad! Jag funderar på att besöka jazzklubben ikväll bara för att komma ut. Lite musik en stund kanske gör kvällen enklare.

Skall åka till Kavrnbyn i morgon på fest, sen konsert på Söndag. Kanske lite clubbing på Lördag, med en liten mix av träning, innebandy och god mat. Jobbar det sista med firman nästa vecka och kör sedan fullgas med det nya i sthlm från Torsdag. Livet är nog helt ok i alla fall - känns då så.

P

Känner att...det varit lite tungrott på sista tiden.

Har tillbringat i stort sett en hel vecka hemma. Har i och för sig vart på nått möte, både på fritid och jobb - men från tidig eftermiddag till sena mornar har jag varit hemma. Kanske är det vakuumet efter barnen, tröttheten efter resan, faktumet att jag är lite sjuk och beslutet med flytt och jobb. Jo, kanske är det så - men i alla fall. Känner att det nästan blivit en depression av det hela.

Kände mig så fångad att jag nästan fick panik i går. Vad gör folk på kvällarna. Ingen aning - för jag sitter ensam hemma och misströstar.

Men, mitt i allt negativt så vet jag ju att det handlar om sjukdom, jetlagg och förändringar. Men, insikt gör ju inte tristessen mindre eller enklare att ha att göra med.

Stora funderingar kommer. Har det alltid sett ut så här? Är jag okapabel att finna ett socialt liv? Är det mig det är fel på? Ja, ni förstår - tankarna blir större och större, och sammanhanget blir mer och mer orealistiskt.

Skall försöka att gå ur lite i helgen. Måste finna lite umgänge och socialt liv - annars kommer jag att bli helt tokig. Hade lite funderingar på att åka söderut redan i helgen, kanske blir det tåg i helgen - för jag vet att jag skall vara i Stockholm på tisdag i alla fall. Men, jag tycker synd om Nelson - eller Nelly som katten heter. Vill inte lämna honom ensam igen.

Men, en av de funderingar som dykt upp är vad jag skall göra i Februari. Jag kommer vara klar med ett jobb i mitten av Januari, sen åker jag till barnen för födelsedagar. Jag funderar faktiskt på att stanna där i några veckor i stället för att göra som jag gjorde förra året - åka till solen direkt efter resan. Kanske, kanske - men det innebär ju lite problem. Exet kommer att bråka, River kommer att hoppas, och jag undrar om det är rätt. Vi får se hur det blir.

Men, jag blir förundrad över hur litet utbudet för ensamna vuxna är här i Umeå. Dom som har barn, partner eller har skolkompisar och sånt verkar ha det lättare - själv är man väl dömd till ensamhet och isolation.

Får väl gå ut och söka lite bekräftan i kväll och i morgon. Tror att vi skall gå på filmen 2012 i kväll - en äkta katastrof film som kanske passar mitt katastrofsinne.

Hörs.

Tisdag

Sitter här i Umeå och känner lite vakuum efter resan, storstaden, barnen och pulsen av att vara i en mång-miljon stad. Umeå känns ganska tunt på en tisdag då det inte finns någonting som lockar. Kanske är stan bra för dom som gillar det stilla hemma livet - men jag har ett behov av att ha mycket som händer omkring mig.

Sa som sagt upp mig från jobbet i fredags - har inte hunnit säga upp lägenheten, men jag är inte så orolig för att få den uthyrd heller - det är många studenter som behöver bostad så det skall nog gå bra.

Men, jag måste erkänna att jag är lite rädd för hur det skall gå, och vart jag skall landa. Låg och hade jätte svårt att få tyst på tankarna i går kväll. Rädslor och känslan av att skippa tryggheten för äventyret skapar lite kaos. Men, jag tror att detta kommer att lugna ner sig och att det skall bli helt ok på alla sätt.

Jag har ingen direkt trygghet i situationen - har jobb till och med Januari så det gäller att jag börjar jaga lite. Skall försöka tillbringa december med att vara i Stockholm varje vecka för att börja sätta upp möten, påbörja lite diskussioner och se hur läget är.

Men, det är dags - och jag känner det starkt - att flytta söderut. Närmare mina goda vänner, min mamma och brorsan. Få lite mer kontakt med gamla och nyfunna vänner som jag trivs bra ihop med. Men, framförallt så längtar jag efter storstaden igen. Alla saker, neonljus, fina restauranger och mycket olika saker att göra. Härliga promenader i stan, mycket möten och bra musik.

Livets nyck och överraskningar!

Igår så sa jag upp mig från den firman jag var med och startade i Februari. Jag pallar inte mer. Beslutet har växt fram och sprickan mellan oss har växt, min motivation har sjunkit helt och försvunnit och läget blev olidligt.

Situationen kom till sin spets igår när jag pratade med killarna. Deras ovilja att kommunicera, köra på mina beslut och sabotaget i att inte berätta vad som händer gjorde att jag på stående fot sa att jag slutar! Skickade ett mail till investeraren och sa att jag fått nog. Vi skall ha ett styrelsemöte på Måndag, så det blir väl ett sjuhelvetes paj kalas där - men det är dags att omge mig med människor som vill ta sig framåt och har erfarenheten att lyckas.

Jag har ju en massa projekt gående. Ett i Stockholm som kanske är på en helt annan nivå, ett här i Umeå som handlar om utbildning, samt lite små jobb som ger lite intäkter.

Men faktum är att jag nog skall flytta härifrån. Kände när jag landade här efter resan till USA i veckan att livet i Norrland inte är riktigt min grej. Kallt, folket är lite sura mest hela tiden. Misstänksamheten är stark och oviljan att vara öppen är total.

Nej, söderöver är vad jag skall! Skall säga upp lägenheten på måndag och kasta mig ut i det hela för att se hur det går. Faktum är att jag bott här i snart två år och inte riktigt trivts alls. Svåråtkomligt, litet och inte vidare socialt. Kanske lite insnöat från mitt perspektiv.

Annars har jag det riktigt jobbigt med jetlaggen sen jag kom hem i onsdags. Har ännu inte fått sova en hel natt. Några timmar på natten och några timmar på eftermiddagen är vad som bjudits. I natt så hade jag kraftiga mardrömmar till råga på allt och vaknade helt genom svettig och med hög puls. Så har det ju varit varje gång, så jag är inte så överraskad - men i alla fall, det är jobbigt likaväl.

Saknar barnen så att det gör ont i hjärtat. Är glad över hur det växer och åldras. River är arg på mig för att jag inte är där. Han sa att han inte trodde jag älskade honom eller skulle komma tillbaka. Jag tror att du kan hålla med om att detta är svårt och något man inte riktigt kan förbereda sig för. Det är väl bara att låta det vara, svara på varje fråga och hoppas att det blir bättre. Men, det är riktigt hjärte-skärande i alla fall.

Nej, flytta är vad det blir. Jag pallar inte med att sitta här och vara ensam mest hela tiden. Kanske beror det på mig, kanske inte - mest sannolikt är det en kombination av allt. Men, jag lyssnar på min magkänsla och går vidare. Där är ju så att jag bott här snart två år, så jag har ju i alla fall provat.

Kollade lite lägenheter i stockholm, ser ut att kosta runt 8-10 tusen, för 50kvm. Det får väl gå under en period - eller jag kanske skulle prova USA under vintermånaderna? Vi får se. Jag har i alla fall jobb till och med januari ut - sen får vi se. Men, Umeå firman får klara sig själv. Visst är det till en del mitt fel - jag tar det! Men, jag m,åste ju gilla att jobba med dem jag har runt mig.

Vi får se vad framtiden har att ge. Känns i alla fall rätt att gå vidare.

Stora känslor...

Igår så lämnade jag barnen. Eller, rättare sagt, Exet kom och hämtade dom från lägenheten jag hyrt och de åkte hem till sitt hem igen. Svårt, svårt och mycket tunga känslor.

River försökte be mig på olika sätt att stanna, vilket har blivit ganska avancerat vid det här laget. Jag skulle be dommaren om att få stanna i 100 dagar. Jag berättade om hur vi kommit överens om antalet dagar med hjälp av en domare - givetvis sa han då att jag skulle be om mer dagar...

Saffi sov inte hos mig sista natten. Hon ville, efter Halloween, stanna hos mamma och så fick det bli. Undrar lite om det är hennes sätt att ta itu med situationen - trygghet och så först.

Men, idag bär det av hem igen. Landar på Arlanda sent i morgon kväll, och vet inte riktigt hur jag skall göra då. Det går inga tåg eller flyg. Jag får väl ta och ta in på ett hotell kanske och flyga upp på Tisdag morgon. Skulle ha varit perfekt om jag hade nån kompis som bodde i närheten, men...det ensamna livet fortsätter. Är man vuxen skall man ta hand om sig själv tydligen.

Hade otroligt svårt att somna igår. Kände hur varenda nervudd skrek efter flykt och huvudet spelade mig ett stort spratt. Men, somnade tillslut och vakande i tid för att ringa barnen som vanligt i morse.

Chup, chup - livet går vidare och jag är inte helt redo att ta tag i allt som behövs. Funderar på att också allvarligt ställa ett av jobben jag har på sin spets, känns inte alls roligt längre...killarna är oinspirerade, asociala och inte riktigt kapabla att ta sitt ansvar. Jag slösar helt enkelt bort min tid med projektet.

P

Så bär det av snart igen

Efter nio dagar är det snart dags att åka hem igen. Jag är så underbart lycklig och fylld till brädden av kärlek till de små liven och känner att oberoende av alla pengar det har kostat så har veckan gått jättebra.

Just nu är klockan halv 6 på morgonen. Jag gick och la mig med barnen runt halv nio i går, efter en hel tokig kväll. Rivers skola hade en festival med massa små spel och hoppborg där alla biljetter samlade in pengar till programmet.

Sockervadd, popcorn, flera klubbor och massor med barn. Vilt, tokigt, roligt och spännande. Det var en kväll som de sent kommer att glömma tror jag!

River och Saffi var i alla fall helt slut när vi kom hem. Lite TV och Saffi tvärsomnade. River höll ut lite mer, men somnade tillslut som det barn han ändå är. Jag tror de kommer att sova en stund till, hoppas det i alla fall - för jag sitter i köket med en kopp kaffe, datorn och reflekterar lite över veckan som varit.

Rutiner, skola, terapi, ballett klass, fotbollsmatcher, middag, TV, inköp av kostymer och hemläxor. Jo, det har varit hårt jobb - men jag tycker någonstans att jag fixar detta helt ok. Jag har hållit mig lugn och harmonisk hela veckan. Har till och med kunnat jobbat lite.

Men, i morgon så hämtas dom av Exet igen och detta besök tar till ända. Jag vet inte riktigt vad barnen tror och känner - men om jag kan läsa deras tankar så är de helt lyckliga med detta också. River är givetvis lite ledsen för att jag skall åka, men vi har redan börjat planera nästa besök. Vi skall ta oss upp till Lake Tahoe då och prova på lite pulka åkning och snöbollskrig. Avsikten är att berätta hur det är i Sverige på Vintern och försöka få dem att förstå att livet är olika på olika platser.

Men, jag tror samtidigt att det är ett försvar från min sida, att leva lite i framtiden och planera nästa gång. Det blir lättare då. Kanske är det svårt för små människor att relatera, men förhoppningsvis så går det bra det också.

Nu skall jag i alla fall hem. Mycket jobb väntar och lite små katastrofer som skall redas ut. Jag behöver jobba på att finna någon partner, så livet blir mindre ensamt. För det är vad det är - ensamt, allt som oftast.

Ha det bra allihopa.

Sugarhigh!

Jag, sent skall man lära sig av misstagen. I helgen så har båda barnen varit hos mig hela tiden, och sin vana trogen har de också lärt sig hur man övertalar pappa att köpa vad de vill. Sagt och gjort gick helgen i godisets tecken. Gummibears, lollipops, chipspåsar och tuggummi.

Lördagen var ganska ok. Det var ju inte så många saker att tänka på efter fotbolls matchen på morgonen. Vilken förövrigt var superduper. River älskar tydligen att stå i mål, och med en perfekt pose skyddade han målet som om det gällde liv eller död.

Men, åter till godiset. På Söndagen började jag se lite tecken på kort stubin, stress och högljudda barn. På eftermiddagen, när saffi skulle sova bidde det inget alls. hon låtsades sova i två minuter - sen kom hon med den utomordentliga idéen att hon kunde sova i soffan - eller i kojjan dom byggt i vardagsrummet. Jag vart lite slapphänt och lät dem göra det - så, naturligtvis blev det ingen tupplur.

Framåt kvällen när Exet var här och åt bröt River ihop. Han ville inte krama exet när hon kom, gömde sig bakom mig och hade jättesvårt med allt. Tillslut så började han äta och genast blev det normalt igen. Men under kvällen så haglade frågorna om godis vidare - men jag gav inte upp. Hopp i säng, lite irritation och sen sov de som små duvungar.

Till min stora förvåning satte sig Saffi som är 3,5 år vid frukost bordet i morse. Sömnen satt ognuggad i ögonen och håret stod åt alla håll. Jag hade precis satt omeletten på bordet och sa varsågod. Hon tittade på maten, skrynklade ihop munnen och tittade på mig med flörtiga ögon - jag vill ha godis i stället!!!

Ja, som man bäddar får man ligga. Halloween på fredag och godis i stora massor. Men, efter en diskussion över matbordet sa vi tillslut i kör - inge mer godis förens Halloween! Inte för att jag tror att det kommer fungera!

På plats

Så där ja. Idag skall jag få hämta barnen på skolan och ha dem i 10 dagar. Känner mig både nervös och förväntansfull på samma gång.

Dels är det mycket rutiner som skall fungera - matlåda i skolan, hemläxor, middagar och allt där i mellan. Men, någonstans under känslorna känner jag en trygghet och ett ansvar att fixa alltihopa. SÅ, det skall nog gå riktigt bra med det hela.

Pratade just med barnen och frågade om det hade lust att gå med och handla idag? Saffi är så skön, hon sa nej - gör det innan du hämtar mig så har vi mer tid att leka. Sagt och så blir det!

Annars så sov jag riktigt dåligt inatt, det brukar vara så andra natten - jetlaggen är som värst då. Somnade runt 11 och vaknade runt 5. Så, det blir en tupplur under förmiddagen och tidigt i säng med barnen ikväll.

Men, stället jag hyrt känns bra - 2 rum och kök och helt ok. Sist jag var här hyrde jag bara ett rum utan kök, och det blev alldeles för påfrestande. Men, nu skall det nog gå bra i alla fall.

Idag blir det lungt med barnen - vi skall landa på stället och prata med varandra. Kanske laga lite middag ihop och kolla en film. Sen är det hopp i säng som gäller.

Jag känner riktigt hur det spritter i kroppen och att jag är innerligt lycklig över att få hämta barnen i eftermiddag. Pappatime, here i come.

P

Borde kanske vara arg...

Hej. Sitter just nu på Arlanda och har checkat in på en jumbojet som är ombyggt till ett hostel. Skall med planet i morgon kl. 06.40 och äntligen få tillbringa lite tid med barnen igen.

Sin vana trogen håller exet på med sina grejor just innan för att på något sätt skapa ilska och irritation som en välkomst present. Det börjar bli en vana, så jag får bara glömma det och fokusera på det roliga.

Men, när vi planerade besöket så bad hon mig komma två dagar innan så barnen hinner bli vana att jag är här igen. Ok, sa jag och tänkte att det betyder att vi skall ses dom två dagarna också. Enligt den plan vi tidigare gjort upp skulle det vara så - men så satte jag stopp för att hon är med i klassrummet hos river på nått event runt halloween. Jag har blivit så förödmjukad förrut av detta så jag kände att det var bäst att be om rätten att säga nej i domstol. Så domaren höll med mig, och hon skall inte dyka upp, planera in sig i våra aktiviteter eller på annat sätt styra runt barnen när jag är här.

Tydligen blev hon riktigt sur över detta, för nu är den överenskomna planen helt ute - jag skall ha barnen från Torsdag till och med nästa söndag. Jag skall hämta dem på skolan på torsdag. Ok, fint...men sen då! På Söndag hade jag gått med på att hon skulle få eftermiddagen med dem, Halloween skulle jag komma över och tillbringa den tillsammans etc. etc.

Jag känner någonstans att hon försöker skuta ifrån sig nått som inte känns bra genom att ta någon kontroll, och det är väl helt ok. Men, frågan är ju om jag då skall hålla kavr de olika saker jag gick med på runt hennes vilja runt barnen. Skall jag bjuda henne till middag på söndag? Skall jag planera att vi spenderar Halloween tillsammans? Jag litar heller inte riktigt på att hon kommer att packa deras väskor med allt som behövs heller. Skall jag hämta barnen och kläderna på skolan?

Hon var väldigt noga med att vi skulle efterfölja domarens beslut, men inga praktiska detaljer, bara vad som inte händer. Ingen tanke på att det finns andra planer som vi tidigare kommit överenns om eller nått. Faktumet att jag åker två dagar tidigare var ju för att hon bad mig i första läget. Snurrigt, snurrigt.

Ibland önskar jag att hon någongång kommer att överkomma sina ilskor och sin aggression - men med tanke på vad som hänt i dag och hur det ser ut så fortsätter det som det alltid gjort. Sista minuten ändringar, förklaringar som om det var hennes ide och total avsaknad av detaljer - bara rättfärdiganden.

Men, men. Jag är på väg. Jag säger ok och tar inga förhastade beslut. Jag gör som vi kommit överens om och ägnar mig inte åt att ge igen med att ta bort hennes tid som hon bett om. Jag ställde en rak fråga till henne: Hur tänker du runt kläder till barnen, middag för söndag och halloween och lämnar tillbaka problemet till henne!

:-)

Lång natt!

Sov riktigt oroligt i natt. Vaknade kl. 3 och var tvungen att gå upp lite. Kände en bekant rädsla som vart väckt och anspänningen och adrenalinet pumpade en stund.

Vet inte riktigt vad det var. Vet att jag drack kaffe sent och hade svårt att somna, men bilderna i drömmen var de där jagade grejjorna som jag haft under perioder.

Somnade i alla fall igen och vaknade runt 8 nu på morgonen.

Men, känner mig lite off idag och vill inte riktigt!

Planerande

Sitter just nu och kan nästan hålla andan tills jag åker till barnen igen. Nej då, inte riktigt - jag åker om en vecka och är sjukt redo! Saknar de små liven så fanaliskt mycket så att jag är beredd att skrika rakt ut.

Under helgen så började jag förbereda mig. Köpte lite ritsaker, nått spel och försöker tänka på vad vi skall göra medans jag är där. Planerar till och med vilka middagar vi skall äta, vilken frukost jag skall köpa och så vidare. Skall ha barnen i 10 dagar i sträck, utan att behöva sova ensam. Givetvis skall exet vara med och äta middag under några tillfällen, men jag har bestämt att det är ok.

Håller även på att planera vilka dagar jag skall vara med dom i skolan, när jag skall träffa terapeuter, doktorer och liknande. Jag erbjöd till och med exet att vi kunde möta en terapeut tillsammans om hon kände att vi behövde fortsätta det.

Men, mest av allt är jag glad över att jag fått tag i vad som verkar vara ett bra ställe. Sovrum, kök och tillräckligt med plats för oss alla. Ganska dyrt, men det får vara värt det hela. Jag får skippa nått annat i stället.

Men, mitt i allt längtande så önskar jag nog mest att få träffa en tjej som jag kan tillbringa tid med, småmysa med och utbyta tokiga ideer med. Känner mig riktigt ensam för det mesta och försöker bryta isoleringen med att gå ut på helgerna, umgås med folk och köra på. Men, jag börjar tro att det är något med mig, då jag aldrig riktigt verkar träffa nån med ömsesidigt intresse. Jag kanske är fet, ful och oattraktiv. Kanske är jag sorglig, kanske är det bara att vänta tills det händer. Jag vet faktiskt inte hur man gör. Har helt förändrat min syn på kvinnor och blivit blyg, tillbakadragen och alldeles för försiktig tror jag.

Tidigt, tidigt...

Vaknade halv 6 i morse. Visst, jag gick och la mig vid halv 10 - så jag fick ju sova ganska länge, men anledningen är en annan. Om lite mer än 2 veckor skall jag åka och besöka barnen igen. Känner riktigt hur det nyper i bröstet när jag tänker på det, saknar barnen så mycket så jag håller på att spricka.

Men, i och med att det också då handlar om en process med exet så är det därför jag vaknade i morse. Hon har så svårt att acceptera att tiden runt besöken med barnen är min - och inte våran. Nu har hon planerat in flera gemensamma saker som ligger på schemat - Halloween firande på skolan, fotbollsmatch och Halloween firande i kvarteren där hon bor.

Jag såg detta i veckan, då hon helt utan att kolla svarade på någon inbjudan från skolan att hon kommer med på festligheterna. Jag ställde först en försiktig fråga om hon ansåg att hon skulle deltaga, och svaret var ju självklart. tack vare att besöket ligger på en festlighetshelg så måste ju planerna förändras. Jag svarade inget direkt utan lät det ligga till sig.

Så, i morse vid halv 6 vaknade jag av att jag drömde mardrömmar om bråken runt besöken och hennes argument. Jag tog det som en signal att säga nej och hänvisa till domarens ord: "Jami skall inte på något sätt dyka upp, komma förbi eller planera in sig i normala aktiviteter runt besöken - den här tiden är till för pappan att vara med barnen och så är det".

Känner massa irritation över hennes sätt att argumentera och ta för givet att hon kan göra som hon vill - så jag sa helt enkelt nej. jag tror mig ju veta att hon inte kommer att rakt av acceptera detta - men så må det vara. Jag skall stå på mig denna gång och hålla fast.

Känner i detta att jag samtidigt blir medveten om mina brister och karaktärsdefekter, är konflikträdd och känner mig svag och utsatt. Men, om jag nu bara hittar ett bra ställe att bo på - vilket jag måste tro på - så skall detta gå bra det också. Hon får anpassa sig och ta detta. Jag vill inte ha henne petande i allt hela tiden, utan skapa en separat verklighet för barnen i detta. Domstolen är på min sida i detta, så jag behöver inte vara orolig - men det är väl rädslan för bråken som kan tänkas komma när hon inte får det på sitt sätt som är det jobbiga.

nu skall jag iväg och spela innebandy och springa av mig lite av av anspänningen, det blir nog bra bara jag tar det lugnt, gör det jag skall och håller mig till planen.

På Arlanda...

hej. Jag sitter på Arlanda och väntar på ett plan hem till Umeå igen. Har varit i Stockholm hela dagen på jobb och känner mig lite slut i kolan. har tittat på ett nytt projekt och börjat på allvar så att säga.

På allvar vadå kanske du funderar? det gör jag med - men det känns lite som nått nytt och fräscht som jag har möjlighet att jobba med under en framtid - vilket är schysst. Skall resa till Stockholm ganska mycket under den kommande månaden tror jag - vi får se? Allt hänger lite på andras beslut, och risktagandet dom är beredda att göra.

Men, jag gjorde nått nytt idag. Jag gick in i ett möte och kände mig stark, stabil och lugn. Tiden har gjort mig gott. Jag står stadigt och har mindre och mindre behov för hävdelse eller tuppfäktning. Samma gäller bekräftelse och duga till - jag är cool med det som är och vet min roll, jag förstår och hanterar mina kunskaper och bringar en expertis som är väl värd och eftertraktad.

Känns ganska konstigt att med egot i check säga just det, att jag är speciell. Inte så där att jag slår mig för bröstet eller jämför mig med någon annan - nej det handlar om mig och min självkänsla. Jag vet att jag är en specialist på vissa saker och hanterar dom ganska bra.

Annars så har jag fått upp ögonen för en tjej. Vackra och för mig väldigt fina Cia! Det är hennes födelsedag idag, så hon jobbar inte på stället där jag brukar kolla fotboll, och jag - feg som jag är - vågade inte fråga om man fick komma och gratulera på dagen - men fin är hon. Jag funderar på att skicka blommor i morgon till hennes jobb, skriva grattis, sen bara skriva P och kanske mitt nummer. Jag vet inte, men nått måste jag ta mig i kragen och göra. ja så kan det gå när haspen är på, man får komma på några räddningar i efterhand och rätta till situationen.

:-)

Om man väntar lite så...

Känns helt ok idag. vaknade halv 7 och känner mig ganska utvilad faktiskt. De känslor jag hade i helgen har börjat ebba ut. Nya styrkor och känslor dyker sakta upp och ersätter de dåliga och bräckliga.

Tog lite spjärn igår då jag och exet förhandlar om schemat för barnen. Men, till min stora förvåning så var vi överens idag. Ett mail fram och tillbaka två gånger löste planen utan barrikader, hot och ilska. Skönt, skönt.

Det kanske är så det är, man skapar mycket av friktionen själv genom sin egen reaktion och rädsla, och därav väljer ett sätt som känns aggressivt och fyllt av rädsla!

Men, jag och mina karaktärsdefekter mår ganska bra. Känner att det är svårt att släppa taget om vissa, för det kräver mod, styrka och vilja - så lätjan och undanflykterna strider om sin sista vila så att säga.


Gör nått, gör rätt och gå framåt. Dagens mantra!

Inte helt bra idag...

Känner mig inte så bra idag. Känns lite som det kliar under skinnet och jag har ett väldans humör. Trivs inte alls med livet så att säga.

Vet inte riktigt varför, men så är det i alla fall. Har en olust känsla runt en kompis relation som gnager och jag behöver säga till att jag känner som jag känner. Känns inte alls roligt, för det påverkar mig ganska starkt och gör mig besviken.

Tidigare har jag alltid vänt ryggen och ignorerat situationer som denna, men nu känner jag ett ansvar som vän att dela min syn på saken.

Vet inte om det är bara det som känns, tror inte det i alla fall. För jag har ingen lust att jobba, ingen inspiration eller matlust heller.

Jaja, så är det med mig i alla fall.

Kanske bäst jag börjar här...

Fick mig en liten överraskning i morse i mailen. Exet frågade lite kort vilken dag jag kommer och la sen till en fråga om jag kunde skicka mina deklarationspapper, så vi kunde gå vidare.

Kanske att det låter oskyldigt, men vad som hände är att hon inte accepterar domsluten som ligger, utan vill se om hon på något sätt kan få mer pengar per månad. Vi fick ju en dom i somras om underhållet, och jag anser att det är klart - men tydligen så kommer det nu en fortsättning på detta.

Jag kände hur det gick kalla kårar igenom kroppen och hur ilskan fullkomligt bubblade upp inom mig. allt gammalt skräp, alla argument, hela historien spelas upp inom mig hela tiden.

Så, i en liten stund av klarhet så slog det mig att jag kanske borde inventera mina känslor innan jag skall ringa barnen om en kvart. Så...

Jag har gått och laddat detta hela dagen. Jag känner hur adrenalinet, ilskan och irritationen bubblar upp ju närmare samtalet kommer. Jag funderar vad jag skall säga, hur jag på bästa (läs sämsta) sätt kan ge igen för den reaktion jag gått med hela dagen. Jag känner även rädslan för att hon skall påverka barnen i detta och börjar bli rädd för något som inte hänt.

Nej, jag skall inte bli påverkad av detta. saken är avslutad och jag skall berätta vilken dag jag kommer och hänvisa till mitt email-svar angående pengarna. I mailet i morse så skrev jag datumet jag kommer, berättade att hon har den senaste versionen av mina deklarationer och om hon vill har mer får hon förklara lite mer utförligt.

Nu skall jag gå och ringa...

Defekter och insikter

Som jag kanske berättat innan så håller jag på med en inventering av mig själv. Jag befinner mig just nu i processen runt karaktärsdefekter och hur jag handlar efter felaktiga anledningar.

Det slog mig igår när jag skrev ner en del av dem hu rädd jag egentligen är för att inte få vara med, höra till eller vara omtyckt!

Sorgligt men sant, ärret i att bli bortlämnad i skolan sitter riktigt djupt i mina beteenden - inte för att jag klandrar någon, det fanns inga alternativ just då! Och Tor Nilsson tog hand om mig i en fas där han behövdes. Men, det börjar stå klart att utanförskapet som kom av den tiden, känslan av att inte få vara med på lika villkor har satt sig riktigt djupt inom mig.

Jag vet att du mamma läser detta, så det är en risk jag tar i att skriva det. Men jag säger å det bestämdaste, klandra inte dig i detta! Systemet (skolan etc) är de som inte tog sitt ansvar med en plan för återskolning och liknande.

Men, nu är det förlåtet och förgånget - så vad jag fokuserar på är vad jag kan göra åt det. Och där hamnar jag i känslan av att inte höra till. Utanförskapet och stämplingen av att inte vara lika. Men, i mitt arbete med inventeringen känns det som jag brutit många av de mönster jag ser - visst finns det nya, mer aktuella beteenden som också skall inventeras, men det var viktigt att upptäcka att rädslan för utanförskap har skapat mer utanförskap.

Vet inte om det är förståligt, men för mig börjar det klarna i alla fall.

I morgon är det en stor dag för mig. Jag skall hålla i en föreläsning på Universitetet om innovation och entreprenörsskap. Specifikt handlar det om technology forecasting vilket jag jobbat med i några år och känner mig riktigt trygg med. Världarna börjar slå sig samman - vad jag gjorde i USA har skapat teoretiska och praktiska kunskaper som jag faktiskt börjar luta mig mot. Bilden av en växande självkänsla är hela tiden på min näthinna och jag trivs med denna Patric. Han är en stark, smart och fin människa som har väldigt mycket att ge till sin omvärld. Livet är inte förbrukat, snarare läxan av tokigheterna börjar trilla ner, och jag får en styrka av det som kan verka vara skrämmande stor - men det är ok! Innerst inne är jag en teddybjörn som bara vill skratta och le.

!

Lungt

Hej, jag kanske inte har så mycket att säga i dag, men jag mår bra i alla fall. Känner att det är nått i luften, jag ler lite mer än vanligt, söker kontakt med än fler människor och försöker bara vara ok med att livet lunkar på.

Ganska härligt faktiskt. Inte mycket kickar, men en långsamt ökande tillfredsställelse över vardagen.

Va på salsa i går igen, fan va skoj - det tog lite tid innan jag slappnade av, men sen gick det helt ok faktiskt. Känner mer och mer att jag gör bra saker, och skapar en schysst situation.

Annars kommer jag säga nej till ett jobb i dag - har inte kraft att riva upp med Umeå just nu och flytta. Stockholm hade varit schysst, men jag pallar inte riktigt ännu.

:-)

Livet fyllt av överraskningar

Igår gjorde jag nått som jag aldrig trodde jag skulle våga - jag började på Salsakurs!

Jag har ju dansat Salsa förut, och gillar ju att dansa något alldeles enormt - så Salsa kändes som rätt grej. Men, vinsten är ju att jag mest av allt får testa mina rädslor och komma i kontakt med tjejer - kanske inte så att jag hoppas på ragg eller så, men jag får i alla fall träna på att vara normal runt dans i alla fall.

Min tanke som kom var att normaliseringsprocessen har verkligen tagit fart och jag känner mig riktigt som en svenne.

I och för sig fick jag ta lite glåpord från vänner, men det är ok - jag tror nog mest att dom är avundsjuka och försvarar sig mot nått inom dem själva. :-)

Ska försöka hålla i det här, så jag får lite rutin - kan ju vara riktigt schysst med att våga gå ut och dansa lite. Det är ju vad vanligt folk gör allt som oftast.

Vackra Karin, pappas grav och jobberbjudanden

Ja, titeln kanske säger mycket. Men jag lovar att inombords är det ännu mer.

Först, jag är i Stockholm för att prata projekt, samt göra lite jobb. Igår vart det klart att jag är tillbedd om att ta hand om ett företag med riktigt goda möjligheter. Det kommer som ett resultat av hårt arbete, idogt kämpande och raka målsättningar. Nu börjar det belöna sig. I så fall är det en flytt till Stockholm som gäller och allt som hör till det. Jag får själv välja hur och om det blir av - så det påverkar mina sinnen riktigt mycket.

Sen träffade jag Karin. Världens vackraste Karin faktiskt. Speciellt nu när hon snart skall få ett barn, och moderskapet fullkomligt lös runt henne. Vi sågs en kortis och det satte igång en massa bebis tankar i mig. Dels så tänkte jag på hur det var när Saffi föddes och hur sorgligt det var med skilsmässa, kampen om mitt liv och hur vilsen jag var; dels glädjen, förändringen och perspektiven som dök upp när River kom och jag mådde så mycket bättre. Men, Karin - du är den vackraste kvinna med alla färdigheter för att bli världens bästa mamma. Jag blev faktiskt jätteavundsjuk på att inte det var jag som fick barn med dig! :-)

Sen, idag så var jag och brorsan till pappas grav och tittade till den nya stenen. Det var så fint och vackert. Jag fick plocka bort lite löv, ge tillbaka lite runt det han faktiskt gav till mig och fundera tillbaka. Alla sorger och bedrövelser vi gick igenom. Hur han försökte städa efter mig och försökte förändra. Hur han försökte och försökte, men inte riktigt klarade av sina egna demoner i slutet. Det är så sorgligt att pappa inte finns här längre, men han finns djupt, djupt etsat i mitt hjärta.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och är på väg till Umeå igen. Jag lekte med tanken att flyga på en helgresa någonstans, men jag är inte riktigt så bekväm i att åka, och dp skall man inte åka. Nej, hem till Nelly och ge han mat. kanske hyra en film, träna lite och ta det lugnt. Tror jag skall fixa med min nya cykel - en rostig herrcykel från 60-talet som jag köpte billigt i veckan. Kände mig inte riktigt så sportig som mountainbike´n ville ge sken av - en gammal gubb-cykel passar en man med 40-års kris tror jag. Tror även det är dags att byta bort sportbilen till nått mera praktiskt, ja ni ser - funderingarna är existentiella just nu!

Helt ok, tack!

Jo, så är det. Livet är bra, jag mår bra, energi i massor och leenden över de små sakerna.

I morse hade jag ingen kattmat, och Nelly förstod väl att så var fallet - så när han kom hem efter sin morgonpromenad så vart det full attack på samvetet. Han bönade och bad så mycket att jag stod vid affären kl. 8 när den öppnade och köpte en sheeba burk som kompensation. Sucker! Till saken hör att jag fyllde matskålen full av torrfoder i natt innan jag la mig, som var uppäten när jag vaknade så det gick ju ingen nöd på han direkt.

Men, jag skrattade åt mig själv i alla fall. Jag fick jättedåligt samvete, köpte det dyraste och finaste katt mat som jag hittade och efter han ätit upp så gick kattfan bara ut! Va me mig då! Älska mig, avguda mig.

Annars har veckan varit bra. Jobbet tuffar på med högsta fart. Energin och idéerna poppar ut som popcorn och jag trivs med det mesta. Jag började träna i veckan och hann med två pass. Skall iväg och spela innebandy om en timme och har vattnat mina fina blommor. Värsta hemmafixaren alltså.

Har en redovisning av ett jobb på måndag som jag inte gjort färdigt, så det blir lite jobb idag och i morgon, men det är ju mitt eget val när jag skjutit upp det under veckan, så inga klagomål alls.

Satte in en annons för att hyra ut ett av mina rum nån månad. får se om jag får en bra känsla eller nått svar - det är ju inte så att jag behöver det, men eftersom jag reser så mycket så kan det ju vara bra att få hjälp med katten i alla fall.

Ska på kräftskiva hos henkan och malin i kväll - måste komma ihåg att köpa kräftor i tid så att de tinar den här gången - sist blev det kräftmackor 3 dagar efter kräftskivan, å då var dom fortfarande frostiga!

Mr. Big Man

Idag är en stor dag för min son. River börjar första klass, och nu börjar han ju bli ganska stor. Speciellt om man frågar honom, "I am a big guy" säger han ganska ofta vilket är helt sant.

Tänkte på det häromdagen när jag pratade med honom. Han har växt till sig känslomässigt och använder ord runt sina känslor som visar att han är medveten om vad som händer och hur han känner.

det kanske inte är de mest pedagogiska sätt han gör det på, men i alla fall. Han sa härom dagen att om jag inte kom i helgen skulle jag inte komma alls till exempel. Väldigt hårt att höra, men jag är den vuxne, så jag måste bita ihop och låta honom säga det som känns på det sätt han kan - även om det gör så ont att jag bara vill falla handlöst till marken och dö!

Men, som Saffi sa - River är ledsen, men det kommer bli bra!

Men, jag sitter nu i ett läge som är ganska nervöst. Om River inte klarar av skolan och trycket blir för hårt, måste jag planera för att tillbringa mer tid där. Jag vet inte riktigt hur det skall gå till, för jag känner ingen lust att flytta - men jag måste också finnas där för min son.

Men, som det brukar så kanske detta också bara är en oro som jag går och bär på. Kanske kommer han att klara detta helt perfekt och finna sig i världen som den är. Han kan ju alltid se fram emot nästa sommar, då vi skall åka till Sverige igen. Lite mer tid hoppas jag, och med syrran i släptåg är planen.

Ha en bra sensommar dag på er - hösten kommer allt närmare och livet känns helt ok.

Torsdag mitt i livet

Hösten är här. Helt klart.

Sitter och kollar ut från mitt kontorsfönster och ser hur folk går förbi med kragarna uppdragna och lätt huttrande. Himlen är grå och löven blåser på träden.

I och för sig så känns det lite vemodigt. Sommaren är borta, sommarkvällarna får vänta till nästa år och jag får se fram emot indiansummer i San Francisco i oktober för att få känna värme igen.

Kanske kommer det nån dag med fint väder - men kvällarna är redan kyliga, det är försent att hoppa i sjön och kortbyxor är inte å tänka på. Jag kände det igår när jag tvättade - det är dags att lägga in sommar stassen i garderoben nu.

På det personliga planet så känner jag lite lättnad. Livet känns enklare, jobben radar upp sig och jag tar tag i det som är hela tiden. Allt utom min revisor som kanske inte är den smartaste snubben i världen. Han är av sällan skådat statisk slag. Tänker stelt och är oförmögen att förklara vad han håller på med. Kastar bara ut saker och gör mig allmänt irriterad. Men, det är ju ett lyxproblem, jag vet!

I morgon skall jag fika med en ny bekantskap, skall bli roligt att få säga hej till en ny människa.

Vardagsbestyr och inspirerad

Firman jag chefar över flyttade i går in till ett nytt kontor. Känner redan idag att det var det bästa jag kunde göra. Arbetslusten och viljan att sitta på jobbet är som natt och dag. Mitt kontor har fönster ut mot gågatan här i Umeå och jag kan sitta och titta på folk som går fram och tillbaka.

Som ett resultat så har jag fått igång en massa projekt inom bara ett par dagar. Jag jobbade ihop lite beskrivningar och känner mig laddad.

Sen i morgon så skall jag gå på O´learys igen. FC Barcelona mot Manchester City, får hoppas att donnan jobbar!

Hej på er.

Härliga höst

Det känns som den kommit. Igår så regnade det hela dan, det var mörkt, kallt och så där rått i luften. Jag fick lov att ha strumpor och långärmat för att inte frysa.

Det kanske låter dåligt? I min värld är det inte så, hösten medför mycket inspiration, kreativitet och målriktning.

Förra veckan på jobbet började jag känna igen signalerna. Nya projekt, stunder av flow och en känsla av nyskapande.

Tillråga på allt så var jag i Lördags på O´learys och kollade fotboll. Bra match, men ändå bättre var att jag såg och småflörtade med en ypperligt vacker kvinna. Jag hoppas jag vågar presentera mig mer direkt nästa gång.

Ja, hösten är på antågande. Jag får ny styrka och ny inspiration. Blicken höjs en aning och horisonten åker sakta bakåt. Jag känner modet sprida sig inom mig och möjligheterna komma.

Den mest underbara dialog

Har precis lagt på luren med barnen. De har varit på semester i en vecka, sen jag åkte, och vi har inte riktigt fått tid att prata under tiden.

Men så idag, när de äntligen var hemma, så fick jag mig en rejäl dos av barnlogik och funderingar.

Det är svårt att förklara, ni som har barn förstår hur jag menar, men diskussionen gick fram och tillbaka och handla om en hel massa saker. Blå flygplan, fönsterplats, tröjor och camping. Men, framförallt så handlade det om att få utbyta ord med varandra och prata lite om ditt och datt.

Oj vilken härlig känsla.

Det där med ålder...

Har börjat fundera på det här nu ganska mycket. Inte så där ältande, men fortfarande en identitets grej. Jag blir 40 i vinter och funderar på hur man skall bete sig då?

En sak handlar om klädval och stil. Jag klär mig lite som jag vill, och kanske har fastnat i 25-års åldern. Sneakers och jeans är standard. T-shirt och en kortärmad skjorta på sin höjd. Har kollat på min omgivning, och ser att i stort sett alla som är över 30 har finsskor och en tråkig, men plain klädsel.

En annan sak är frisyren. Jag har anlagt en syntlugg a la 1984, kanske lite Thompson Twins eller så. Dom i min omgivning har städade frisyrer och kortklippt.

Sen är det musiken. Jag lyssnar på mycket olika musik. Jazz, punk, rock, folkmusik och electro. Söker ständigt efter nya band och är öppen för upplevelsen att se ett nytt band när tillfälle ges. Min åldersgrupp är ofta barhängande och fast i gamla musikstilar.

Sen kommer vi till min yrkesgrupp. Jag är ju chef och jobbar med investerare mest hela dagarna. Mina likar är i stort sett alla klädda i kostym och är stela. Och där kommer jag i syntlugg, t-shirt, sneakers och jeans.

Gentemot tjejer vet jag inte riktigt. Men jag känner mig lite omogen för dem i min ålder. Inte så där ansvarstagande eller så - men i livstilen. Jag har svårt att se mig själv passa in i en ensidig hemma situation. Så även med yngre, jag har ju en massa bagage som skapat en världsuppfattning. Bott på platser runt jorden, skapat stora företag och skapat jättelika personliga utmaningar - dels genom min sjukdom, dels genom min flykt.

Så, nu börjar bli 40. Känner mig som 25. Rädd som en 15åring och erfaren som en 50 åring. Om man sen skall träffa en tjej är det ju nån som måste acceptera allihopa av dessa sidor. Nån som orkar följa med på det nyfikna, resonera genom erfarenhet, leka som ett barn och sträva efter det stora. Ibland tvivlar jag på att du finns, men jag har så att säga blivit överraskad förr.

Kanske är det bara en ålders och utvecklings kris som jag leker med. Livet går ju vidare och allt har sin tid. Men det är lite snurrigt ibland.

Tack sara - kram tillbaka

Mycket bättre...

...idag! Tror att det handlar om att jag vågar erkänna vad som egentligen är, och därmed finner acceptans över nuet.

Men, jag saknar mina barn, ni små kära, härliga, fina och alldeles bedårande barn av min tid!

Aj va det gör ont!

Idag så kunde jag inte hålla emot mer. jag blev tvungen att släppa fram känslan och finna mig i att det är så här. Saknaden och sorgen efter barnen håller på att slita mig i stycken.

Jag känner mig helt desperat efter flykt och vet varken ut eller in.

Vill gråta, skrika och bara gömma mig från världen och sörja i ensamhet. Men, det är som en ond spiral med det, jag blir mer och mer ledsen om jag sitter och stirrar på TV´n. Jag finner ingen ro, och har svårt att släppa efter. Kände nu på eftermiddagen att det finns massor med känslor på insidan som jag inte släppt ut och nu på sena eftermiddagen så kom det efter att jag pratat med dem.

Försöken att läsa känslor i tonfall, behovet av att döma reaktioner i telefon och den enorma stressen på insidan är alla tecken på att jag egentligen är så ledsen, så ledsen.

Men, jag fick vara med River i 3 veckor och Saffi i två. Vi var med varandra nästan hela tiden och banden mellan oss har återigen knutits samman. Känslorna har väckts på starkaste allvar och därför kanske saknaden är så mycket mer påtaglig idag.

Men, jag skulle mest av allt behöva en axel och gråta på, en famn att kramas i och en smekande hand på kinden för att locka ut dessa känslor som sitter så hårt fångna inom mig. Jag känner nu hur ensam jag blivit i min rädsla att vara sårbar, i min rädsla att visa mig själv och i min rädsla från att vara tillräcklig. Om jag ändå kan lära av detta och öppna upp för möten med andra - jag får hoppas det, för det är obeskrivligt jobbigt idag - en av de jobbigaste stunderna i mitt liv faktiskt.

Sommaren lider mot sitt slut...

Igår så började jag jobba. Efter 5 veckors resande så var det dags att börja träla igen. Hade lite möten och lunchade med en god vän. Kändes faktiskt helt ok, även om det var lite svårt att fokusera.

Men, vad som kanske var viktigast var att jag tog en 8km promenad runt nydala sjön under kvällen. Riktigt skönt att gå lite och få igång kroppen, för det var ju två månader sen jag tränade.

Vad som känns är att jag känner mig lite sjuk. Vet inte riktigt vad det beror på, eller vad det är. Men känner mig yr och får lätt yrsel. Får enorma trötthets attacker och är tjock i halsen. Känner även nått i huvudet som inte känns riktigt. en sorts bubbelkänsla som kan liknas med bihåle-inflamation eller nått sånt.

Men, kanske är det trötthets attacker och så efter alla resor och all tidsomställning jag gjort den senaste månaden. tror ju faktiskt det.

Vaknade kl. 5 i morse. Känner mig ganska utvilad, men undrar varför. Sov lite konstigt också, vred och vände på mig. Svettades mycket och så.

Vi får se vad som blir av detta. Jag tänkte i alla fall gå en promenad i dag igen, tror att det är bra för mig att röra på mig lite.

Tack Paula för dina fina kommentarer, om du bodde lite närmare skulle jag bjuda dig på en fin middag.

Tillbaka till nuet!

Så var jag hemma igen. Efter en månad i kappsäck måste jag säga att det är skönt, men tomt. Stressen och barnens energi har varit stressigt, men känner som det har fyllt mig till bredden av tillhörighet, kärlek och värme.

En sak som jag har reflekterat över på sista tiden är utanförskap. Hur jag alltid känt mig annorlunda, utanför och lite udda. Ni som vet mer om mig kanske säger, jag välkommen till klubben - och visst, min personlighet vill göra mig ensam och isolerad.

Men, vad som har börjat komma är insikten om mitt kulturella och sociala arv efter farsan. I och med hans bortgång fick jag tillfälle att prata med en kusin till honom och få deras syn på farsan. Hennes begränsade insyn var att pappa hade blivit utfrusen från släkten redan som tonåring. Efter att ha funderat på detta under några månader så börjar ganska mycket falla på plats.

Min ständiga kamp att höra till, få vara med, känna mig tillhörig och allt därtill är kanske mycket en fortsättning på Pappa´s kamp för upprättelse. Mönstren som sitter så djupt rotade kanske inte är så mycket mina egna, som pappa´s demoner över hans familjs sätt att hantera olikheter. Jag börjar förstå att det finns olika anledningar till de känslor jag har på insidan, visst ansvar är mitt, visst ansvar ligger hos andra. Jag känner att jag kan börja släppa det andra skapat åt mig, så som vissa av utanförskapets ideal som pappa tutade i mig.

Jag håller inte pappa ansvarig, eller är arg på honom för detta. Det var inte hans fel att andra förkastade honom och sköt bort han. Jag är snarare ledsen för hans skull att han fick kämpa så hårt. Min del i det hela handlar om att inte upprepa hans liv. I och med att jag nu ser vad som är, har jag även kunskapen att skala bort det jag inte ansvarar för...till verket.

P

Times they are achanging!

Har fått för mig på sistånde att jag inte har så mycket att skriva om. Att jag inte har nått att älta eller klaga på och därför inte har nått att dela med mig om. Sen slog det mig att jag fått det hela om bakfoten - det är ju det jag skall dela med mig om - att mitt liv och min syn på mig själv håller på att plana ut och stabiliseras riktigt bra.

Känner att jag är kapabel att möta de svårigheter som kommer i mitt liv riktigt bra. Har skaffat mig verktygen att ta hand om de reaktioner som kommer upp inom mig. Känner ingen panik över måsten. Ganska konstigt egentligen - hela mitt liv har varit fyllt av tvångsamheter och måsten. Snabbt och hårt. Men...det börjar så sakteliga bli riktigt lugnt i min tillvaro.

Kände igår när jag och en kompis flanerade i downtown SF mitt i natten att någonting stort är på gång att hända i mitt liv. Vet inte riktigt vad det är och pratade lite med honom om det. Hans kommentar var ganska bra faktiskt. Det är inte en grej som händer, det är du som har känslorna med dig och faktiskt upplever ögonblicken som radas upp framför dig och du har skaffat dig möjligheten att känna och reflektera vad som händer!

Han har ju helt rätt. varje ögonblick känns oerhört speciellt och förtjusande. jag lever in i stunden och dras med i charmen av empati. Vågar känna på ledsenheter och dyka in i skratten. Vågar kasta mig hejdlöst ut i drömmen och känna den djupa längtan.

Jag har en livsglädje runt mig själv idag som börjar bubbla och leva ut som den aldrig gjort förut. Jag har känslor och sorg som jag aldrig förut vågat känna på men idag hanterar riktigt bra. Livet är en tjusning varje stund. Till och med när jag igår fick svara på frågorna från sonen varför jag inte kunde stanna 8 veckor till. För vi har ju så roligt och jag borde ringa jobbet och säga att jag inte kan komma. Och tro mig, jag funderade på att skippa allt en stund och bara stanna. Men...det funkar inte. Jag trivs inte riktigt här och måste hem till mitt och ladda om. Jag har arbete kvar att göra, människor att möta och saker att se.

Men, livet är skönt idag, jag skall alldeles strax hoppa in i duschen och sen åka ut till flygplatsen för att flyga tillbaka till Sverige i natt. Har bilen på Arlanda och skall köra till morsan i morgon för att på torsdag köra upp till Umeå. Jag är riktigt trött och måste vila innan jobbet startar.

P

Ganska bra tack!

Är så sakteliga på väg hem igen. Känns som jag har varit borta en hel evighet nu, så det är dags att åka hem och återskapa lite rutiner igen.

Sommaren har passerat och jag har fått vara med mina barn precis tillräckligt mycket. Jag känner faktiskt att det är lite mycket. Har varit med River i 3 veckor i streck, och Saffi i två.

Dom kommer hem till mig om en liten stund igen, men sen är det bara middag tillsammans kvar.

I morgon eftermiddag sätter jag mig återigen på ett plan och flyger till Sverige. Denna gång så har jag bilen på Arlanda och skall köra till Dalarna direkt tror jag. Sen upp till Umeå ganska omgående. Saga har tagit hand om katten alldeles för länge och jag känner mig riktigt skyldig för det.

Men, tiden med barnen har brungit många nya insikter. Jag har växt som människa och blir fortsatt påmind om hur lite jag egentligen har en aning om här i världen. Speciellt runt mig själv och min bild av mig själv. Vem jag är, hur jag är och vad jag anser mig vara. Känner en tacksamhet till att jag får genomleva detta just nu och får de insikter som jag fått. Med stor ödmjukhet och omsorg om världen måste jag säga tack. Mina rädslor påminner sig varje dag och min strävan efter att komma i ordning går framåt med stormsteg.

Jag har insett att jag inte längre behöver se målet, veta resultaten eller staka ut min väg. Jag inser att jag bara behöver stoppa in rätt intention och vänta på belöningen. Arbetet jag gör, och fortsätter att göra är rätt. Mina förväntningar börjar bli realistiska och avskalade från tokiga föreställningar och orealistiska proportioner. Dagdrömmar handlar om just det, dagdrömmar. Inte flykt eller önskan att försvinna.

Nu väntar hemresan...

SF, barn och nya insikter

Efter en vild vecka med barnen dygnet runt har jag fått en kväll för mig själv. Skall försöka gå på Gomes på FIllmore i kväll, för att få lite distans till allt föräldrande.

Men, veckan har varit helt underbar och jag har fått agera pappa hela tiden. Jag har faktiskt haft ett eller två barn alla dagar nu i nästan 3 veckor utan vila. Jag är proppmätt på barn, men lycklig som jag nog aldrig varit förut.

Insåg också att jag inte riktigt är mogen att vara pappa på halvtid ännu.

Var upp i rätten i Torsdags och stod emot de försök exet hade för att ge mig minde nätter. Nästa gång skall jag ha dem 10 dagar i sträck, och under skoltid. SÅ det kommer att bli riktigt dyrt, då jag också kommer att behöva en bil tror jag. Men, allt skall klaras av och jag har ingen tanke på att detta är för mycket heller.

Åker hem på tisdag igen. Skall faktiskt bli skönt att få ta vara på mig själv igen. Har inte haft någon tid för mig och mitt på en hel månad och känner mig rätt trött på kappsäcken.

Hörs mer i helgen, P

Nattuggelri

Sitter vaken i natt och funderingarna inför vecka i USA går för högvarv. Till min stora olycka och idioti så drack jag en red bull i går eftermiddag och har inte sovit mer än en timme inatt. Smart jobbat!

Men, veckan i sverige med river har varit helt underbar. Vi har gjort en massa familje saker. Plockat svamp med morsan, fiskat, åkt motorcykel, åkt traktor, lekt och gått på promenad med hundarna - ja en hel massa enkla saker.

jag tror River har växt på denna vecka. han har fått bestämma själv. Tagit lite av besluten själv och kämpat med tröttheten. Han har hållit humöret uppe och gjort det fantastiskt.

Nu skall vi åka i morgon och jag ser väl kanske inte så mycket fram emot det. Jag är väldigt sliten och skall ha barnen hela veckan. I veckan skall vi också upp i rätten igen för ett extra sammanträde runt River. vet inte riktigt varför, men det blev beslutat under den sista förhandlingen och vi får se hur det går.

Men, framför allt så börjar jag längta till ett normalt liv. Jag skulle gärna vilja skaffa en partner som jag får kraft hos och får dela ömhet med. En som jag får vara svag med och söka styrka av. Det känns verkligen som det dags nu! Undrar vart du bor min vän, jag skulle gärna vilja veta.

P

Ibland så kommer dom krypande dom där drömmarna...

Jag vet att det kanske mest handlar om utmattning, jetlagg och känslostörmar. Men, idag när jag låg och sov på eftermiddagen så kom de igen.

Jag går ur bussen, genar över en parkeringen och går under fönstret. Av någon anledning börjar verkligheten gå som i slowmotion, jag försöker skynda mig fram men kommer ingenstans. Känner hur blickarna dras mot mig, alla börjar bli misstänksamma. Jag får en panik känsla och börjar skynda mig över vägen. Känner mig helt vilsekommen och ser saker om och om igen. Mitt ansikte dyker upp över allt. Jag ser mig i skepnader, och minnet söker efter en återkoppling. Jag springer över vägen och försöker hinna med bussen som sakta åker ifrån mig. Kämpar över nästa väg och känner mig jagad. Pulsen stiger, rädslan ökar och paniken börjar komma. Just som det händer så...

Jag går ur bussen, genar över parkeringen och går under fönstret. Av någon anledning...

Det är en dröm som jag drömt många gånger. Jag känner mig jagad, osäker på vad som är verklighet och sanning. Rädslan för att inte se, förstå, veta eller vara medveten om vad som händer jagar mig och jag känner en enorm rädsla inom mig.

Men, jag vet ju att den kommer tack vare min trötthet, att natt är dag och dag är natt. Twilight zone varning på hög nivå i min dygnsrytm alltså.

Men, jag tänkte som så att om jag skriver ner det här kanske den inte kommer tillbaka. Får hoppas det, för jag är nästan lite paranoid så här en timme efteråt och känner mig riktigt obekväm.

Tillbaka i Sverige

Så där ja! Nu har vi landat (och sovit lite) i Sverige.



Jag och River satt på flygplan i nästan 20 timmar innan vi sent i går kväll kom hem till mig. resan var lång, jobbig, men i bästa sällskap. River är en seg liten krutgubbe. Han sov kanske 3 timmar sammanlagt, men höll god min och körde på hela tiden med tusen frågor.



Mot slutet av resan vart det kanske lite många "landar vi snart?", "Var är henkan?" och liknande. Men över lag så vart det inget bråk, inge gnäll, massor mer godis och allt onyttigt hela vägen. Hans kropp måste undra vad det är som pågår, men mannen är en sann Karlsson - han klagar inte utan kämpar på och är vänlig hela vägen.



Tänkte också jag skulle ladda upp lite nya kort. Det första är när vi var och köpte en varsin väska till River och Saffi - jämlikheten påtvingade en väska var! De andra är en varm dag vid glasskiosken nära Dolores Park!

Så var det dags

Vaknade kl. 6 i morse och känner hur det kryper i kroppen. Jag och River åker till Sverige idag.

I vissa stunder undrar jag om det är en självisk gärning som inte gagnar något annat än mig själv. Men, jag inbillar mig att River kommer att må bra av att se hur och var jag bor, må bra av att få träffa släkt och må bra av att få bara vara med pappa. Jag hoppas verkligen att jag gör rätt i detta.

Jag tror det, logiken ligger bra i magen och jag behöver inte argumentera så mycket om varför. Sen känns det runt River att detta är något alldeles speciellt som händer - han får åka med Pappa på flygplanet och får packa sin väska, och får säga åt mamma och Saffi att han är ok! Lilleman växer och blir en liten man just nu - jag ser det genom att bara titta på honom.

För, det är ju så här livet kommer att se ut. Pappa bor i Sverige, Mamma i San Francisco. Barnen kommer få åka imellan och vi kommer att fixa detta också. Saffi kommer att få åka med och kommer att trivas när det är dags, hon är bara lite för liten och för tajt knuten till mamma ännu.

Så, ha en bra dag på er, det skall jag ha!

Jaha ja!

Var och hamtade sonens pass idag. Allt gick vagen, och nu ar vi pa vag till Sverige i morgon. Jag maste erkanna att jag var och ar lite nervos infor detta - men det skall nog ga bra.

Lilleman ar sa forvantansfull att han kan kissa i brallorna - man ser riktigt hur han vibrerar nar vi pratar om Sverige. Jag har forsokt att inte prata sa mycket om det tack vare att Saffi inte far folja med. Hon har fragat nagra ganger om hon far aka nagon gang - och visst skall hon det! Nar vi pratar om att hon far mamma for sig sjalv och kan agna hela veckan at att gora tjejgrejor sa lyser hon upp. Men, detta har ocksa gjort att River kanske kannt att det varit lite abstrakt med Sverige, atck vare vi inte pratat sa mycket om det.

Igar sa gick vi och kopte vaskor till dem. River tog en med piratskepp och sa pa - saffi en med fjarlilar! Men, sedan i gare har river inte slappt taget om vaskan. Idag nar vi akte tag ner pa stan och hamtade passet skulle han absolut ha med den och gick och drog pa den hela vagen. Han ar sa rolig, han var helt slut pa eftermiddagen - men vaskan var med!

Nu hem till lilla nelly och mitt eget lilla hem. SKall bli sa skont att fa visa River att jag har ett eget hem, egna saker och att mitt liv ar paralellt med deras. Sa aven att det finns normala vardagssaker hemma hos mig, och att han skall kanna sig valkommen. Kanske borde jag ha gjort iordning ett rum at honom, men det blev inte av - sa kanske kan vi gora en grej av det att satta upp en dorrskylkt med hans och mitt namn pa eller natt.

Vi har inte gjort sa mycket annat an att ata, kolla tv, akt tag och glidit omkring hela veckan. Jag har varit med dem hela dagarna och kanner mig ganska trott faktiskt. Men, allt ar for de tva som jag alskar over nagonting annat, sa kraft finns det i massor.

Nu skall jag pa mote, sen sova en lang natt innan vi satter oss pa planet igen. VI landar i Stockholm runt halv 5 tror jag pa sondag och flyger direkt till umea. Jag vet morsan att du undrar, sa ring garna vid 5 pa sondag om du vill - eller efter 7 da vi ar hemma.

Kram pa er alla, jag onskar ni kunde varit med mig denna vecka. Vadret har varit fantastiskt och idag har det varit runt 30 grader nar man statt i laa!Vinden kyler lite, och gor det hela riktigt foradiskt - man tror inte solen tar, men min nacke ar torr som fnoske!

Tack och hej, leverpastej!

Odmjukhet

Ursakta for att prickarna ar borta...

Jag har nu varit med barnen i flera dagar och borjar kanna att allt ar ok. River ar en sex aring som andra som borjar upptacka fantasin, saffi ar 3,5 och far lite fnatt ibland. Mitt i mellan baby och tjej kanske inte gor det sa konstigt, men regler ar till for att testas, sa aven pappas.

River ser fram emot var resa till Sverige pa lordag. Han nastan spritter av gladje nar jag berattar om min lilla katt Nelly, hundarna hos farmor och allt vi skall hinna med pa var korta vecka.

Saffi verkar vara helt fralst i pappa, jag far sa mycket uppmarksamhet att jag har fullt upp med att njuta av det!

Vadret ar fantastiskt, sol och varmt. Solbrand och uttorkad, med massor av jettlagg huvudvark.

I morgon skall vi hamta Rivers pass och kopa resvaska till bada!

En sak borjar jag verkligen forsta - om man jobbar riktigt hart for nagot finns det ingen kraft stark nog att sta imot det faktum att du kommer att fa vad som ar meningen. Sa ar det! P - tack sa mycket for dina fina kommentarer!

Fin fint

Hej,

Tillbringade halva dagen i parken med barnen igår. Satt på en filt och gjorde ingenting för en stund. Härligt hur det kan vara ibland. Sen blev det glass, hårklippning och presenter. River köpte power ranger och saffi köpte en tiara! Dom är roliga dom.

Så, eftermiddagen blev liggandes på golvet och långa diskussioner om vem av gubbarna som var den gode och vem som var den onde med River och fajkade örhängen på Saffi och hur fin hon var med all sin bling!

River ville ha en tuppkam, sagt och gjort blev det så! Men en som går att fixa till så att den ser normal ut om den inte står upp också. Han satt fixerad framför spegeln och fnittrade åt sig. Hans kommentar var: Är det här en riktig tuppkam?

Lille man skall åka till sverige med pappa och Saffi får mamma för sig själv - det blir nog bra det här.

En av de punkter som påverkar mig.

Nu är jag på plats i San Francisco igen. Kom igår efter vart härifrån i 3,5 månad. Kändes skönt att få komma tillbaka och återkoppla till en del av mig. Får så är det ju, jag har levt här länge och det har påverkat och influerat mig mycket. Satt under flygresan och pratade med en kille om detta, att ens personlighet och referensram är ens eget perspektiv, och högst personligt. Det slog mig att livet i Umeå, Stockholm eller vad det en månne vara inte är på samma promisser - jag har en ganska stor värld som jag måste relatera i - barnen här i San Francisco, jobbet och lägenheten i Umeå, förhoppningsvis en sommarstuga i dalarna, jobb i Stockholm och affärsresor runt hela Europa och världen.

Det är ju oundvikligt att detta skapar en referensram som är annorlunda - barnens utmaningar lokalt i San Francisco, svårigheten att delta i en skolsituation, lärarens rapporter, jobbet i SF - jag allt som hör detta till utför jag som om det vore normalt medans jag bor och verkar i Umeå.

Vet inte riktigt vart jag vill komma, men det känns som en pollett trillat ner runt mitt livs perspektiv och min förmåga att ha relation till alla dessa platser samtidigt.

Idag skall jag möta upp barnen runt halv 5, 5 och äta middag. Skall bli så otroligt skönt att få krama dom och leka lite. tror vi äter, sen blir det lekplatsen bakom biblioteket en stund. I morgon bitti kommer dom över till mig före 9 och vi skall tillbringa dagen ihop. Får se om det blir någon utflykt i veckan, men pass och resedokument skall avhämtas så det kanske inte blir några stora utsvävningar - men nått skall vi hinna med.

Ha det så bra, jag får ta lite kort och lägga ut i kväll eller så. Ha det lika bra som jag skall!

På väg...

Då var jag på väg igen. Åker just nu till Dalarna och skall hälsa på morsan, gå på Bingsjö stämman och köra lite enduro. Sen på Fredag åker jag till Stockholm, för att åka vidare till barnen och San Francisco på Lördag. Ojoj va skönt det skall bli att se dem nu, det var över 3 månader sen och alldeles för länge.'

Men, jag känner att jag även är på väg på något annat plan också. Har bestämt mig att gå ur kuvösen lite och skapa nya bekantskaper. Behöver göra det så jag inte blir indragen i mer sörja med folk som inte gör vad det ska. Vilket är dags, så här 1,5 år senare av stabilitet och lugn.

Sen kände jag ytterliggare en vägpil slå in i mig igår - jag fick ett mess av en väldigt viktig kvinna. Någon från förr, som kanske inte var med under tiden det blev fel, men vill fortfarande kännas vid mig. Jag fick beröm för min förmåga att analysera och jobba med mina saker och kunde faktiskt ta emot det. Det var nog första gången som jag bara accepterade och inte borstade bort det med tankar om vad jag kunde gjort bättre. Så, även där är jag på väg.

Puss, kram och kläm i stjärten då! Och må dina värsta fienders kameler inte finna vatten.

Vill ju så gärna

Efter allt som hänt kommer jag inte ihåg så mycket. Bilderna är svaga, förnimmelsen skapar oro och en känsla av distans och sorg.

Undrar om alla bilder någonsin kommer att komma tillbaka? Kanske är det någon där uppe som skyddar mig från att någonsin få ta itu med det värsta. Jag hoppas och tror det i alla fall.

Vet inte riktigt om jag skulle orka med att helt förstå alla skeenden och konsekvenser. Alla bilder jag har i huvudet, all rädsla som farit genom kroppen, allt adrenalin som legat där och pumpat och pulserat.

Idag är det i alla fall en lycklig tid. Jag börjar se resultaten av mitt arbete i mitt liv. Lugnet och ron som jag idag har är nytt. Hoppet som växer inom mig är starkt och känslorna jag vågar känna skapar en lugn och en harmoni.

Det är dags att komma ur mitt skal och öppna mina vyer. Söka nya vänner och etablera ett liv byggt på den människa jag är idag. Etablera kontakter baserade på min person, mitt sätt att vara och mitt nyfunna mod. Känner det efter den här veckan att jag måste bryta banden lite i alla fall - skapa en ny situation byggd på verkligheten som den ser ut, inte vad min historia säger.

Jag är säker på att det kommer att bli bra, nu skall jag iväg på semester och vara med min barn i 3 veckor. Jag kommer att komma tillbaka fylld till bredden med kärlek, värme och glans - det brukar vara så

Semester och eftertanke

Nu äntligen. Jag gick idag på semester och skall vara ledig i nästan 5 veckor. Länge, länge - men ack så jag har förtjänat detta. Jag har under våren jobbat 3 jobb och har äntligen nått fram så att jag kan ta ledigt och vara lugn med det. Jag har även skrivit kontrakt för hösten, vilket gör att jag kan slappna av och vila nu. Inge oro och ingen känsla av vanmakt - bara känslor av tomhet och kärlek.

För det är ju så det är. Jag skall åka till San Francisco om en vecka och vara med min underbara små barn en vecka. Vi skall hänga ut varje dag och flera nätter. Jag har inte planerat så mycket, utan det får visa sig. Jag tror barnen kommer må bra av att bara få vara också. Lugna, långsamma promenader som gör att dagarna går och lugnet infinner sig.

Sen, på lördag om två veckor skall jag och River åka till Sverige en vecka. Vi flyger direkt till Umeå så han får komma hem till pappa och se hur jag bor, hälsa på Nelly och spela fotboll på gräsmattan. Sen åker vi till Farmor och kusinerna, för att sen åka tillbaka till mamma och Saffi. Den veckan sover dom mest med mig och vi får nästan 10 dagar tillsammans och får mycket tid att bara vara igen. Kanske en utflykt till ett vattenland eller så - men inget stort.

Sen åker jag hem, vilar några dagar och tillbaka till jobbet.

Kompromisser, besvikelser och ilska

Igår var en omtumlande dag. Dels började den med en massa ilska runt besöken med barnen och det vanliga bråken och allt som hör till. Under eftermiddagen och kvällen så klev jag i och började bråka och gorma i telefon, och ilskan bara växte.

Till slut fick jag en känsla att jag måste bryta och prova något nytt, för jag kände igen situationen, såg resultaten och kunde se att det bara ledde tillbaka till domstolen där bråken och sprickan blir djupare och djupare.

Till slut tog jag chansen och gick med på hennes förslag om att korta första veckan med barnen med en natt. Jag orkade helt enkelt inte bråka mer. Till min förvåning var det det som öppnade upp det hela. helt plötsligt erbjöd hon mig en och en halv extra dag i slutet av min andra vecka och tyckte att det var ok.Så, även om jag har till viss del rätt till den där extra natten, så förlängde jag det hela i stället. Så, det var kompromissen.

Besvikelsen kom sen efter det att jag pratat färdigt med exet i telefon. Min bäste vän ringde och hade åtagit sig att vara budbärare för någon. Besvikelsen kom då någon yngre har misstolkat mina signal och trott i sin självcentrering att jag stött på henne och hon på så sätt blivit brydd över detta. Detta skulle ha hänt i en gemenskap jag hör till och sånt här uppstår. Efter att ha rannsakat mig själv och pratat med en av de tjejer som jag faktiskt stött på kände jag att jag faktiskt är oskyldig till detta - och att det är en miss-tolkning som den här personen har ansvar för, inte jag. Besvikelsen blir också riktigt stor till den som skickar budbärare och inte har råg i ryggen nog att ringa mig och klara ut detta. Skit dåligt.

Ilskan kom sen under natten. Min bäste vän sårade mig och gjorde mig besviken. Jag skall messa honom nu och berätta detta för honom. Låg vaken till halv 4 i morse och rannsakade mig själv och kan inte för ett ögonblick se en situation som kan ha skapat detta.

Sidovinster och ljusa horisonter

Börjar på allvar känna av effekten av att ha gjort ett grundligt jobb med mig själv. Dels tar jag mig friheten att ägna mycket tid åt mig själv och vila, dels får jag massor av saker gjorda som jag under en längre tid skjutit upp.

Vet inte riktigt hur det blivit så här, men skönt är det. Jag satt igår i 5 timmar och gjorde färdigt massa pappersexercis runt firman som jag skjutit på i ett halvår. Bara en sån sak, som att ha tålamodet att få det gjort - och att det handlar om ekonomi som jag nästan haft allergi mot tidigare. Men, Klart och betalt! Skönt.

En annan grej handlar om barnen och underhållet. Jag fick mail från domstolen i USA och fick dommen. Det blir ganska dyrt, men det är, och det måste jag komma ihåg, relaterat till min inkomst och är baserat på det. SÅ, 28% av min inkomst blev det. Det blev också retroaktivt från första mars, så jag betalade allt till om med sista juli igår och får bara acceptera vad det blir nu. Får väl hoppas att Exet också gör det.

En annan sak är att min integritet börjar bli riktigt stark. Jag gör som jag vill och orkar. Jag anpassar mitt liv efter känslan och sätter de gränser jag vill för att skapa långsiktighet. Det har ju inte alltid varit så, jag har gett till andra och suttit och väntat på att få tillbaka - men det kanske inte kommit tillbaka på det sätt jag trott och har som ett resultat blivit besviken. Men, om jag vill vara hemma själv så är jag det, punkt slut.

Avslutningsvis kan jag berätta att katten nu börjat betala hyra! I natt kl. halv 1 så gick jag och försökte locka in katten på baksidan. till min förvåning så kom han bärande på en stor fågel. Det var en vuxen svala som han lagt bredvid trappan till balkongen och satt där så stolt. Jag var ju tvungen att slänga den i soporna, och var tvungen att säga åt honom att han får allt jaga råttor i stället - fåglarna är alldeles för söta och fina. Mitt samvete fick sig en stor törn, för när jag slängde fågeln i soporna hörde jag en massa småfåglar skrika och fick bilder av föräldralösa fågelungar i huvudet som svälter ihjäl. Jag tror inte grannarna tycker det är ok om jag börjar klättra i träd för att mata dom, så jag hoppas det finns en förälder till för dem. Förlåt fina fågel, katten ville bara vara snäll - men det bidde fel.

Väldigt somrigt

Har funderat ganska mycket på livet de senaste dagarna. Har i och för sig inte riktigt kommit fram till något, och det är kanske det som är poängen i det hela. Lugnt och fint har sommaren svept sig runt mig och jag börjar finna stiltje i själen.

I och för sig har jag gått och varit sjuk i några veckor. Rosslig, och feber frossa om vart annat. Känns lite som jag har nått som inte rätt. Jag var ute och sprang för några veckor sen och blev riktigt kall på bröstet och tror att det handlar om det - men jag vet inte riktigt.

Nu är det mindre än två veckor till jag åker över och hämtar River. Är faktiskt nervös att det kommer något försök från exet i sista stund att förhindra detta - så har det faktiskt sett ut innan. Men, jag har beslutat att jag inte skall provocera fram någon situation där jag får veta, utan vara beredd på att det kanske kan hända och leva lite i nuet bara. Det är ju så att jag också är skyldig till mycket av våra bråk och försöker förändra mina beteenden, så här är ett gyllene tillfälle. Låt inte min rädsla skapa en situation där ilska och frustration gör att det falerar.

Nej ni, ut i solen och ät lite glass - själv skall jag jobba lite. Har 3 dagar kvar som skall spridas ut över veckan.