Ibland så kommer dom krypande dom där drömmarna...

Jag vet att det kanske mest handlar om utmattning, jetlagg och känslostörmar. Men, idag när jag låg och sov på eftermiddagen så kom de igen.

Jag går ur bussen, genar över en parkeringen och går under fönstret. Av någon anledning börjar verkligheten gå som i slowmotion, jag försöker skynda mig fram men kommer ingenstans. Känner hur blickarna dras mot mig, alla börjar bli misstänksamma. Jag får en panik känsla och börjar skynda mig över vägen. Känner mig helt vilsekommen och ser saker om och om igen. Mitt ansikte dyker upp över allt. Jag ser mig i skepnader, och minnet söker efter en återkoppling. Jag springer över vägen och försöker hinna med bussen som sakta åker ifrån mig. Kämpar över nästa väg och känner mig jagad. Pulsen stiger, rädslan ökar och paniken börjar komma. Just som det händer så...

Jag går ur bussen, genar över parkeringen och går under fönstret. Av någon anledning...

Det är en dröm som jag drömt många gånger. Jag känner mig jagad, osäker på vad som är verklighet och sanning. Rädslan för att inte se, förstå, veta eller vara medveten om vad som händer jagar mig och jag känner en enorm rädsla inom mig.

Men, jag vet ju att den kommer tack vare min trötthet, att natt är dag och dag är natt. Twilight zone varning på hög nivå i min dygnsrytm alltså.

Men, jag tänkte som så att om jag skriver ner det här kanske den inte kommer tillbaka. Får hoppas det, för jag är nästan lite paranoid så här en timme efteråt och känner mig riktigt obekväm.