Mirakel

Hejsan hoppsan. Sitter i den lilla lägenheten jag hyrt och funderar på vad jag igentligen känner. Tillbringade hela dagen med barnen igår och somnade som ett vaggat barn kl. 8. vaknade 5 i morse.

Idag skall jag hämta barnen kl. 12 och ha dem till 12 i morgon. Skall bli skoj, men ganska nervöst. att somna och gå och lägga sig etc är ju byggt på rutin för barn, och jag har ingen träning. Men, i går eftermiddag så somnade i alla fall Saffi under några timmar och det kanske kan ses som ett gott tecken.

Men, tillbaka till rubriken - Mirakel. Jag känner faktiskt som om att det hänt något stort inom mig. Jag tänkte på det häromdagen. Jag känner ingen tyngd eller ångest. Jag behöver inte tvinga på mig musik i öronen för att få tyst på tankarna, känner ingen oro i kroppen för att vara där jag är eller liknande.

De kanske inte låter som mycket eller stort, men för mig är det helt enormt. Bruset i mina öron och stressen inombords börjar ge med sig. Efter alla år med stress och en känsla av bekvämlighet med mig själv så börjar jag känna ett lugn. Kanske börjar saker och ting reda ut sig. Jag börjar i alla fall känna en lättnad i mitt liv och en frihet. Det känns som om jag skall öppet och ärligt finna min plats med mig. vart det blir spelar inte så stor roll, jag har inte tagit några som helst beslut om vart jag skall bo eller vara. vad som kanske är viktigast är att jag nu känner en frihet och tillgänglighet för utsidan och kanske för första gången på många år börjar trivas med Patric och alla mina saker.

Först och främst skall jag i dag i alla fall ägna mig helt och hållet åt mina underbara barn. Jag är en bra far och kan detta. Jag inser också att tillbringa tid med barnen får mig att känna mig hel.

:-)

Jiippii

Så var jag här igen. resan gick bra, lite långt, men jag hade poäng nog att uppgradera till business class och flög som en kung hela vägen.

Kom till lägenheten jag hyrt runt 10 i går kväll. Schysst ställe, lite kallt, men så är det ju som hos alla här. helt oisolerat. Men, värmen är på fullt och jag sov gott i natt i alla fall.

Vaknade kl. 5 i morse och låg faktiskt kvar till 7. Efter en kaffe så kom jag så till barnen runt halv nio. Efter att ha kramats under en halvtimme så gick vi ner och åt frukost på en restaurang och lekte i lekparken under en timme.

Nu skall jag sov en tupplur och vila upp mig lite. Skall åka och träffa några vänner i programmet senare och gå på möte - skall bli skoj att få träffa lite bekanta också.

Morgondagen skall tillbringas hos mig, barnen kommer hit kl. 9 och skall hem till 1. Lite Julklappar och film tror jag att det blir. Men, det är ju inte jag som bestämmer riktigt - de är mina skatter och styr händelserna.

ta vara på er.

P

hejsan hoppsan

God jul på er allihopa. Jag känner mig helt slut från begravningen igår. Tyvärr så hade jag inte kraft och köpa julklappar. Men familjen är förstående, jag får köpa i USA.

Men, jag måste berätta om den fina begravningen. Massor av blommor, de närmaste och jag grät hela ceremonin igenom. det var jättejobbigt att se kistan och ta farväl, men så är det. Det är svårt att säga hej då till den man älskar och saknar.

Pappa hade nog varit glad för de som var där. Några saknades, hans kompisar var utomlands, men hade skickat blommor och texter.

Men, nu är det klart. Jag åker till San Francisco på fredag och skall få träffa mina underbara barn. Efter sorg kommer ohämmad glädje. Jag längtar så jag kan spricka - men det blir nog bra. Jag har hyrt en lägenhet så jag och barnen skall kunna bo i något personligt.

Önskar ni kunde följa med, Kalifornien är underbart vid den här årstiden.

Annars så håller jag på och planerar en resa i början av februari. Indien låter som en härlig plats. Skall börja leta efter nått som gör att jag får lite sol, värme och lugn.

:-)

Så var det då dags...

Hej, Idag är det begravning för pappa. Jag känner en stark känsla av olust och har haft det jättesvårt att sova i natt. Det är kanske så det är, de man älskar vill man inte ta farväl av!

Men, idag har jag inget val. Pappa skall sändas vidare och han kommer inte tillbaka. Jag låg i går natt och kunde inte slappna av - hade en rädsla inom mig som gnagde gjorde att jag inte somnade förenns vid 3 kanske.

Men, nu är jag uppe och livet går vidare. Måste köpa lite julklappar, äen om det känns riktigt konstigt och skevt. Men, det får bli något symboliskt för jag har inte kraft att tänka på gåvor och annat konstigt.

God jul på er alla, jag hoppas ni finner ro.

Barn

Hej. Jag måste bara få berätta. I går så körde jag ner från Umeå till Avesta där brorsan bor. Gick kanske lite för snabbt, men jag stor trivs med bilen och är jättestolt över den.

Fick ha hans lille nyfödda son på armen ett tag - lilleman låg där och grymtade och vred sig tills han nästan somnade. Ojoj va härligt med små barn.

Annars så skall jag vidare till Stockholm nu på morgonen och vara där i två dagar. Fick en fråga om att möta min sponsor i Sandviken på Fredag för att snacka lite, samt fick ett erbjudande att hänga med på lite bra dans på Fredag kväll i Falun. Vet inte riktigt hur det blir, men jag skall känna efter under resans gång.

Jag blev påmind igår om att jag faktiskt inte varit hemma mer än 4-5 nätter den sista månaden. hade inte riktigt tänkt på det, men det är kanske därför jag känner en sådan stark rotlöshet. Måste hitta nått som gör det viktigt att stanna på en plats, annars kommer jag att bli en zigenare med husvagn och allt.

:-)

orolig och ofokuserad

Hej. Sitter och borde väl redan ha gått och lagt mig - men har en väldans oro och rastlöshet. Skall i morgon åka iväg på en tre veckors resa. Åker först till Stockholm och tar hand om begravningen, sen firar jag jul i Dalarna och sen till USA på annandagen. Kommer inte hem förenns min födelsedag den 8:e januari.

Känner i och för sig igen allt det som känns. Men, i alla fall. Känner mig ensam och utanför i och med mitt levnadssätt. Reser mycket, jobbar med saker som folk nästan blir rädda för och är en jätte ärlig människa.

Jag har tänkt på just detta ett tag, jag skrämmer bort en del människor med mitt liv - det blir en sorts konstig distans och jag känner mig som ett ufo. Kan inte riktigt prata med nån om jobbet, det är ingen som kan relatera riktigt. Samma med tjejer, när man börjar snacka så blir det en konstig distans som gör mig obekväm. Vill inte tränga mig på och väljer att läsa kroppsspråket om distans.

Det är inte enkelt att vara mig. Jag försöker och väljer ofta att inte prata så mycket, är rädd för att det skall bli uppfattat som skryt. Försöker också att vara snäll runt andra människor och inte tränga mig på. Men, allt detta fina gör ju också att jag är ensam - speciellt nu när jag faktiskt skulle behöva någon som lättar mitt sinne. Men, jag undrar om någon någonsin kommer att tränga sig ut ur sitt skall och sin rädsla och våga mötas?

P

Ärlighet, villighet, öppenhet

Vet inte riktigt hur jag skall börja, men jävlar vad ensam jag blivit efter att Pappa dog. Känner mig riktigt tom och lämnad av min bästa vän.

Det är väl lite så att jag pratade om nästan allt med pappa. Han förstod någonstans hur jag hade det i mitt huvud och jag kanske förstod honom.

Idag känns det verkligen som jag förkorat en del av mig själv. Pappa var väldigt viktig för mig sen jag kom från USA, och nu är han inte här längre.

Jag kommer nog att klara detta också, men ojoj va jobbigt det är att fatta detta. På Onsdag skall jag åka söderut igen, skall vara borta i 3 veckor. Åker till Stockholm först, sen dalarna och sen till barnen igen nästa fredag. Skall bli skönt att få resa, men med denna ensamhet jag känner är det jobbigt.

Men, jag skall klara detta också. Mitt liv kommer att bli bra, ensamheten kommer kanske att försvinna. Men, jag är ledsen idag.

Inventering

Hej,

Jag satt i morse på planet från Köpenhamn till Stockholm och funderade över min situation just nu. Pappa har dött, jobbet är i kaos, och exet vill inte släppa taget om barnen. Ibland känns det som jag håller på att svimma i ansvar och press.

Men, mitt i allt så har jag faktiskt känt en riktigt skön stabilitet i mig själv. Jag är ju trött och sover ganska mycket, men jag är verkligen klar i tanken och känslan.

Jag känner mig dock riktigt ensam. Ibland önskar jag att jag vågade träffa någon och finna styrka i att ha en trygg famn att få hämta andan i. Det är nog så det känns, jag vill bli skyddad ibland från allt och gömma mig.

Men, det blir nog det också. Jag har faktiskt börjat släppa på min inneslutenhet och har blivit mer tillgänglig för möten med andra människor. Det blir nog bra med det.

Men, i frågan om allt som händer just nu. Jag måste prioritera väldigt hårt i detta läge. Detta kommer också att gå bra, kanske borde jag börja planera för en liten semester ganska snart efter att resan och begravningen är över. Jobbet får jag fundera på - kanske är det dags att titta på det också. Vad vet jag. Inget säger att jag landat där jag skall bli gammal och världen ligger öppen så att säga. Är det någon som har en ide om vart jag borde bo och jobba?

P

Expedition

Hej, nu sitter jag på Waynes Coffe i malmö och skall om en stund gå och ta emot ett pris för ett spel som vi utvecklar. Det var lite turer om vart jag skulle och från ha trott jag skulle till Oslo så sent som i går så sitter jag nu här i Malmö. Jag har faktiskt tillbringat dagen i Köpenhamn med en vän sen skoltiden, vi gick omkring i stan, lunchade, fikade och tittade omkring i Nyhavn med mera. Skoj men tröttsamt.

Tog in på ett Vandrarhem här i stan i går när jag kom och somnade ganska bra. Vart dock väckt kl. 4.15 i morse av en helsnurrig kille som pratade med sig själv och gick in och ut i dörren. Jag gillar det här med sovsal, dels behöver jag inte vara helt ensam, dels är det billigt och enkelt. Men, efter att ha varit upp en stund och lugnat ner mig från de tankar som kom så sov jag riktigt länge - till 10 då en vän till han som snackade med sig själv kom och väckte honom. Tydligen är han en psykpatient som är hemlös och går i nån terapi - inte undra på att han var lite psycho i morse.

Men, vad som slog mig i morse var det tragiska att farsan lämnade mig med massa skulder i företaget. Nu kommer julen, jag är försenad med alla kvitton och sitter riktigt i skiten. Jag tror ju att det kommer att ordna sig, men jag blev besatt av oron i morse och kunde inte somna om. Jag har pratat med familjen om detta och de säger alla att det skall lösa sig. Men, oro är nått bara jag får ta itu med och i natt så kom det på allvar. Om det inte löser sig blir det konkurs, eller banklån - vilket inte riktigt är så lätt när man har den historia som jag har.

Men, jag tog ett beslut om att vara riktigt försiktig och försöka vara sparsam. Jag har ganska mycket som ligger ute för betalning till mig och köpte ju bilen och annat, så det är ju inte så att jag är helt ställd, det går nog att lösa. Men, jag märker hur pragmatisk jag är - problemen skall lösas och jag ägnar all vaken tid åt att fundera ut en lösning. Först när jag ser svaret så kan jag lägga mig till ro igen, precis som i morse. Jag fick lov att ta ett första steg, bestämma mig för det jag kan göra och planera de steg som krävs för att ta dem. Sen är det ju bara att skrida till verket.

Annars är det ganska ok. Det hände nått otroligt på flyget igår. Jag satt brevid en snubbe som jag pratade lite fram och tillbaka med under hela resan. Mot slutet, alldeles innan vi skulle landa så frågade jag lite i förbifarten vart han jobbade. eller kanske vart hans skulle eller nått. Han sa att han jobbade med Fonus och reste mycket för dem. Jag nämde då att min pappa brukade jobba lite för dem och till min stora förvåning så var detta en man som pappa kände. De hade jobbat ihop och han skulle åka och jabbe med den snubben som pappa jobbade med, som vi tidigare i veckan pratat med om hur vi skall gå tillväga. Världen är bra lite ibland. Det finns något som styr oss till de möten vi skall ha i livet, jag är totalt övertygad om detta.

Givetvis så bjöd jag honom på begravningen och kanske kommer han. Men, det viktiga i det hela var att jag blev placerad bredvid honom på planet och att det visade sig att det var en bekant till min pappa. För i all denna sorg är det så att ju mer människor som jag träffar eller pratar med runt pappa får jag en bred och varm bild av honom. Han var omtyckt av sina vänner och bekanta, de såg upp till honom. Vilket jag också gjorde och gör. Han höll hakan högt, även om han kanske kämpade med demoner mycket likt mina. Hans familj var splittrad och jag får inte tag fler än hans farbror som han ringde ibland.

Samma grej hände på bussen på väg till Arlanda, några gamla grannar i huset han bodde tidigare åkte på samma buss - så jag fick tillfälle att berätta för dem också.

Jag är så tacksam för att jag har förmågan att vara mitt i detta. Lärdomen är tung och hård, men ack så värmande och kraftgivande. Ibland tror jag att jag skall svimma, men det är mest känslorna som blir påträngande och stora. Jag försöker och ta det lungt. Jag går på mina möten och fångar mina karaktärsdefekter i detta, för guud skall veta att jag har en del sådana. Men, jag är endast ansvarig för mina handlingar, och så länge jag tänker efter före så har jag ju en chans i alla fall.

Kram på er alla och ha en bra kväll.

P

Jahaja

Hejsan,

Sitter nu på ett hotell i Stockholm och skall ta i itu med livet igen då. Vi var på sjukhuset igår och tog farväl av pappa. Jättejobbigt men skönt att få säga hejdå. Nu är han borta och vi är kvar.

Var också förbi lägenheten, kände hur en hel massa grejor gick igång och att det blev jättejobbigt. Kom till hotellet runt sju och pratade med morsan och brorsan under kvällen innan jag somnade runt 11. Intressant att jag kunde stänga av TV´n och bara blunda. Jag fick givetvis en massa bilder som kom, men det var ok. Sov lungt och vaknade utvilad.

Skall sova i pappas lägenhet ikväll, tycker det är en del av det hela att säga hejdå. Har inte varit i hans nya lägenhet med honom innan, utan vi träffades på stan och fikade och liknande.

Men, kände att jag behövde skriva av mig lite och få ro. Det är farligt att gå med för mycket tankar inom mig och inte få ut dom. Jag vet ju hur det går om jag inte prata om mina funderingar.

Men, det var skönt att få säga hejdå. Det var också skönt att få känna på reaktionen av allt detta. Skall försöka ta hand om mig själv idag och få lite ro. Skall på möte och se till att jag tar hand om det som är viktigt i allt detta.

P

Till min älskade Pappa

I Fredags såg dog Pappa. Min älskade pappa´s hjärta klarade inte mer. Jag fick beskedet runt 6 på kvällen, men vid 3 på eftermiddagen hade han tydligen segnat ner på trottoaren på Söder och återupplivnings försöken hade inte lyckats.Enligt doktorn tror de att det är hjärtat som gav upp.

Ojoj, va jobbigt det här känns. Jag älskar verkligen min pappa. Vi har stött och blött våra huvuden i många år och kämpat med samma sjukdom. För 3 veckor sen flög jag till Stockholm och mötte upp pappa på Arlanda. Pappa skulle hjälpa mig att köpa en bil. Vi tog en taxi till bilhandlaren och gick dit och skrev på. Jag tror han faktiskt var stolt över den bil jag köpt och kände sig glad över sonens förmåga att nå sina mål. Har drömt om en sånn bil och var nu redo att köpa min första svenska bil - och bad pappa om hjälp.

Vi åkte tillsammans upp till min brorsa i Avesta för han har fått en liten son alldeles nyss. Vi stannade till i Sala och köpte två böcker, en till brorsan som snart skulle fylla år, och en till Emilia som också skulle fylla. Pappa satt i köket med Emilia under en timme och läste bok med henne. Det syndes att han var lycklig över att ha fått ge henne en present som hon verkligen gillade. Efter nån timme var det dags att åka och jag körde honom till tågstationen. Det sista jag sa till honom var att jag hade haft en jättebra dag och verkligen gillade att hänga ut med han - det var inte så ofta. Han log och sa tack det samma.

Förra helgen ringde jag till min son i San Francisco, han sa att han ville prata med farfar och jag skulle fixa det. Sagt och gjort, Pappa ringde mina barn ochfick sig en riktigt pratstund med dem. Sonen hade berättat om fotbollen och dottern hade sagt "Hej farfar" på svenska och kvittrat med sina små sånger hela tiden. När pappa ringde mig efter samtalet hörde jag att han var så lycklig. Det var ju jag också, för det har varit så svårt att inte kunna ge honom närhet runt barnen, vi saknar ju dem allihopa.

I fredags morse vid halv 10 ringde så jag pappa. Jag hade haft lite frustration med banken och bad om lite råd. Han bad mig ta det lugnt till den riktiga killen på banken kommer tillbaka i Januari från sin barnledighet. Han berättade även att han haft en bra morgon, hade städat - skulle ner i tvättstugan och dona lite. Han lät riktigt pigg och frisk.

Tydligen hade han gått på en promenad, någonstans på söder tog det så slut. Hans hjärta orkade inte mer.

Jag har fått säga att jag älskar honom tillräckligt, jag har fått kramat honom på sistone och verkligen visat att jag står kvar. Han sa ofta att han hade hemsk ångest för sitt dåliga hjärta och kunde inte riktigt slappna av. ha sa också att han var så glad att jag fanns till, lyssnade och stod kvar i alla lägen - oberoende av vad han gjorde. Min syn på det hela var att jag lärt mig skilja på vem han var och vad han gjorde. Eftersom vi båda har eller hade samma sjukdom är det inte längre så svårt att förstå. De andra i familjen kanske har det svårare, jag har ju min gemenskap som förstår att hjälpa mig i mitt sorgearbete.

Idag skall jag så åka ner och säga hej då. Jag kämpar med att hålla det praktiska borta lite, för det är så jag fungerar, vill ta tag i det praktiska för att skjuta bort de jobbiga känslorna.

Men, bara för idag skall jag känna saknad och vara ödmjuk inför sorgens känslor. Jag skall finna frid i att få säga hejdå. Jag skall också finnas där för hans exfru och min bror som kanske inte har samma förmån som jag har haft och fått prata färdigt med pappa.

Pappa Hans, jag älskar dig och håller vår tid mycket högt. Det är synd att du behövde åka vidare, men frid på resan pappa. Jag finns här och kommer att ta hand om de andra. River, sonen undrade när du kommer tillbaka, och tyvärr var jag tvungen att säga att du inte kommer mer, men jag lovade att du skulle lyssna i våra hjärtan.

Tack pappa för allt du gjort, jag älskar dig.

Ambivalens

Hejsan hoppsan.

Känner mig ganska bra idag, ha 12 personer hemma på julbord i går kväll. Skoj och trevligt på alla de vis. Mycket mat och glada pratstunder. Kände att jag stortrivs med att ta hand om mina vänner, fixar och donar med allt. Hjälper barnen med deras, tänder eld i brasan, griljerar skinkan, dukar bordet och startar konversationer med alla under middagen - allt för att få min omgivning att trivas och få en härlig stund.

Jag tror faktiskt att jag lyckades fint, för vi satt till bords i nästan 3 timmar och snackade om allt möjligt. En kommentar som kom sitter fortfarande kvar - "det här är ju jättevuxet, härligt".

Men, jag sitter fortfarande med funderingarna runt jobbet och om jag skall köra på. Känner en riktig trötthet runt att kämpa vidare och ser kanske lite mörkt på det hela. Skall fundera vidare idag dock, för jag vill har lite klart för mig tills i morgon om jag har orken att kämpa igenom.

Därav ambivalensen. Jag slås av en hopplöshet i allt det roliga. Jag tror att det är ett tecken på att jag är trött ända in i själen. I och för sig spelar ju årstiden in, jag vet ju det. Men, jag fäktas med dåliga självkänslor i varje lugnt ögonblick. Värdelöshet, ensamhet och hopplöshet är ständigt närvarande. Helst av allt vill jag mest ligga hemma och sura på soffan och inte omge mig med någon. Men, ambivalensen är ju att jag längtar efter närhet, kompanjonskap och öppenhet. Så, det är bara att bita i det sura äpplet och ta mig kraft att göra något.

det är ju inte så att jag inte gjort något - i torsdags var jag och lyssnade på Rigmor Gustavsson, Sveriges Jazz sångerska nr.1 och i fredags var jag och lyssnade på Eldkvarn. I går hade jag Julbord och i dag skall jag julbaka med några vänner. Men, mitt i allt detta så fäktas jag ständigt med utanförskap och ensamhet - även om jag omger mig med människor och kvalite evenemang.

Det är ju inte så att jag känner total hopplöshet, jag har under veckan dragit en gräns gentemot en flört som inte var mogen att ta ett steg vidare. Jag växte enormt av detta och stod upp för mina förväntningar och förhoppningar. Jag försökte vara respektfull och hoppas så var fallet. Men, man vet aldrig med mig och min vassa tunga. Jag kan snärta till på ett väldigt hänsynslöst sätt och skapa kaos i andra människors liv. I bland är det som en tidsinställd bomb som jag lämnar i rummet när jag går och som smäller av en tid efter det att jag gått. En kvart eller vecka senare kommer ilskan tillbaka med besvikelse och beskyllning som resultat.


I dag skall jag också passa på att besöka julskyltningen. Lite godis, julstämmning och vacker julpynt kanske förgyller min dag ytterliggare.

God jul på er, jag hoppas jag får tillfälle att ge er någon julklapp.

P

Intuition

Hejsan...jag har beslutat att ta min intuition på allvar. Vi hade det där allvarliga mötet på jobbet igår, och givetvis kom vi inte till de punkterna vi borde kommit. Nej, i vanlig ordning så drar diskussionen vidare i oändliga lager och kommer aldrig riktigt till skott.

(jag skrev här en hel massa jobb grejjor och tog bort dem)

Summa summarum, Jag skrev till chefen och berättade att jag under helgen skall fundera om jag fortsätter efter det att mitt kontrakt går ut sista december.

Jag reagerade jättemycket igår, fick stress och ilska, oro och rädsla och en hel massa annat. Jag ringde flera vänner och bad om råd - alla sa att jag skall fokusera på det som ger kraft, speciellt när jag nu går in i ett skede runt barnen som är viktigt.

Jag skall nog ta några steg tillbaka och fundera på min jobb situation. Jag har absolut inte råd att bli bränd, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Missar jag något runt barnen de kommande 4 månaderna är det kört med vårdnad - exet kommer att skärskåda allt jag gör och ta chansen om den bjuds.

Nej, jag skall titta mig i spegeln över helgen och fundera på vart jag skall ägna min kraft och inte vara rädd att ta det svåra men hälsosamma beslutet. Allt kommer att ordna sig, jag är säker på det.

I kväll skall jag gå och se Eldkvarn. Minnen från förr och proffsiga musiker, men kanske inte den bästa musiken i världen. Men, grejen är att jag köpt en biljett själv och går ensam. Jag behöver träna på att möta nya människor och inte vara rädd för att knyta nya band. Om jag går ensam har jag ju inget annat val!

Oro

Hej, idag har jag det ganska oroligt i själen. Jag har den senaste veckan gått igenom en hel del utmaningar, dels privat, dels på jobbet. Kanske inte riktigt läge att prata om dem alla, men jag erkänner i och med detta att det påverkar mig ganska mycket.

Min reaktion är faktiskt ganska enkel, det känns som influensa nästan - varje ny tanke på de utmanande sakerna känns i hela nervsystemet. Jag får nästan små svallvågor av reaktioner när huvudet far iväg.

Till saken hör att jag i morgon sitter ner på jobbet och pratar med mina uppdragsgivare om möjligheter och omöjligheter. Det skapa en väldans oreda i tryggheten och jag vill mest av allt fly och inte känna.

Men, det beteendet är inte hur jag lever mitt liv, och genom att bara erkänna öppet hur det står till ger mig ju en distans till det.

Den andra delen som hänt är av strängt privat karaktär. Men, det handlar om förhoppningar och förväntningar. Jag fick dela med mig igår om detta och känner lätthet i att få det sagt! Det har gnagt ett tag.

Så, som ett resultat av detta kom hem sent i går kväll och sov väldigt djupt. Jag vaknade sent och har ingen inspiration idag. Dras med lite huvudvärk och bristande hopp. Vad gör man en dag som denna? Skall nog bara pallra mig in i duschen och försöka tvätta bort slammet från det som är - ta nya tag och hitta njutningen i nuet.

Lite roliga saker ligger framför mig dock! I morgon skall jag på Jazzklubben här i Umeå. Fredag blir det Eldkvarn på Droskan och på Lördag har jag julmiddag/ knytkalas för 20 pers hemma hos mig. Så, jag skall väl inte riktigt klaga - men ibland kanske det hjälper lite i alla fall - att se sina tankar på pränt gör dem ganska ofarliga.

:-)

Att vara sjuk

Hej. Jag måste få klaga lite. Jag har gått och varit sjuk i snart en hel vecka. Förra måndagen så spelade jag Innebandy och kände under matchen att jag blev sjuk. Sen har jag nu gått i en hel vecka och kraxat som värsta monstret.

Jag har jättesvårt att bara ta det lungt när jag blir sjuk. Nej, ja åker till jobbet och sitter där tills jag är helt snurrig och får feberfrossa. Väl hemma så tar jag en kopp kaffe och tittar på tv en stund innan jag undrar om jag är frisk ännu.

Tänk om jag gjorde som jag lärt! Stoppa ner mig själv under täcket, koka en kopp te med honung och försöker vila mig i form. Men...

annars måste jag säga att jag faktiskt mår ganska bra mitt uppe i mitt halsont. Känner att jag börjar få lite inspiration och får kraft. På Onsdag är det 1 månad innan jag åker till barnen igen. Och faktiskt 2 år sedan jag tillbringade natten med dem.

Den här gången skall jag få laga middag, mysa i soffan, läsa godnatt saga, sova brevid dem hela natten, laga frukost och allt möjligt under två tillfällen - dess i mellan skall de vara med mig hela dagar. Så jag skall äntligen få vara lite pappa och ta hand om mina barn. Ojoj vad det känns bra.

När jag gör det jag skall och har tålamodet att stå kvar så blir det faktiskt bra. Det citat som jag levt efter visar sig mer och mer vara sant: "Follow those who control emotion, not those who get controlled by it!".

Å med kontroll menar jag inte känslokyla, utan kontrollerade reaktioner mot känslosvallen - den du!

Kram på er, och ta det lungt i snöstormen.

P

Söndag och sanningen

Oj vilken dramatisk titel. Kanske behöver jag lite drama i min värld just nu? Men, jag försöker komma igen och reflektera lite på vad som pågår just nu, och visst är det en hel massa som händer.

Jag håller på att försöka spränga min bubbla och bli mer öppen med min omgivning. Jag har märkt att jag mest hela tiden regisserar mitt beteende och passar in för att inte utsätta mig för den möjliga bort sorteringen. Jo, så är det, jag har en kraftig övertygelse om att jag inte duger som människa och måste anpassa mig till min omgivning för att få vara med. Låter ganska tragiskt när jag tänker på det - som en ung pojke som inte har självförtroende nog att vara sig själv.

Och om sanningen skall fram så har jag nog alldeles för lite självkänsla i jämförelse med mitt självförtroende. Under årens lopp har det blivit så enkelt att prestera gentemot min omgivnings behov, och jag har helt enkelt glömt bort min inre väg och vilja. Ibland lyssnar jag på tjejer och deras kamp mot dominanta killar, det känns faktiskt lite likadant. Jag hamnar i bekräftelse beteende och glömmer mina egna behov.

Så, vad innebär då detta? Jo, jag sitter ju här och erkänner min litenhet för en värld jag inte har koll på. Jag vet ju inte så mycket om vem som läser mina poster. Det är faktiskt ganska skönt, att få vara helt öppen och ärlig om mina svagheter inför en grå publik. Givetvis inser jag ju att detta kan komma i fel händer gentemot jobb och liknande, men det bryr jag mig inte om. Jag måste finna en styrka i mig och mitt för att klara av allt som framtiden kommer att kräva av mig.


Men, jag är ganska lycklig i alla fall. Har fått lugn och ro. I och för sig försummar jag lite jobb och liknande, men jag kommer att göra det som förväntas av mig, och inte fly.


Hoppas ni har det bra. Jag önskar jag fick bjuda på kaffe och bullar, för jag är tacksam för att jag får använda just din tid för mig.

P

Att inventera mig själv

Hej, ny dag idag. vaknade och kände att det var dags att landa i känslan lite och söka tillbaka till lugnet. efter 7 timmars försök känner jag att jag kanske fått tag i vad det hela handlar om - stegarbetet.

Jag är inne i en inventering och har tagit tag i det idag. Direkt slår det mig att det finns en hel del som jag nu behöver ta kraftigt tag i och jobba med. Jag känner på allvar att jag det senaste året jobbat mig igenom separationen och skuldkänslorna för mina barn. Framtiden är där framme och jag klarar av att vara här och nu.

Först och främst handlar arbete om att jag har ett starkt självförakt och saknar kärlek för mig. Eller, kanske är det det. Jag tror det, för det som hände innan jag blev tonåring och de försök att återskapa situationen under tonåren för att skapa någon sorts bakvänd kontroll. När jag sedan aldrig klarat att älska mig eller tro på andras kärleksförklaringar till mig har det gått en herrans massa år av tomhet och substitut och flykt. Oftast med attityd och bekräftelsesökan, men också med förnedring och självförakt. Min rädsla för närhet och kärlek grundar sig i otrygghet och ett litet barns rädsla för vuxna och ondska. Jag har växt upp och blivit en stor man med många kvaliteter, men jag är fortfarande så skör och rädd i mig själv. Nattens skuggor skrämmer mig än i dag och mardrömmarna från mina försök att söka mig tillbaka för att hitta ut sitter djupt i min själ. Det är svårt att skriva detta, men jag behöver se detta och lära mig acceptera det förgångna och inte låta det påverka mig mer.

Min process är i full gång, jag försöker hitta vägen tillbaka till relationer - framförallt vänskapliga. Allt det andra kommer när det är dags. Men jag känner återigen en kraft jag får i gemenskap med liksinnade och är oerhört tacksam för den möjlighet jag har att förändra mitt liv och mina möjligheter till ett fint och lyckligt liv - oberoende av vad som har hänt i det förgångna.

Älskar nog mig själv lite idag i alla fall.


P

Länge sen

Hej ni.
Nu var det ett tag sen. Mycket har hänt, men kanske inte igentligen. Jag har tuffat på i vanlig ordning och mått helt ok. Har köpt mig en bil, tagit mitt svenska körkort, jobbat på och så. Till råga på allt har jag blivit lite sjuk.

Men, jag skall faktiskt inte klaga. Den ensamhet jag känner är för att jag inte vågar öppna mig mot andra, att vara sjuk är helt normalt och jag är ju en normis.

Håller på att förbereda mitt besök hos barnen efter jul. Skall ha dem 2 nätter och 5 heldagar - mycket mer än innan. Skall bli så skoj att få göra detta.


Men, hoppas ni har en bra dag, det skall jag försöka ha.

P

Första snön

Hejsan allihopa.
Det var ett tag sen. Jag tror det i och för sig är en ganska positiv grej, jag har inget att klaga på och skriva av mig om! Livet tuggar på och jag njuter till fullo av lugnet och ro´n som kommit med att besöken till barnen är planerade över de kommande 6 månaderna. Vad som inte riktigt är avklarat i nu är underhållet och vårdnads tvisten.

Men, eftersom domaren inte tog hänsyn till hennes argument och godkände en upptrappningsplan med barnen så blir det nog bra. Det är bara jag som kan misslyckas.

Vad händer då då - när jag inte har kris i processen. Ja du, det verkar ju som jag jobbar alldeles för mycket och inte ägnar mig åt mina vänner tillräckligt mycket. Jag var på möte häromdagen och kom på att jag faktiskt lever väldigt mycket i framtiden. Jag vet hur varje dag ser ut och vad jag skall göra. Jag vaknar och är redo för att klara av mina göromål, jag går till sängs på kvällen helt utmattad - och tänker att jag knappt haft en timmes ledig tid under dagen. Sorgligt men sant.

Nej, jag behöver en relation som får mig att tänka på någon eller något annat. Jag är redo för att ägna mig åt en annan människa och ge massor av kärlek. Det känns i kroppen och själen att jag nu har klarat av det jag föresatte mig runt barnen och fått den frihet i sinnet som jag trodde skulle komma. Ganska häftigt faktiskt, om jag gör det jag skall och står kvar kommer mer att visa sig.

Så, i dag kommer ju första snön. Vintern och vinterkänslan kommer tågande. För mig är detta en tid av närhet, hemma kvällar och långa samtal framför brasan. Jag har fixat en öppen spis, jag har tagit hand om mitt förflutna, nu är det bara modet att möta en annan människa som är på min våglängd kvar.

Hehe, det är nog lungt, en baggis. Skall till Hudik och Gävle i helgen. Skall lämna mitt 3:e. skall bli skoj att träffa gamla vänner och gå på lite möten och så.

Kram på er.

Mardrömmen är kanske över för nu!

Hej, nu är jag hemma i umeå igen. Kom hem runt 4 och kraschade i soffan. efter 3 timmar vaknade jag av mardrömmar om exet och hur hon om och om igen har agerat i utpressning för att få sin vilja. Jag vaknade med en raceande puls och adrenalin och mpr ganska dåligt av det hela.

Men, det som just slog mig är att det faktiskt är över. Jag behöver inte fäktas med henne mer och argumentera i det absurda om idioti saker för att få se barnen - jag har ju ett fast schema som gör att jag faktiskt inte behöver ha speciellt mycket mer med henne att göra.

Endast jag kan misslyckas med att missköta barnen under de kommande två besöken, och därefter skall vi träffa en mediator igen för att göra upp om vårdnad och tid. Känns ganska otroligt att jag inte behöver längre.

Ni skulle bara veta vilka sjuka saker jag gått igenom. Sist jag bad om skillsmässa 2001 skar hon upp handleden framför ögonen på mig. Givetvis vändes detta till mitt fel och jag kuvade mig under många år, men nu äntligen är jag fri. Alla andra saker kanske behöver komma ut också, men inte nu.

Det känns dock som om mardrömmen kanske är över. Jag får tid att tänka på mitt mående, mitt sociala liv och de människor som finns omkring mig. Jag har gått i en dimma under det senaste året och försökt och försökt att hitta vägen ut och finnas där för andra - men det har mest varit så att andra faktiskt funnits där för mig.

Nä ni! Nu skall jag hitta tillbaka till lyckan och finna tillbaka tron på kärleken, vänskapen och tryggheten. Det ni!

Tack så hemskt mycket för alla fina och stöttande ord jag fått speciellt denna resa, ni är de som jag pratar om ovan!

Tack.

Jobbigt, jobbigt

Hej, nu sitter jag på Minneapolis flygplats och väntar på mitt plan till rejkyavik. Är väl hemma om en 18 timmar så där. Riktigt lång resa hem...

Men, varför jag skriver är den oerhörda sorg jag känner. Jag pratade med sonen i morse när jag gick på planet, han grät lille mannen och sa att jag borde stanna och att han inte tyckte jag behövde åka längre.


Dottern sa ingenting. kanske är det hennes sätt att ta itu med detta, jag får acceptera det.

Annars känner jag att jag har redan börjat fått en hiskelig massa kraft i och med att det börjar reda ut sig. Ideer om jobbet, inspirerad och faktiskt ganska glad.

Tack för att ni läser, jag hoppas jag kan förmedla något hopp i att försöka göra det som är rätt, inte det jag vill!

"Gör för mig vad jag inte kan göra för mig själv"

check in

Hej,
Så, nu har jag sagt hejdå till barnen igen. Vi fick äntligen komma upp i rätten idag och börja prata på allvar. det enda som togs beslut på idag var vad som kallas step up plan. Jag kommer under julen få ha barnen över två nätter, och under mitt besök i mars kommer de att få stanna hos mig i fyra nätter. vi kom inte överens om vårdnad eller underhåll - hon vill idags läget ha 14.000kr i månaden, jag erbjuder 10.500. Till min glädje så sköt dom fram den diskussionen till den 30:e Oktober, då jag har en chans att faktiskt hamna lägre. Detta tack vare växelkurs och liknande.

Men, i och med att domaren gick på min linje i rätten att se mina barn så går han ju samtidigt emot exet.

Vi skall tillbaka till domstolen den 30:e Mars nästa år - för att adressera samma frågor igen.

Det står helt klart för mig att hon inte tror att jag är kapabel att sköta barnen, att jag inte har rätt att ta hand om dem eller att de mår bra av att se mig. Sorgligt, men sant.

I morgon bitti åker jag så till Sverige igen, är hemma på torsdag eftermiddag. Detta har kostat mig så mycket pengar att jag nu sitter riktigt i smeten, men jag hoppas vid min gud att jag gör rätt - och att det kommer att ordna sig.

Ha det bra, och tänk på mig.

P

Söndag

Hej igen.

Fick vara med barnen hela dagen igår. Ojoj va skönt de var att få lite längre tid med dem. Vi fick chansen att prata, hänga ut och diskutera igenom saker och ting. Härligt är nog en sammanfattning som stämmer.

Nu till det tråkiga. När jag kom till hem till exet med barnen hade hon ställt ut väskor och boxar med mina saker utanför och sa att hon städat ur garaget. Jag kunde ställa dom vid soptunnan, eller ta dom. Detta utan någon som helst varning. Hon har det jobbigare än mig tror jag.

Till råga på allt så är hon idag också på krigsstigen igen. Vi kom överens i måndags med mediatorn att vi skulle dela på idag, jag skulle få ha barnen på eftermiddagen och hon på morgonen. I går så kom det fram att hon inte trodde att barnen skulle vara i säng för middagsluren förens kl. 3, två timmar senare än vanligt. Vilket i praktiken innebär att jag får 45 minuter med barnen innan de skall hem och äta middag. En halv dag blir alltså 45 minuter...

Tur att vi skall upp inför en domare på tisdag, för jag vet inte riktigt hur länge jag orkar med detta. Hon kämpar med näbbar och klor för att hindra mig gentemot barnen. Sen argumenterar hon för att jag inte har kontakt med dem. Inte konstigt att min kontakt är begränsad när det ser ut som det gör.

Jag ber för henne att hon kommer att finna frid i detta. Hon är bitter och harmsen för att det inte går som hon vill och är beredd att sätta barnen i mellan för att få det på sitt sätt. Jag kommer att stå kvar och kämpa för mina barn. Hon kommer att få det jobbigt med att släppa taget, men en domare kommer att tvinga henne, jag är övertygad om detta.

Kram, kärlek och kalaspuffar

Heldag

Hejsan. Idag är en stor dag, jag skall få tillbringa hela dagen med barnen. Känns faktiskt lite nervöst, det var länge sedan. Men...

Jag hyrde ett hotellrum för natten så det finns plats för oss under eftermiddagen. Jag har laddat hem bamse filmer så det finns nått att titta på, samt att jag kollat vad som händer i stan så vi vet vart vi skall.

Fleet week är här, det betyder en massa flygplan, skepp och hangarfartyg. Vi skall åka ner till embarcadero och titta på skepp en stund - köpa lite mat och sen ta oss till hotellet för en eftermiddags tupplur. Inte för att jag tror att de kommer att sova, men vi ligger lågt en stund i alla fall.

Annars så fick min advokat tag i hennes advokat i går. Hon lät som om hon höll med om att vi borde förlikas innan rättegången, men om hon inte hinner med att läsa allt kommer hon att be om försening. Vilket jag kanske kunde räknat ut, men jag kan inte stanna längre och måste hem till jobbet. Jag får hoppas på att allt går som det skall på tisdag och vi finner en väg. Det hela hänger på exets advokats förmåga att förmedla möjligheterna till exet. Vilket inte är en lätt sak.

Men, så är det. Jag måste lämna över och tro på att det blir bra. Nu skall jag hoppa i duschen och göra mig redo för dagens härligheter.

Hej!

lazy day

Hejsan,
Igår hände det inte så mycket - barnen var med deras mamma och jag gled mest omkring hela dagen. Hann med två möten och en 2,5 timmar lång tupplur. Jag kände vid 12 att jag var helt slut och gick och la mig en stund. Sov som en klubbat säl - ursäkta uttrycket.

Annars tänker jag mycket på 3:e steget, att lämna över. Just nu handlar det mycket om det, jag har gjort vad jag kan, lämnat svar på de uppgifter jag blivit tillfrågad etc. Vad som har visat sig är att tack vare exets strulande har mina advokat kostnader gått i höjden. Just nu ser det ut att landa runt $7500, vilket är $2500 mer än beräknat. Skit jobbigt. Men, jag kan inte kräva henne på dessa pengar och hon är som hon är - helt oresonlig.

Men, återigen - att lämna över detta har visat sig vara det som skall göras. Jag har tillbringat många stunder slitit mitt hår för denna oresonlighet. Jag har försökt att förändra mig, henne, situation, miljö - allt, men inget har fungerat. Börjar äntligen förstå hur det står till, att lämna över detta till ödet och lita på att jag gjort vad jag kunnat.

Det kommer att bli bra, jag tror ju faktiskt det. Väntan och tilltro är inte mina starka sidor, men de växer och blir bättre. Till slut skall det nog bli bra.

P

Ok, detta skall nog gå det me´

Så var det Onsdag. Har varit här i en vecka nu och känner att det går ganska bra. Provade att prata med exet om en förlikning igår, men jag börjar på allvar inse vad hennes begränsningar är och innebär.

Tillbringade förmiddagen på sonens skola igår. Riktigt roligt att få se hur han har det i skolan och hur bra det faktiskt går för honom i den nya skolan. Till saken hör att han under de senaste två åren genomgått flera olika terapier och liknande. Rapporterna som kommit från dessa är genomgående att han har stora behov av specialist hjälp etc. Men, enligt läraren och vad jag igår kunde se har han normala social funktioner. ADHD, som han blev diagnostiserad med syns inte alls. Han ligger lite efter i att skriva, rita och räkna - har inte riktigt fått styr på pennan och kopplat den med hjärnan så att säga. Men, de framsteg han gjort och de färdigheter han visar ger mig lugn och ro. Sonen är ok.

Dottern är smart på ett helt annat plan, hon är 2 1/2 och räknar korrekt till tio, kan läsa visa saker på skyltar och kommer ihåg gatan de bor på, bussen vi skall ta dit och känner igen miljöer som de passerar i bil. I går så tog vi tåget från skolan och hem - rätt var det var så säger hon att det är här de passerar varje morgon på väg till sonens skola! Vidare så är vissa av hennes resonemang helt otroliga - konsekvens tänkandet är väldigt utvecklat och hon har helt klart för sig vad som pågår.

Skoj hur det kan bli med två så olika människor. Sonen är kramig och känslig, dottern är ensamvarg och oberoende. Men, jag får pussar hela tiden och njuter stort varje gång.

Idag skall min advokat prata med hennes för att se om vi kan finna en förlikning, jag hoppas att hennes advokat kommer att vara resonabel. Men, i och med att mina inkomst uppgifter ser annorlunda ut, och tilltron till mig är noll, kan de bestämma sig för att försöka ta mer pengar. Men, jag har lämnat sanna uppgifter och inte undanhållit något. vad hon gjort är att sökt belopp baserat på tidigare inkomster, vilket var jättemycket. Men, vi får hoppas att det finns en högra makt som hjälper mig i detta och gör rättvisa!

P

Hårda bud i Mellerud

Hejsan. Igår så hade vi den första delen av skillsmässo-förhandlingen. Medling och upprop var på agendan. Efter orientering och information satt vi i två timmar på eftermiddagen med en professionell medlare som försökte få oss att komma överens om barnen och tid med barnen. Exet klarade inte att erbjuda en plan, utan bad om att en domare skall avgöra. Hon satt i två timmar och försökte argumentera för vad barnen behöver och hur de behöver deras mamma.

Efter en timme sa medlaren till henne att hon måste kompromissa, men då bad hon om att få vänta tills en domare säger hur det skall vara nästa tisdag.

Hon hade i alla fall skaffat sig en advokat som inte hade tid denna vecka. Detta innebär att jag kommer att få boka om biljetten och kommer så hem till Sverige nästa onsdag. När det blev klart att det är 3 extra dagar tog det Jami 1 1/2 timme att kompromissa fram ett schema som gör att jag får se barnen under denna tid. Helt sjukt.

Jag kände igår att jag blev helt slut. Gamla frustrationer och hopplöshet i hennes oförmåga att resonera med bådas behov i fokus. allt det gamla kom upp igen. Efter att ha gått en lite promenad med barnen på eftermiddagen så tog jag mig till ett möte. Skönt att få landa och prata lite om det där. Tog mig sen till hostellet och kraschade i säng.

Skall åka och se lite på River skola idag. Skall bli skoj att få vara Pappa med ansvar öbver att lära mig hur det går för honom i skolan. På eftermiddagen skall jag hämta båda barnen på¨Skandinaviska skolan.

Jag har haft roligare dagar än igår, men om jag gör rätt i alla mina förehavanden så kommer detta att bli bra. Jag känner någonstans att jag gör rätt och ber om något som är realistiskt och rätt. Detta med kommer att passera.

Nu skall jag ägna mig åt jobb i några dagar, plus eftermiddagar med barnen.

Kram

Brittsommar

Hejsan igen.

Igår fick jag se lilleman vara med i en fotbolls match. Tänk va roligt det kan vara med 10st 5-6 åringar som springer och jagar bollen. Sonen gjorde två grejer som gjorde pappa stolt som en tupp! Den ena var en glid tackling som fällde den andra snyggt och fint ;-) den andra var en rusning med bollen framför sig mot mål. Skotten kom inte ända in i mål, men en lagkompis gjorde mål i alla fall. Dottern satt i mina armar hela matchen och kramades och mös.

Sen tog vi bussen tillbaka till stadsdelen där de bor och käkade räktacos med lite ost och svarta bönor. Utan att jag behövde hjälpa till eller mata så åt de upp sin mat och verkade riktigt nöjda.

På eftermiddagen så var planen att jag skulle vara där mellan halv fem och fem. Efter att ha varit femton minuter sen så kom jag till huset och fann att ingen var hemma. När jag gick ner till lekplatsen och fann dem där fick jag mig en utskällning efter noter. femton minuter sen och jag blev överöst av ilska. Som straff för att jag var sen kortade hon ner besöket och ställde sig riktigt på tvären. Konstigt hur det kan bli när ilskan kommer upp. Men, jag vet ju hur jag skall handskas med detta och kom i tid. Hon bad hemskt mycket om ursäkt och bjöd in mig en stund.

Jag sa till henne att jag är medveten om att det kanske handlar om gamla rädslor som kommer upp. Men, efter så här lång tid känns det ganska opassande när hon sätter sig på tvären så hemskt som hon gör. Direkt kom saker som: det här funkar inte, Hon skall inte hjälpa till och liknande. Sorgligt hur det är, men så har det varit hela tiden.

Idag skall jag hämta dem tidigt och vara med dem till eftermiddagen. Skall hämta dem vid nio och åka och kolla på sjölejon i Fishermans Warf. Om det fungerar skall vi också försöka åka spårvagn.

love, peace and pinches.

confusios

I går var jag på sonens skola en stund. Enligt läraren går det bra för honom. Han visar inga som helst tecken på ADHD eller sensory integration som verkar vara diagnosen. Men i samma veva så syns det att utvecklingen är sen. Han kan inte rita ett ansikte, eller räkna riktigt. Han kämpar upp till fyra, fem - men sen tar det slut och blir 8,10, 15 o.s.v.

Satt just nu också och läste igenom alla doktors rapporter och börjar inse ett mönster. När jag flyttade för två år sen var symptomen som störst. Sonen visade på stora motorik och känslo-störningar. Kanske inte så konstigt med tanke på att pappa flyttat och mamma var arg. Ungefär samtidigt som jag började besöka dem regelbundet började motoriken och känslorna sluta svalla. Jag vill inte döma bort några diagnoser eller underminera deras viktighet, men det verkar som exet glömt att berätta det mest viktiga av allt, att vi separerat och jag flyttat till Sverige. Så även att vi bråkat mycket under de senaste åren hemma.

För nästan tvåå år sedan hade han två diagnoser; Sensory integration och ADHD, nu har han en; ADHD - läraren på skolan sa att hon faktiskt inte sett några ADHD tecken hos honom. Det som är är att han är sen i utvecklingen av rita, skriva och räkna. Men enligt henne handlar detta om träning och åter träning.

Sonen har det riktigt bra idag. Han ler, skrattar och visar större självförtroende än vad jag sett innan. My man!

Dottern däremot är det inget som helst fel på, hon ler och testar gränser som varje 3 åring gör. Man glömmer lätt att hon är snart 3 år. Hon är listig och full av bus. Hon är också medveten om det mesta. Hon vet att jag älskar henne och hon vet mycket väl att pappa finns där.

I dag skall jag upp och se sonen spela fotboll. Skall bli skönt att få heja på honom och se hur det går. träning halv 10, och match halv 11 - sen lunch.

Får se hur det blir på eftermiddagen, men jag somnade halv åtta i går kväll och vaknade runt 6 i morse, så kanske jag är utvilad. Men, jag blev affekterad av Exets spel igår, hon vände hela skillsmässo-ansökan mot mig och sa att hon kunde nog komma överrens om vi provat, men jag var ju tvungen att söka i domstol, så då måste hon svara upp. Skitsnack tror jag - hon har kunnat förlikas i flera veckor, men har bara hållit sin linje i allt.

Vi får se på måndag. Skall också tillbringa en dag i sonens klass till veckan, skall bli skoj att se hur det går.

Kram

Soccer-man

Igår fick jag chansen att tillbringa hela eftermiddagen med sonen. Han blev så glad när jag kom till skolan och hämtade alla sina grejer direkt och sa hejdå innan jag ens hade skrivit på för att hämta honom.

Planen var att jag skulle hämta honom och vi skulle åka till en sportaffär och köpa ett par fotbolls skor. Sagt och gjort, efter liten promenad, bussåkning och roliga diskussioner om allt möjligt kom vi så till sportaffären. Han vart lite konfunderad av att det inte var rätt storlek på väggen, men när jag berättade att vi tittar på modellen först, sen får vi rätt storlek gick allt bra.

Mannen valde ett par vita puma. Han är inte blyg han. När vi satte dem sa han, "this size is perfect", sen packade han ner de skorna han hade på sig till affären i boxen och frågade om jag kunde bära den. Jag insåg direkt att det var omöjligt att byta skor, och vi gick runt och tittade lite i affären innan vi gick.

Sen hände något roligt. Han började helt av sig själv att spela låtsats fotboll på gatan och sprang runt och sköt bollar, dribblade bort mig och sköt i mål. Jag tror ju det var beviset för att skorna var rätt, fantasin och glädjen ploppade upp och han blev fotbolls mannen. Han frågade mig flera gånger om jag såg skottet, såg hans "moves" och liknande. Underbart.

En liten grej som satte sig i huvudet var samtalet jag fick med hans lärare. Eftersom jag vet att han har diagnostiserats med ADHD så undrade jag över hur det gick med hans uppmärksamhet och liknande - till min stora förvåning sa läraren att sonen är riktigt smart och visar inga tecken på sen utveckling eller liknande. Istället sa hon att han kan det Exet säger han inte kan. Snacka om att jag blev förvånad. Läraren sa att sonen är riktigt smart och har lärt sig att manipulera sin omgivning att få hjälp, och exet har tydligen klivit in och tagit över hela tiden. Detta är intressant och jag känner igen det hela. Exet projicerar sina ideer på omgivningen och stannar inte riktigt upp för att titta sig omkring.

En liten grej nr.2 var att det var livsviktigt att jag och sonen var hemma halv sex, för då skulle de äta och ritualen är super-viktigt. Vi var där lite tidigare, met inget ex och dotter, Efter en kvart ringde hon första gången och sa hon missplanerat lite. Efter en 20 minuter till ringde hon och sa att hon hade glömt bort att dottern var på svenska skolan, inte hos dagmamman, så efter en dryg timme och 10 minuter kom de så hem. Direktiven gäller kanske bara mig. Men jag sa inget och undvek att gå in i huset. Sa mitt hejdå och åkte. Så kan det gå när haspen inte är på!

Men, jag skall träffa läraren idag för att få en längre pratstund med henne runt sonens skolgång och allt. Men jag är inte så orolig. Efter vår eftermiddag ihop i går och lärarens observation av läget ser jag att han börjar känna trygghet omkring sig igen och agerar med självförtroende och balans. Kanske var det så att exets oro och rädsla skapat en situation av oro och rädsla - tänk hur det kan vara.

Annars är allt helt ok med mig. Jag går på 2 möten om dagen och känner mig laddad med balans och styrka. Livet har börjat stabilisera sig, och när jag gör det jag skall går det faktiskt ganska bra.

ha en bra dag allihopa.

Hallå

Hejsan,
Nu är jag så i SF och hälsar på barnen igen. Känns riktigt skönt och faktiskt så tror jag att barnen börjar anpassa sig också. Det gick riktigt snabbt att komma in i faggorna och så.

Det är ju så att denna gång ser saker lite annorlunda ut. Jag tillbringade flera timmar igår med advokaten för att färdigställa alla handlingar för skillsmässan. Känns lite konstigt med det formella och så. Men, jag står fast vid att jag vid flera tillfällen gjort allvarliga och uppriktiga försök att sträcka ut en hand till exet för att komma överens - men som det visat sig är hon inte intresserad av att kompromissa.

En annan sak som hände igår var att jag blev pressad på pengar av henne. Hon väljer sina tillfällen med tillförsikt. Efter att ha betalat underhållet såg hon att jag hade mer pengar i handen, snabbt sa hon att hon ville ha hälften för sonens eftermiddags program en gång i veckan för att hon redan betalt det. Min tanke var att det ingår i underhållet, men nej - hon kontrade snabbt med att hon skulle bli tvungen att ta sonen från eftermiddags grupper på Skandinaviska skolan om jag inte betalade. Givetvis betalade jag en fjärdedel då jag vill att sonen skall behålla svenskan. Fult gjort av henne, och jag blir lämnad med resultatet av en bitter eftersmak av att jag känner mig utnyttjad och pressad. Det blir väldigt klart i mitt huvud och hjärta varför jag vill få ett avslut på denna karusell runt henne och hennes ageranden. Att få det svart på vitt i skrift är nog det enda som kommer att hjälpa, hoppas jag i alla fall.

En annan sak som hände var att sonen får en massa papper från skolan i en pärm. Hon sa att jag kunde kontakta skolan om jag ville ha några, men hon har ingen avsikt att vara medhjälplig. Hon har ingen kopiator hemma var hennes svar. Spydigt och kort. Detta efter jag var snäll och betalade för skolan. Sjukt bitter och självcentrerad kvinna.

Men, nu till det roliga. Min lilla dotter är nog synsk. Efter att ha gett dem lite presenter tittar hon på mig och säger att hon vill läsa Bamse boken jag tog med mig. saken är den att jag inte berättat om den eller tog den med mig, den ligger på hotellet. Först reagerade jag inte, men efter en stunds försök att förklara att måste ha missförstått, den boken sonen hade var en fotbolls magasin - så slog det mig att jag bara behöver lita på att hon vet, och bad henne vänta tills i morgon. Då tittade hon på mig och sa "ok" med ett leende på läpparna. En annan grej var att vi gick fram till en krabb-tank på restaurangen, hon tittade på en skylt och berättade för mig att det stod att man inte fick röra - vilket det stod. Hon har ännu inte fyllt 3 år.

Sonen var lite trött, han hade inte riktigt ätit i skolan - det verkar vara så mest hela tiden. Han har inte tid att äta, utan vräker i sig en monster portion när han kommer hem. I och för sig är det väl inget allvarligt, men han blir riktigt trött efter maten och höll på att somna vid bordet. Han är en riktig kämpe och gör ett jättebra jobb. Har dock lite svårt med koncentration, men jag ser en enorm skillnad bara sen i somras. Han satte sig och gjorde halva läxan i alla fall, även om han var trött.

Idag skall jag åka och hämta sonen från skolan vid 3. Vi skall åka och köpa ett par fotbollsskor inför helgens match. De förra skorna var för stora och han fick nästan svårt att gå i dem. Det är väl så att vissa skor skall man inte växa i för mycket - det gör säkert ont om de är alldeles för stora.

Skall bli underbart att få vara lite pappa på tu manhand med sonen idag. Vi måste göra lite läxor, köpa skor och åka lite buss - bara han och jag. I morgon är det dotterns tur - tror det är viktigt att de får lite ensam tid också.

Idag är det en bra dag, livet är vad man gör det till, och just nu känns det som om jag gör rätt.

Kram

Lycka

Hej.
Idag är jag på väg till barnen igen. Resan kommer att ta 18 timmar, och jag har 3 stopp på vägen. Långt, långt. Men, eftersom jag gjort resan ett 20-tal gånger är det ganska mycket rutin. Jag går in i ett vakuum och glider runt och observerar vad som pågår. Det är faktiskt ganska skönt, att vara en åskådare och iakta vad som händer runt om mig.

Men, nu skall jag i alla fall få tillbringa nästa 2 veckor med barnen och ser hemskt myckt fram emot det. Exet har gått med på min plan och jag skall bland annat få hämta barnen från deras respektive skolor bland annat. Nästa Lördag skall vi tillbringa hela dagen tillsammans, vilket är längre tid än vad jag har tillbringat med dem under 2 år.

Sonen har haft en almenacka på väggen i sitt rum och räknat ner dagarna tills jag kommer. Varje dag den här sista veckan innan jag åker har han berättat hur lång tid det är kvar tills vi ses. Det har känts så skönt att få dela hans uppspelthet runt det hela, men han kommer väl att somna av utmattning när vi väl ses i morgon. Och det är helt ok, han kämpar den lilla mannen med att förstå vad som händer och hur det hela fungerar, och gör ett jättebra jobb.

Dottern har varit lite tyst, kanske är det mycket konstiga känslor och så - men hon ville gärna se mig i morgon också, och jag tror mig veta att hon kommer att vara jätteglad hon också så fort vi ser varandra.

Nej, dags att hoppa i duschen. Och tack morsan för att du ringde och väckte mig. Klockan hade ringt och jag hade somnat om - vilket var lite läskigt.

Slutligen, ett citat som jag fick höra genom en vän:"Må dina värsta fienders kameler inte finna vatten!"

To the best of my ability

Hej!
I dag är en hård dag. Eller, jag kanske borde säga att jag senaste veckan eller så har befunnit mig i en av de tyngsta perioderna av mitt liv.

Mitt ex håller på att driva mig helt galen. Hon kämpar med näbbar och klor för att jag skall betala massor med pengar varje månad i underhåll. Så har det varit ganska länge, hon har sagt en och samma sak sedan jag flyttade till sverige - Jag bor bara här för att komma undan underhållet och jag skall betala underhåll baserat på den inkomst jag tjänade innan allt hände.

Jag vet ju att jag tjänade ganska bra. Livet var enkelt och allt gott. Men, faktum var att jag knäcktes av jobbet och bröt ihop. Hennes oförmåga att lyssna och mötas runt något resonemang i detta gör att jag tror ibland att jag håller på att bli galen.

I detta försöker hon också att försinka förhandlingarna runt min tid med barnen och därmed hålla fast i något som inte riktigt gör någon glad.

Men, jag skall om 3 veckor upp framför en domare och kommer att få rätt att se mina barn. Jag skall sluta vara snäll och faktiskt hålla stånd denna gång. jag behöver inte offra mig i förhoppningen att hon skall bli resonabel och komma till sans. Jag tror inte längre på att hon är kapabel till detta. Faktum är att jag har erbjudit henne att få allt och att hon får behålla allt vi skaffat tillsammans. Men, nu när jag tänker efter kommer jag att faktiskt be om mina saker och erbjuda henne att köpa ut mig ur boet så att säga.

Jag vet att det i vissa aspekter går emot mina principer, men att ge allt till npgon som bara vill ha mer känns heller inte rätt.

Enligt min advokat kommer jag att återfå rätten att se mina barn. Jag kommer att få bli pappa igen. Men, jag skall inte kolapsa på vägen heller.

Jag ber för henne och hennes världsbild. Jag ber om att hon skall börja se mig som en snäll människa som talar sanning, det är faktiskt så idag!

Jag ber också för att hon skall se barnens behov och låta dem vara med sin pappa.

Men mest av allt ber jag om styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att se skillnaden.

Kära River och Saffi, pappa kämpar för att få vara i era liv och kommer inte att ge upp. Jag gör allt i min makt för att rätta till det jag gjort fel. Tro inte på mamma när hon säger att jag övergett er, jag kämpar för att få vara er nära varje dag, varje minut. Ni är det viktigaste i mitt liv och jag älskar er båda mest av allt i livet.

Ork och kraft

Hej,Kom hem från Gotland i Måndags efter en underbar helg. Hade det skönt och avslappnat, det var på tiden faktiskt - för jag känner hur jag fått kraft att ta itu med mina känslor runt barnen lite mer.

I går kväll fick jag för första gången se läkarrapporterna för min son. Han har fått diagnosen ADHD, vilket i och för sig var något som jag haft klart för mig under flera år, men nu finns det dokumenterat. Hans utveckling ligger på en 4-årings nivå och han är snart 6. Det är jobbig som förälder att höra detta.

I och för sig så är det inte konstigt, han fick det jobbigt när kaoset satte igång och jag flyttade ut. Vi bråkade och stog i. Exet har dock gjort ett riktigt bra jobb att söka och få hjälp med terapi och liknande. Men, grejen är att jag igår fick 25 sidor rapporter och utlåtanden från doktorer som Exet samlat på sig.

Först rapporten var från 2006 och sista för någon vecka sedan. Hon tycker inte att hon behöver dela detta med mig och har därför hållt detta för sig själv. Delar av hennes argument i det hela är att tack vare hennes sakkunskap och Sonens behov gör att hon skall ensam ha vårdnaden och betsämma när jag skall se dem.

Men det är för mig stora hål i hennes argument. Och i går natt var jag tvungen att skriva till min advokat och berätta om hennes familj, sitt beetende och hur det succesivt har blivit allt värre. Det står också klart för mig att hon är kapabel att resonera sig till i stort sett vilken sanning som helst. Att tid har passerat och besöken gått riktigt bra glömmer hon och bara ignorerar. Men, detta är snart över och jag hoppas vi skall få komma vidare snart.

En oro som ligger i botten är mitt gröna kort till USA. Om jag skulle vilja bosätta mig där och jobba behövs mitt gröna kort. När vi skiljer oss kan hon ringa till INS och berätta detta och på så sätt dra tillbaka detta. Hon gör det då omöjligt för mig att bo nära mina barn längre än 3 månader i stöten. Jag vet att hon är kapabel till detta och ber om att hon inte kommer att gå så långt. Men, jag står fast i min övertygelse att jag gör rätt och min roll som pappa kommer att bli möjlig.

Det står någonstans att man skall be för ens ovänner - Jag ber för henne att hon skall acceptera verkligheten och titta sig omkring och se vad som pågår. Jag ber att hon inte skall behöva vara arg längre och finna ro i sitt liv. Jag ber att hon skall sluta kriga och finna ödmjukhet.

Jag ber om rätten att få vara med mina barn.

Kräftskiva

Hej,

Igår kväll hade jag kräftskiva hemma. Härligt med samkväm! Vi blev nog närmare 20 st till slut som satt runt ett långbord och åt flera kilo kräftor. Skrattade och berättade historier för varandra. Oj va det kändes skönt när jag gick till sängs att ha bjudit mina vänner till mig och haft en roligt kväll i glada vänners lag.

Jag har kommit på att jag faktiskt har en riktigt social sida. Jag älskar att få besök av vänner och sitta och små snacka. I och för sig kanske 20 st är lite mycket för att få tid att föra en diskussion, men jag fick mig många små, korta samtal med alla och en var i alla fall.

Roligt hur det kan vara ibland, jag höll på och rodda med bordet och så vid halv sju, och ingen hade kommit. På två röda så hade jag bestämt att ingen skulle komma, jag var icke önskad som vän och mitt liv sög benet. Men, runt sju så började det strömma in folk och jag kunde berätta hur jag just känt och skratta åt det.

Annars är livet riktigt bra just nu. Skall till Gotland i veckan, och ser hemskt mycket fram mot det. Skall bli skönt att få vara positivt självcentrerad igen och får träffa nya och gamla vänner.

Annars har veckan varit jobbig, barnen har inte haft tid att prata med mig. Sonen har varit uppe i sitt och dottern ville bara inte. I går fick jag mig en stund där vi pratade om att det är en månad kvar till nästa gång. Sonen berättade att det var en månad kvar, så jag kunde inte följa med till skolan förenns då!

Men, men. I morgon skall jag till Stockholm, på Onsdag Gotland och nästa vecka troligen till England. Mycket resor just nu, men det är upp till mig att lyckas med planerna på jobbet, de andra har inte riktigt samma driv och vision - så om inte jag - vem?, Om inte nu - när?

Trivs med livet.

Hösten

Hallå.

Skall bli skönt att helgen kommer snart, för oj va trött jag är. Känner att jag jobbat hårt ganska länge och inte riktigt fått vila mig. Efter att ha bott på hotell hela förra veckan och inte fått vila, samt allt annat som pågår i mitt liv börjar jag känna mig sliten nu. Blev sjuk i veckan och har heller inte haft tid att stanna hemma riktigt för att friskna till. Men, nu kommer helgen och jag skall försöka vila ut och bli frisk.

Annars saknar jag barnen nått så hemskt. Min son har börjat förskolan och har säkert massor att berätta, men på telefon mitt i frukosten så är det svårt att komma ihåg allting. Dottern har inte riktigt haft tid heller på nån vecka. Jag undrar varför, men får ju inte riktigt några svar. Hon berättade för mig för två veckor sen att jag skulle komma, men eftersom att jag inte kommer förenns i oktober så vart hon jätte ledsen. Men jag hoppas att de kommer att förstå när de blir äldre, och så länge jag tar hand om mig själv och gör det jag skall så blir jag bättre och bättre på att se dem och hantera de känslor jag har.

Krama nån oskyldig idag!

Berlin

Hejsan.
Gick runt i Berlin i går kväll. Ojoj vilken stad. Stora, breda och grandiösa paradgator, massor med nya byggnader och enorma gamla monument.

Gick förbi Barndenberger Tor. (Jag var där för 14 år sen, och då vvar det en stor öppen plats. Idag är den igenbyggd med stora hus längs hela "Unter Den Linden". Gick till Alexander Platz, där det stora tornet sticker upp ungefär 300 meter. Åkte upp och fick en lite överblick. Sen gick vi till Checkpoint Charlie, kollade på resterna av muren också.

Häftig stad med massor av sevärdheter. Flyger till stockholm idag, men hoppas jag hinner förbi det egyptiska museet, det var dit som hitler tog alla skatter de plundrade under kriget, och som ett resultat har blivit ett av världens främsta samlingar av gamla Farao grejer.

Annars börjar jag känna mig sjuk. Har en förkylning på gång och känner mig lite febrig. Skall nog lägga mig på natttåget i kväll för att ta mig norrut, orkar inte sova en natt till på hotell nu. Det har varit en vecka nästan. Men, vi får se. kanske kan jag flyga till övik eller skellefteå eller nått och ta mig närmare den vägen, vi får se.

Ha det bra, vi hörs.

Vidare på min resa

Hej,
Idag skall jag till Berlin. Skall bli roligt och få se hur den staden ser ut. jag var där för 14 år sen, och tror nog att den förändrats ganska rejält.

Men jag längtar hem till min lägenhet och min säng. Är trött på att bo på hotell. Två nätter till, sen får det vara bar ett tag. I och för sig är den en hel del resor planerade inom den kommande månaden, London, gotland , usa och så vidare - men några dagar hemma, lite löpning och god mat skall göra susen.

P

Tröttt trött...

Hej,
Just nu sitter jag i Leipzog i Tyskland och njuter av lite sensommar. Det är 25grader varmt och solen gassar. Men, inte för att jag har fått njuta, för jag har gått omkring på en jättemässa. Den är i fem stora hallar över ett 5 kilometer stort område med över 200.000 besökare. Men, jag har i alla fall varit i värmen :-)

Men, jag är trött och sliten. Har haft det jobbigt med längtan efter barnen och känner mig sårbar och ensam. Det är väl så det blir i bland i livet - man blir trött och sliten och tycker lite synd om sig själv. När jag pratade med barnen idag kände jag en rädsla över att jag håller på att förlora dem. I och med bråken runt skillsmässa och det ovissa med vad dommaren skall säga blir jag rädd.

Jag kände igår en rädsla för att exet skall ta barnen och fly undan mig. Gömma dom för mig, men kanske är det rädslor som är ok. Jag kanske genom dem får känna på hur viktiga de är för mig.

Annars har det varit jobbigt i flera veckor. Exet påvisar att jag inte haft kontakt med barnen, men glömmer att säga att jag ringer varje dag. Hon argumenterar för att jag inte vet hur de skall skötas, hur man tar hand om dem etc. Det tär på mig och gör väldigt ont.

Jag vet att jag sårat människor i mitt liv, speciellt min familj. Jag hoppas ofta att det mesta som blivit sagt och gjort varit osagt och ogjort - men jag har försökt genom åren att vara sann, försökt att diskutera mig igenom och att stanna kvar. I detta läge vet jag inte riktigt vad jag vill med exet i framtiden. Jag tror det är skönt att slippa bråken och kaoset. Men tystanden och det okända är svårt. Jag har låtit andra fått bestämma mycket i mitt liv - ofta av snällhet med insikt om vad som pågått. Exet har styrt och ställt i mitt liv under 10år, och glömde bort att vara ödmjuk och titta sig omkring. Jag har satt ner foten och står emot denna gång. Jag kan ta vara på mig själv och känner att det kommer att gå bra. Vi får se, barnen skall i alla fall veta att jag kommer att kämpa tills jag får vara en lika del i deras liv och kommer inte att ge upp. Jag är stark och kan se och göra vad som krävs.

Krama nån!

Ny vecka, nya tankar

Hej,
Idag är jag på väg på ännu en resa. Jag åker till Leipzig i tyskland på en dataspels mässa. Känner mig ganska taggad för detta, då jag nu har ett spel som jag/vi byggt med oss.



Jag brukar i och för sig vara lite seriös och präktig på denna blogg, då jag använder detta för att dokumentera och lära mig om mina känslor. Men, detta är ju en känsla det med. Jag är stolt över detta, och det bör.

p

Massor med känslor

Hej,
Det var ganska länge sen jag skrev nu. Allt äär i och för sig lungt, livet går sin stilla (!) lunk och jag har som vandligt massor i elden.

För några dagar sedan flyttade jag in min nya lägenhet. Det luktar lite gammalt i den, men annars är den stor och fin. Sov i natt riktigt djupt och känner mig utvilad. Min säng är helt underbar.

Jag och exet ligger i djup fejd om vårdnaden för barnen. Jag söker delad vårdnad, medans hon vill ha ensam vårdnad. Aviskten är att då kan hon fortsätta att bestämma när och var jag skall träffa barnen. Så även är hon girig med pengar och beräknar underhållet på en 6 månaders period i mitt liv då jag tjänade välgit bra. Men, jag har börjat få sätta emot och tvinga henne att inse att jag faktisk har möjligheten att få del av hennes pensionsförsäkring och därmed ha rätt till väldigt mycket.

Det är inget jag vill göra, men att påvisa detta skapar förhoppningsvis en lugnare och sakligare dialog.

Annars är det också jobbigt med min far, jag är den enda som står kvar - alla andra orkar inte längre. Men, han klarar inte att bryta, och jag funderar på att be om tvångshjälp. Hårt men nödvändigt. Med de hjärtproböem han har och de mediciner han äter är det förenat med livsfara att fortsätta. Jag håller på att fundera hur det blir.

Annars är jag på väg till tyskland denna vecka. Skall tillbringa 5 dagar i leipzig på en videospelsmässa. Skoj men jobbigt. Resor är både bra och dåligt, man ser mycket och får sinnena tillfredställda. men jobbet kräver mycket och hotell är roliga i korta portioner.

Ha det så bra allesammans, jag tycker om er!

Tillbaka

Nu är jag så hemma i Sverige igen efter en av de hårdaste resorna i mitt liv. Jag har varit offantligt trött de senaste dagarna och verkligen tagit fasta på att sova och ta det lungt. Första dygnet sov jag i stort sett hela tiden, var nog vaken runt 4 timmar på hela dagen.

Känner att jag också faktiskt gjort helt rätt med att ta initiativet och söka mina rättigheter med barnen. Jag har väntat tillräckligt länge för att det skall vara rätt, och jag skall orka fullfölja mina planer om att vara mer pappa igen.

har prata med barnen varje dag, känns skönt att det inte varit några ut ageranden. Saffi berättade igår att River saknade mig varje dag. River är inte riktigt kapabel att säga vad han känner, men jag ser och hör att han gör sitt bästa.

Saffi är en sak för sig, hon verkar vara helt ok med vad som händer i alla fall. Hennes värld är mindre, hon ser inte längre än idag och trivs med det.

Igår så skickade jag mitt förslag på bodelning till exet. Jag hörde inget från henne, men jag har en god känsla för att jag faktiskt har kontroll på grejorna och är saklig. Min advokats kommentar var att jag är försiktig och skall få det jag ber om - men det är väl kanske hans jobb också. Det är ju i och för sig i hans intresse att skapa konflikter, då han tar betalt för varje 1/10 timme.

Men, jag känner mig redo att koppla bort greppet som mitt ex har haft med sitt sätt att agera runt barnen och på så sätt haft kontroll på mig och min känslor. Om än på ett väldigt negativ sätt, så har hon i alla fall haft ett grepp om mig.

Om jag skall ransaka mig just nu så är det nog därför jag varit så ensam. Det har varit för jobbigt att visa mina glada och possitiva sidor som kan attrahera en annan människa. Men jag ser hopp nu i alla fall, jag håller på att lösa mina problem och lägga dem bakom mig.

Kram på er alla, jag önskar er en riktigt bra dag!

Känns lite lättare

Hej där.
Jag tror jag gjorde rätt när jag skrev om allt igår. Det känns lite lättare idag, jag känner lite glädje och tacksamhet för det som varit, samt att jag gjort ett gott jobb med att försöka så gott jag kan gentemot barnen.

halv 5 i morgon bitti åker jag till flygplatsen, det skall bli skönt att få komma iväg.

P

Att hantera sorg...

Idag sa jag hejdå igen. Har haft det riktigt jobbigt idag med att våga känna efter. Massor av önskan om flykt har dykt upp och jag var tvungen att bara lägga mig på rummet för att inte dras iväg på nått tok. Jag vill ju inte!

Idag har det varit svårt...I och med att jag fått en extra vecka så kommer jag ku närmare barnen och känner hur det sliter i hjärta och själ. För en liten stund sedan så bröt jag ihop och grät några tårar. Det kändes bra, för det är ju den känslan som jag har så svårt att få fram, sorg, saknad, älskan och tillhörighet.

River frågade mig varför jag inte kunde vara nära så vi kunde ses varje dag, den här gången hade jag inget svar. Jag kunde inte säga mer än att jag behövde åka till sverige och jobba ihop mera pengar för att komma tillbaka i Oktober. Jag såg hur han försökte förstå, men började föreslå att jag skulle komma i September i stället. Han är så fin den mannen, han vill så gärna komma med bra ideer som fungerar, jag ser det.

Saffi den lilla damen sa OK! Hejdå pappa. Och det var det. Sen var hon igång med nästa projekt. Det är lättare med en 2.5 åring en en sex åring. Han förstår att uttrycka sig och visa känslor på ett helt annat sätt.

Men, det här är ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv. Jag bryter på allvar ut ur skalet och tar plats för mig. Jag säger hur jag vill att det skall vara, och står för min sak. Att begära skillsmässa kommer att ändra på saker och ting. Jag önskar vid min högsta makt att jag skall bli rättvist behandlad och kommer att acceptera min del. Det är för min och barnens skull jag gör detta och jag kommer att får tillbringa mycket tid med dom i framtiden. Jag ser det nu och känner att det är rätt saker som jag gör.

Att lämna sina barn för ännu en gång är svårt. Mitt hjärta blöder och jag vill inte känna allt det som känns - men jag har inget val, det finns ingenstans jag kan fly eller något som kan förmildra detta. Jag sitter i denna båt och måste ta hand om det som är - utan förbehåll. Jag kommer att få min belöning och kommer att finna mitt rum i denna hårda värld. Det finns någon som tror på mig och vill mig väl. Jag tror att om jag bara får gå igenom denna känsla så kommer glädjen och lättheten tillbaka, det har varit jobbigt i flera veckor nu.

Ovanpå detta så är jag rädd för var min pappa skall ta vägen, han har nu misslyckats på två hem. Denna gång fick jag veta vart han var efter det att hotellägaren på ett hotell på Kreta ringde och var orolig för hans hälsa. Jag måste släppa taget och låta honom hitta sin botten - denna sorg ligger också och gnager just nu. Jag fick aldrig träffa min Farfar, han hängde sig i desperation av vår sjukdom några veckor innan jag föddes. Någonstans är jag rädd att min pappa kommer att välja samma väg. Det är inget som jag kan göra åt detta, jag måste låta honom vandra sin väg och hitta sin tro på livet.

Skönt att skriva av mig lite, det är tunga saker som jag sitter mitt i. Men jag vet någonstans att jag inte enns är i närheten av gränsen, för jag får bara det jag klarar av. Jag kommer att vara ok. Om jag bara lärde mig att närma mig en annan människa igen skulle jag kanske ha lite hjälp, men det kommer när det är dags.

Kram, oberoende av vad jag skriver så ler jag i hjärtat efter att ha fått lekt och skojat med barnen. Jag har fått känna på deras enkla sätt att visa kärlek och ilska, samtycke och avvisande. jag har fått provat och trösta, samt fått inse att mamma är mycket viktig för dem. Vissa saker kan jag ännu inte ge, men det kommer.

Jag och Saffi fick rensa jordgubbar. Jag och River fick spela fotboll. Saffi, River och jag fick ta promenader då vi höll varandra i händerna och vi fick åka på upptäcksfärd. Jag fick rå om dem, och de fick ömhet av mig. Jag fick slag i magen, kyssar på kinden , nyp i armen och smek i håret. Jag fick berättat historier för mig, jag fick trösta tårar. Jag har fått massor och känner en värme i hjärtat som får mig att le. Allt det andra är trivialt i jämförelse, de gör mig hel, de gör mig lycklig.

Tack Jami för att du tagit hand om barnen så bra, jag kunde inte ha gjort det samma. Tack Saffi för att du kallar mig pappa, tack River för att du litar på mig.

Kram

En bra dag!

Mr. Man har börjat sin Fotbolls skola idag. Jag hade möjlighet att åka dit en stund vid lunch och titta på honom. Oj va stolt pappa blev. River kämpar och springer runt med sina korta ben och försöker lära sig att bredsida bollen för att passa! Han gjorde ett super jobb och har lagt tåfjuttarna bakom sig.

På förmiddagen var jag och tittade på Saffi´s gymnastik klass. Hon kämpade och hoppade runt precis som läraren bad henne att göra. Helt orädd och modig föll hon till och med handlöst bakåt utan att vända sig med händerna på bröstet. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag gjorde det, men jag va bra mycket äldre än 2,5 i vart fall.

Men, efter dagens alla ting så kom barnen över till mig och vi åt lite middag i alla fall. Fiskpinnar och potatis mos. Barnen åt så de höll på att spricka efter dagens alla övningar. På vägen tillbaka med barnen så skulle River hålla hunden som jag passar i kopplet. Trött som han va, så hoppade hunden till och han föll pladask. Ena knät blev helt uppskrapat. Oj va dåligt samvete jag fick. Det är väl så att tack vare att jag inte är med barnen så mycket så tar jag på mig skulden för allt, precis som när de var jättesmå - men, han sa att allt skulle bli ok om han bara fick ett plåster - så vi får väl hoppas det blev bra till slut.

Ta vara på er, det gör jag!

sagt och gjort

Hej,
Idag gjorde jag slag i saken. Jag ansokte om skillsmassa. (Jag sitter pa en amerikansk dator, sa a och o far duga)

Tog igentligen beslutet igar, efter jag pratat med exet under flera timmar och forstatt att hon inte ar sugen pa att dela barnen med mig. Sa aven i dag, nar hon forstod att jag kommer att soka delad vardnad - hennes reaktion var aggressivt och starkt, hon skulle minsann kampa emot.

Men, sagt och gjort sa fick jag ivag ansokan och styrkan har redan borjat vaxt inom mig. Jag har ansokt om en plan att nasta sommar under 32 veckor fa ha barnen i Sverige, samt att vi skall till bringa 3x10 dagar med varandra tills dess.

Exet har det riktigt jobbigt nu. Jag skall vara odmjuk och be om styrka for henne och onska att hon ocksa vill att detta skall bli bra.

Annars ar allt faktiskt bra, jag gjorde en gottgorelse igar - exet fick tillfalle att beratta om sin sorg och sitt brustna hjarta. Jag insag att det var just det som gottgorelse handlade om, att lyssna och kanna efter vad hon menade.

Men...nu ar det sa att i Oktober skall jag tiollbaka for ett "hearing" med en dommare runt min ratt att vara med barnen - advokatens syn pa det hela ar att jag faktiskt inte ber om mycket, utan jag ar saklig, begransad och ger henne en chans att se att jag ar att lita pa.

Jag hoppas vid mitt hjarta att jag gor det ratta. Jag har vantat och vantat pa denna styrka att inte bli indragen i hennes drama, och nu funkar det. Hon attakerar och hotar, men jag bara hanvisar tillbaka till att hon far sta till svars for sina handlingar som inte ar enligt den plan vi snickrat i hop for detta besok, samt att jag inte dras med i argumenten - utan jag gor detta for mig och mina barns skull - de har ratt till en pappa ocksa. De har ratt till att lara kanna sin pappa igen och jag ar en lamplig pappa, likval som hon ar en lamplig mamma. Vilket hon faktiskt ar!

Jag kanner att jag vaxt och ar redo for detta. Jag kanner att jag ocksa har styrkan att gora detta. Jag kanner att jag ocksa ar vard detta.

Alskar er och varlden.

doing the right thing

Hej.
Sitter på mitt hotell i San Francisco och funderar över dagen som komma skall. Idag betalar jag depositionen för skillsmässoadvokaten. Känner både och i det att jag tar initiativet. Men, upp och ner gångarna runt exets oförmåga att ta steg gör att jag måste få rätt att vara förälder.

Som det är nu så får jag korta stunder med dem. Igår blev det en och en halv timme, Idag kanske lite längre - men jag får inte riktigt ta hand om dem och jag får inte natta dem till exempel. Jag får heller inte hämta dem på deras summer camps, eller ta hand om dem under helgen för att få en hel dag med dem etc. Så, jag är kort sagt begränsad i min kontakt med barnen.

Eftersom jag är en optimistik person med mycket ödmjukhet inför verkligheten anser jag i vissa avseenden att hon har all rätt att vara rädd, men när argumenten mixas mellan hennes behov och barnens behov anser jag att det hela gått alldeles för långt. Därav det tunga beslutet att söka skillsmässa där jag under x antal veckor per år får ha barnen och ta hand om dem. Jag anser att jag gjort vad jag måste för att skapa trygghet och lämnade igår ett prov som kommer att visa att de gamla problemen inte är ett problem idag. Viktigt är också att barnen får tillbringa tid med sin pappa för att också känna att jag finns där.

Men, i detta är ju också min snällhet en motkraft. Jag ger aldrig upp och tycker mig se framgång och så vidare. Tankarna om att vänta dyker upp och hoppet om att hon av snällhet skall ge mig mera rättigheter växer. Men, när jag skriver detta känner jag samtidigt också sorgen och besvikelserna som varje gång kommit som ett resultat av detta hopp.

Nej, jag skall gå till advokaten idag och betala honom att göra detta. Jag är redo att stiga in i deras liv och kräva min rätt. Kanske handlar allt detta om att jag varit tvungen att vänta, men nu är redo. Efter att ha försökt å min bästa förmåga i planeringen att få mer, men ändå se hennes behov, och fått ett nej är det dags.

Jag undrar vad hennes reaktion och aktion kommer att vara. Hon är en väldigt reaktiv människa som också agerar i känsla och inte riktigt tänker igenom hennes handlingar. Så även är hon en människa som inte bryr sig om andras behov, speciellt om hennes behov är hotade. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag gifte mig med en kvinna som jag inte har respekt för eller accepterar som hon är - men det var andra tider då! Jag kan heller inte kräva förändring.

Jag skall nog be advokaten skjuta på delgivningen tills i slutet av nästa vecka. Det är nog bäst så. Annars kommer jag att få en riktigt jobbig vecka. Men, å andra sidan så anser advokaten att det är mest fördelaktigt att ta initiativet för att visa mina intentioner och därmed understryka situationens allvar mer. Får se hur det är efter dagens disskution med henne.

...och så länge jag följer den vägen har jag inget att vara rädd för.

Ta vara på er, kram

Äntligen

Hejsan nära och kära. I morgon sätter jag min så återigen på ett plan och beger mig till San Francisco för att träffa guldklimparna. Sista veckan har varit jättejobbig, och allt som hänt och det som komma skall har gjort att jag slutit mig in i mig själv och igentligen inte prata med någon. Ibland kanske det är så, jag kanske håller på att lära mig att ta hand om mig själv och begränsar mig till att spara på de krafter jag har.

Låt mig få ta några steg tillbaka. I början av veckan fick jag hoppet om att min far skulle ta hand om sitt problem och gå igenom en behandling. Känslan som kom inom mig gjorde att jag kände hopp och glädje om att äntligen få tillbaka honom och kunna få dela de känslor och sorger jag har. Men, på torsdagen så kom han hem igen - samma dag som jag åkte ner till stockholm för att tillbringa några dagar med möten och förberedelse inför resan till barnen. Men, det blir sällan som man vill, och när jag kom så var han redan fullt aktiv igen. Så, den ro och vila jag såg fram emot blev istället en träning i gränsdragning och ärlighet mot en människa som jag älskar med känner massor av sorg med och mot. Han åker till ett nytt ställe i veckan, så vi får se hur det går.

I fredags så var det så dags att prata med exet om schemat för tid med barnen. Jag hade verkligen anstängt mig denna gång för att försöka se hennes behov och inte be om för mycket. Men, givetvis så sa hon nej och sorgen är tung för hur hon använder accessen till barnen som kontrollverktyg i vår brustna relation. Men, jag försökte och vara så stor jag kunde och förhandlade till slut fram ett schema i alla fall. Denna gång skrev jag ned alltihopa för att ha en chans att i detalj kunna planera och vara förberedd. Skall bli enormt kul när jag på Måndagkväll träffar dem vid den mexikanska restaurant som vi ätit på varje gång jag kommit.

Men, någonting har hänt inom mig. Jag har gett upp i tron på att förhandlingarna skall bli bra för båda och orken att fortsätta hoppas på att exet skall bli mer medgörlig har försvunnit. Jag är en som inte i första taget ger upp skall tilläggas, men nu har jag börjat acceptera att det faktiskt inte fungerar att vänta på nått som inte kommer. Priset är ensamhet och sorg. Jag skall denna gång anlita en advokat, skriva ihop min skillsmässoansökan där jag kräver rätten att få vara ensam med barnen under de veckor som en dommare anser att jag har rätt till. Jag skall inte göra en stor sak av detta, utan jag skall agera med den plan vi har och ta farväl nästa fredag med insikten om att det kommer att se annorlunda ut i fortsättningen.

Jag har under en lång tid gått och väntat på att hon skall ta sig samman och ändras, men det blir nog inte så. Värre är att detta skapat mer sorg än nödvändigt och jag har nu börjat inse att jag är redo att stå på egna ben. Kanske låter det lite konstigt, men jag har gett henne rätten att bestämma för att skuldkänslorna och det dåliga samvetet över mina tidigare misslyckanden har varit för stora. Men, det verkar som jag kommit till en punkt där jag är klar med diskussionerna och agerar med den skärpa och övertygelse jag har när det gäller jobb här också. Magkänslan är bra och jag skall gå varligt fram, men jag är klar med att vara ett offer i relation till mina barn och mitt ex - det är dags att göra som Bamse, dricka lite dunder honung och ta mig ann uppgiften.

Så, G, ge mig sinnesro - Att acceptera det jag inte kan förändra (henne), Mod att förändra det jag kan (Ta hjälp av advokat), och förstånd att inse skillnaden. (Låta advokaterna prata med varandra).

Jag pratade med en god vän i eftermiddags om hur jag längtar efter att hitta den där vännen som jag får åka på ännu en upptäcktsfärd med, hitta den jag älskar och får skämma bort med uppmärksamhet, ömhet och närhet. Det blev solklart för mig under det samtalet att jag måste ta tag i situationen runt barnen för att bli fri greppet från mitt ex, hon håller mig fången med sitt sätt att kontrollera besöken för hon vet att de betyder mer för mig än något annat, och jag är så snäll (dum) att jag låter henne hållas. Inte förenns jag helt frigör mig från henne kommer jag att kunna se andra. Vem vet, hon kanske redan står och väntar på mig.

Kram, och idag är en bra dag.

Vänner

Hej, idag är det en vecka tills jag får träffa mina barn igen. På Söndag så skall jag till San Francisco för att träffa dem igen, och oj va skönt det skall bli. Känner att det de senaste veckorna krupit fram en jobbig känsla av längtan och ensamhet - vilket verkar vara varje gång innan besöken. Det är som tiden står still och jag förlorar gnistan.

men...som jag tidiagre berättat fick jag nöjet i helgen och återsamla mig med mina två goda vänner. Efter många år utomlands har den ena slagit sig ner i Mosjön i Norge för nu och har skaffat sig en tjej med hytte!



Vädret var helt suveränt och jag fick lite vila från jobb och längtan. Längtan verkar för övrig vara min grej, jag längtar efter kärlek, men vågar inte slå rot någonstans och visa mig, jag längtar efter barnen och flyttar längre och längre iväg...jobbigt men det är sådan jag är.

En dag skall allt bli bra, du kommer att dra mig ur mitt skall och få mig våga igen och vi kommer att upptäcka världen tillsammans. Jag vet, för längtan finns där.

Här kommer lite mer bilder över resan.

i glada vänners lag

Har tillbringat helgen med mina vänner. En av dem har sedan ett år bosatt sig i Mosjön i Norge. Underbart vackert, eller hur! Skriver mer i morgon om den inre friden...

Rädslor

Idag är jag rädd. Jag är i och för sig också i bakvattnet av en jättestressig tid på jobbet, och i Fredags så ordnade det sig för det kommande två månaderna. Men, jag har också börjat att på allvar disskutera barnen och mina rättigheter med exet.

Jag hade ett samtal med en medlare igår och kände någonstans att vi kommer att finna en väg. Exet vill ha vårdnad över barnen och kontrollera allt, men det finns möjligheter och rättigheter.

Under samtalet märkte jag att jag är villig att ge bort mycket för att ta oss framåt. Men, nu sitter jag här med rädslan och en obekväm känsla. Vet inte riktigt hur jag skall göra. Får inte riktigt hjälp med dette heller, ämnet verkar vara för sorgligt och stort för andra att faktiskt hjälpa till.

Så, att vara ensam och rädd som jag nu är, blandat med tröttheten från jobbet och all stress där är inte en bra kombination. Känner mig rädd för att jag kanske ger bort för mycket och inte känner till konsekvensen - vilket kommer att vidlivhålla sorgen och den påtvingade ensamheten som jag har. Detta tunga, oövervinnliga situation är tortyr på alla sätt och vis.

Jag vet någonstans i hjärtat att lösningen alltid blir bättre än vad jag hoppats på, och att om jag får bestämma blir den sällan bra. Men, när det gäller barnen och att jag inte får träffa dem etc. så är det så stora krafter i spel inom mig.

Det jag vill är att ha en trygg famn att gömma mig i, gråta i skydd av och bli omtyckt. Kanske måste jag ta kraft för att våga släppa någon in på livet, men det känns som jag konsumerar allt jag kan frambringa just nu - och det är då saknaden efter stöd och kärlek blir som störst. Faan va jobbigt.

Sånt är livet just i dag, och jag skall försöka göra det till en bra dag.