Äntligen

Hejsan nära och kära. I morgon sätter jag min så återigen på ett plan och beger mig till San Francisco för att träffa guldklimparna. Sista veckan har varit jättejobbig, och allt som hänt och det som komma skall har gjort att jag slutit mig in i mig själv och igentligen inte prata med någon. Ibland kanske det är så, jag kanske håller på att lära mig att ta hand om mig själv och begränsar mig till att spara på de krafter jag har.

Låt mig få ta några steg tillbaka. I början av veckan fick jag hoppet om att min far skulle ta hand om sitt problem och gå igenom en behandling. Känslan som kom inom mig gjorde att jag kände hopp och glädje om att äntligen få tillbaka honom och kunna få dela de känslor och sorger jag har. Men, på torsdagen så kom han hem igen - samma dag som jag åkte ner till stockholm för att tillbringa några dagar med möten och förberedelse inför resan till barnen. Men, det blir sällan som man vill, och när jag kom så var han redan fullt aktiv igen. Så, den ro och vila jag såg fram emot blev istället en träning i gränsdragning och ärlighet mot en människa som jag älskar med känner massor av sorg med och mot. Han åker till ett nytt ställe i veckan, så vi får se hur det går.

I fredags så var det så dags att prata med exet om schemat för tid med barnen. Jag hade verkligen anstängt mig denna gång för att försöka se hennes behov och inte be om för mycket. Men, givetvis så sa hon nej och sorgen är tung för hur hon använder accessen till barnen som kontrollverktyg i vår brustna relation. Men, jag försökte och vara så stor jag kunde och förhandlade till slut fram ett schema i alla fall. Denna gång skrev jag ned alltihopa för att ha en chans att i detalj kunna planera och vara förberedd. Skall bli enormt kul när jag på Måndagkväll träffar dem vid den mexikanska restaurant som vi ätit på varje gång jag kommit.

Men, någonting har hänt inom mig. Jag har gett upp i tron på att förhandlingarna skall bli bra för båda och orken att fortsätta hoppas på att exet skall bli mer medgörlig har försvunnit. Jag är en som inte i första taget ger upp skall tilläggas, men nu har jag börjat acceptera att det faktiskt inte fungerar att vänta på nått som inte kommer. Priset är ensamhet och sorg. Jag skall denna gång anlita en advokat, skriva ihop min skillsmässoansökan där jag kräver rätten att få vara ensam med barnen under de veckor som en dommare anser att jag har rätt till. Jag skall inte göra en stor sak av detta, utan jag skall agera med den plan vi har och ta farväl nästa fredag med insikten om att det kommer att se annorlunda ut i fortsättningen.

Jag har under en lång tid gått och väntat på att hon skall ta sig samman och ändras, men det blir nog inte så. Värre är att detta skapat mer sorg än nödvändigt och jag har nu börjat inse att jag är redo att stå på egna ben. Kanske låter det lite konstigt, men jag har gett henne rätten att bestämma för att skuldkänslorna och det dåliga samvetet över mina tidigare misslyckanden har varit för stora. Men, det verkar som jag kommit till en punkt där jag är klar med diskussionerna och agerar med den skärpa och övertygelse jag har när det gäller jobb här också. Magkänslan är bra och jag skall gå varligt fram, men jag är klar med att vara ett offer i relation till mina barn och mitt ex - det är dags att göra som Bamse, dricka lite dunder honung och ta mig ann uppgiften.

Så, G, ge mig sinnesro - Att acceptera det jag inte kan förändra (henne), Mod att förändra det jag kan (Ta hjälp av advokat), och förstånd att inse skillnaden. (Låta advokaterna prata med varandra).

Jag pratade med en god vän i eftermiddags om hur jag längtar efter att hitta den där vännen som jag får åka på ännu en upptäcktsfärd med, hitta den jag älskar och får skämma bort med uppmärksamhet, ömhet och närhet. Det blev solklart för mig under det samtalet att jag måste ta tag i situationen runt barnen för att bli fri greppet från mitt ex, hon håller mig fången med sitt sätt att kontrollera besöken för hon vet att de betyder mer för mig än något annat, och jag är så snäll (dum) att jag låter henne hållas. Inte förenns jag helt frigör mig från henne kommer jag att kunna se andra. Vem vet, hon kanske redan står och väntar på mig.

Kram, och idag är en bra dag.