Rädslor

Idag är jag rädd. Jag är i och för sig också i bakvattnet av en jättestressig tid på jobbet, och i Fredags så ordnade det sig för det kommande två månaderna. Men, jag har också börjat att på allvar disskutera barnen och mina rättigheter med exet.

Jag hade ett samtal med en medlare igår och kände någonstans att vi kommer att finna en väg. Exet vill ha vårdnad över barnen och kontrollera allt, men det finns möjligheter och rättigheter.

Under samtalet märkte jag att jag är villig att ge bort mycket för att ta oss framåt. Men, nu sitter jag här med rädslan och en obekväm känsla. Vet inte riktigt hur jag skall göra. Får inte riktigt hjälp med dette heller, ämnet verkar vara för sorgligt och stort för andra att faktiskt hjälpa till.

Så, att vara ensam och rädd som jag nu är, blandat med tröttheten från jobbet och all stress där är inte en bra kombination. Känner mig rädd för att jag kanske ger bort för mycket och inte känner till konsekvensen - vilket kommer att vidlivhålla sorgen och den påtvingade ensamheten som jag har. Detta tunga, oövervinnliga situation är tortyr på alla sätt och vis.

Jag vet någonstans i hjärtat att lösningen alltid blir bättre än vad jag hoppats på, och att om jag får bestämma blir den sällan bra. Men, när det gäller barnen och att jag inte får träffa dem etc. så är det så stora krafter i spel inom mig.

Det jag vill är att ha en trygg famn att gömma mig i, gråta i skydd av och bli omtyckt. Kanske måste jag ta kraft för att våga släppa någon in på livet, men det känns som jag konsumerar allt jag kan frambringa just nu - och det är då saknaden efter stöd och kärlek blir som störst. Faan va jobbigt.

Sånt är livet just i dag, och jag skall försöka göra det till en bra dag.