Press och ansvar

Hej.
Oftast har min blogg handlat om känslor och min förmåga (eller oförmåga) att hantera vad jag känner. Men idag behöver jag prata om jobb och min karriär. Som jag kanske berättat har jag mycket ansvar, jag sitter som chef i två olika företag och ansvarar för ett 15-tal anställda och stora investeringar och drömmar. Vi utvecklar videospel och teknologi runt detta. Jag trivs mycket väl och känner att det är rätt.

Men, just i dagarna är det mycket press. Jag får inte riktigt prata om vad vi gör eller hur läget är, men jag kan ju prtata om hur mycket det känns.

I ena företaget har jag varit tvungen att inte erbjuda jobb till en kille i ett team. De har jobbat tillsammans under 4 månader för att åstadkomma bra saker, och tyvärr så har förväntningarna och resultatet inte riktigt gått ihop. Jag vet att den här killen har lite andra jobb, och kommer att klara sig ekonomiskt, men det är svårt att se hur skilda uppfattningarna kan vara innan man pratat igenom verkligheten tillsammans.

I det andra företaget är det en massa press och svåra problem med kostnader och intäkter. Jag får kämpa för att vända runt företaget och rädda vad som var på väg att krascha. De 10 eller så anställda ser till mig att lösa alla problem och skapa trygghet för framtiden. Mitt jobb går bra, men inte så fort som jag skulle önska, vilket kanske är roten till den stress jag känner idag.

Har haft svårt att somna i flera dagar. Vankar av och ann hela tiden och blir väldigt trött i perioder. Klassikt bevis för utbrändhet och stora varningsflaggor viftar framför ansiktet. Men, jag hoppas att inom en vecka eller så skall problemen övergå i något annat och ge mig lite "lugn"! I och för sig blir det massor mer att göra om allt går väl, men jag behöver kanske inte oroa mig så mycket för alla anställda och deras liv, utan snarare delegera och arbeta igenom allt det som skall göras.

Men, jag har ju den här tok-ambitiösa personligheten och älskar just detta på alla sätt och vis. Kanske vill jag bara bli bekräftad och beundrad. Kanske vill jag att någon skall tycka att jag är duktigt och kanske krama mig. Men, jag satsar allt och går framåt med stora, bestämda steg. Livet är i superfokus och varje detalj är knivskarp. Jag ser allt som görs och tänker på allas välfärd.

Men allt detta goda sker på jobbet! Tänk er vilken svårighet det blir när jag kommer hem och tystnaden kommer. Jag känner mig vilsen och tom. Tittar på TV utan att se vad som egentligen pågår.

Balans, mannen! Det är väl det det handlar om. I morgon åker jag till Härnösand. Skall få tillbringa 3 dagar med människor jag känner mig absolut hemma med och kan relatera till. Jag skall lämna datorn hemma och bara svara i telefon när det passar mig. Jag kan ju checka mailen i mobilen, vilket jag har ansvaret att göra som chef - men allt jag måste göra får vänta till måndag.

Älskar er ni snälla, vacka vänner som kommenterar moin blogg. Jag önskar jag kunde ge er en stor kram och puss på kinden, samt bjuda på en tårta. Ni ger mig så mycket som ni aldrig kan föreställa er. Ni läser det jag tänker, jag som tidigare inte trodde nått vettigt pågick här inne.

Ps. den där tjejen jag skulle bjuda på lunch, hon har en flirt redan. Och det kanske är lika bra! Den rätta för mig kommer att visa sig! Jag tror det nu.

Kram