Hej, nu sitter jag på Waynes Coffe i malmö och skall om en stund gå och ta emot ett pris för ett spel som vi utvecklar. Det var lite turer om vart jag skulle och från ha trott jag skulle till Oslo så sent som i går så sitter jag nu här i Malmö. Jag har faktiskt tillbringat dagen i Köpenhamn med en vän sen skoltiden, vi gick omkring i stan, lunchade, fikade och tittade omkring i Nyhavn med mera. Skoj men tröttsamt.
Tog in på ett Vandrarhem här i stan i går när jag kom och somnade ganska bra. Vart dock väckt kl. 4.15 i morse av en helsnurrig kille som pratade med sig själv och gick in och ut i dörren. Jag gillar det här med sovsal, dels behöver jag inte vara helt ensam, dels är det billigt och enkelt. Men, efter att ha varit upp en stund och lugnat ner mig från de tankar som kom så sov jag riktigt länge - till 10 då en vän till han som snackade med sig själv kom och väckte honom. Tydligen är han en psykpatient som är hemlös och går i nån terapi - inte undra på att han var lite psycho i morse.
Men, vad som slog mig i morse var det tragiska att farsan lämnade mig med massa skulder i företaget. Nu kommer julen, jag är försenad med alla kvitton och sitter riktigt i skiten. Jag tror ju att det kommer att ordna sig, men jag blev besatt av oron i morse och kunde inte somna om. Jag har pratat med familjen om detta och de säger alla att det skall lösa sig. Men, oro är nått bara jag får ta itu med och i natt så kom det på allvar. Om det inte löser sig blir det konkurs, eller banklån - vilket inte riktigt är så lätt när man har den historia som jag har.
Men, jag tog ett beslut om att vara riktigt försiktig och försöka vara sparsam. Jag har ganska mycket som ligger ute för betalning till mig och köpte ju bilen och annat, så det är ju inte så att jag är helt ställd, det går nog att lösa. Men, jag märker hur pragmatisk jag är - problemen skall lösas och jag ägnar all vaken tid åt att fundera ut en lösning. Först när jag ser svaret så kan jag lägga mig till ro igen, precis som i morse. Jag fick lov att ta ett första steg, bestämma mig för det jag kan göra och planera de steg som krävs för att ta dem. Sen är det ju bara att skrida till verket.
Annars är det ganska ok. Det hände nått otroligt på flyget igår. Jag satt brevid en snubbe som jag pratade lite fram och tillbaka med under hela resan. Mot slutet, alldeles innan vi skulle landa så frågade jag lite i förbifarten vart han jobbade. eller kanske vart hans skulle eller nått. Han sa att han jobbade med Fonus och reste mycket för dem. Jag nämde då att min pappa brukade jobba lite för dem och till min stora förvåning så var detta en man som pappa kände. De hade jobbat ihop och han skulle åka och jabbe med den snubben som pappa jobbade med, som vi tidigare i veckan pratat med om hur vi skall gå tillväga. Världen är bra lite ibland. Det finns något som styr oss till de möten vi skall ha i livet, jag är totalt övertygad om detta.
Givetvis så bjöd jag honom på begravningen och kanske kommer han. Men, det viktiga i det hela var att jag blev placerad bredvid honom på planet och att det visade sig att det var en bekant till min pappa. För i all denna sorg är det så att ju mer människor som jag träffar eller pratar med runt pappa får jag en bred och varm bild av honom. Han var omtyckt av sina vänner och bekanta, de såg upp till honom. Vilket jag också gjorde och gör. Han höll hakan högt, även om han kanske kämpade med demoner mycket likt mina. Hans familj var splittrad och jag får inte tag fler än hans farbror som han ringde ibland.
Samma grej hände på bussen på väg till Arlanda, några gamla grannar i huset han bodde tidigare åkte på samma buss - så jag fick tillfälle att berätta för dem också.
Jag är så tacksam för att jag har förmågan att vara mitt i detta. Lärdomen är tung och hård, men ack så värmande och kraftgivande. Ibland tror jag att jag skall svimma, men det är mest känslorna som blir påträngande och stora. Jag försöker och ta det lungt. Jag går på mina möten och fångar mina karaktärsdefekter i detta, för guud skall veta att jag har en del sådana. Men, jag är endast ansvarig för mina handlingar, och så länge jag tänker efter före så har jag ju en chans i alla fall.
Kram på er alla och ha en bra kväll.
P
No comments:
Post a Comment