Jobbigt, jobbigt

Hej, nu sitter jag på Minneapolis flygplats och väntar på mitt plan till rejkyavik. Är väl hemma om en 18 timmar så där. Riktigt lång resa hem...

Men, varför jag skriver är den oerhörda sorg jag känner. Jag pratade med sonen i morse när jag gick på planet, han grät lille mannen och sa att jag borde stanna och att han inte tyckte jag behövde åka längre.


Dottern sa ingenting. kanske är det hennes sätt att ta itu med detta, jag får acceptera det.

Annars känner jag att jag har redan börjat fått en hiskelig massa kraft i och med att det börjar reda ut sig. Ideer om jobbet, inspirerad och faktiskt ganska glad.

Tack för att ni läser, jag hoppas jag kan förmedla något hopp i att försöka göra det som är rätt, inte det jag vill!

"Gör för mig vad jag inte kan göra för mig själv"