Så kom samma känsla igen

Ibland undrar jag om det alltid kommer att vara så här! Så där tomt inombords. Avståndet till andra verkar ibland krympa, med så kommer det stunder som det gjorde idag – då världen bara glider bort mot horisonten och jag kryper in i mitt skal av ensamhet och avstånd.

Jag säger inte så mycket om det. Jag gör inte så mycket när det kommer – jag sluter mig bara runt mig själv och tystnar. Tankarna mörknar och våndan över mina beslut växer; har jag gjort fel? Kommer jag att klara att bryta detta? Finner jag någonsin en tillhörighet?

Det är jobbigt att fäktas med detta. Jag börjar i och för sig bli van och vet vad som pågår till viss del – jag är trött, ensam och utlämnad, lång ifrån mitt hem och min trygghet.

Jag vet ju att det kommer att släppa sitt grepp om mig den här gången också.

Ofta är det ungefär som när solen går upp i gryningen och nyanserna blir starkare och starkare. Ljuset återvänder inom mig och glädjen, viljan och modet kommer åter in i mitt liv.

Jag funderar ofta på hur länge detta funnits. Jag kommer inte ihåg den första gången, men det har varit en del av mig sen tidiga år i alla fall. De ändlösa resorna mellan Sköllersta och Askersund, då fanns det där i alla fall. Då var jag 9-10 år och hade busskortet runt halsen och fick tillbringa 40 minuter på Hallsbergs Busstation för att byta buss varje måndag och fredag. På fredagarna hade jag Sockerkakan med mig, på måndagen hade jag ensamheten.

Tåg resorna mellan Falun och Örebro likaså – 3 timmar och byte i Borlänge. Jag kunde sitta i timmar och drömma mig bort, fly från de som var och det som jagade mig i känslan. Jag drömde jag var stor och tuff, alla såg upp till mig och jag hade mycket pengar.