Skuld och överprestationer

Nu börjar det klarna på olika plan inom mig. Jag insåg i helgen att jag inte kan fortsätta att jobba och kämpa som jag gör - det finns en begränsning av mig och min tid! Jag måste ta itu med mina skuld och skam känslor som drivit mig i prestationen.

Det kanske låter lite snurrigt, men så här ligger det till. Jag har dragits med mycket skuld känslor över mina eskapader och brustna hjärtan. Jag har också varit fylld till bredden av skam för vem jag varit i perioder av mitt liv. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur sjuk jag varit.

I en sorts kompensation har jag åstadkommit stora framgångar i min karriär och fått väldigt mycket bekräftan och bejakande. Under tider av schizofreni, som faktiskt ger en bra bild, har jag jobbat och fått bekräftan att jag är en ok man. Men, på kvällar har jag fortsatt skapa skuld och skam i mitt beteende.

Cykeln har fortsatt under nästan 10 år och skuld och skam berget har blivit enormt. Prestations driften och bekräftelse drivet har under tider varit lika stort, medans jag i perioder varit totalt utbränd.

Vad som hände i helgen var att jag insåg att jag inte kan jobba vidare i samma takt - jag är nu på en bra nivå, men inser att jag inte kan åta mig mer. Så, då kvarstår ju bara ett alternativ - ta itu med skam och skuld känslorna och gå vidare. Detta är ju precis vad jag håller på med, och jag kan bara hoppas att detta skapar en självacceptans som gör att jag inte behöver vara bättre än andra för att känna mig likvärdig.

Men, det är skönt att det är så här. Och att jag får chansen att reboota mitt liv och komma i balans. Det är jobbigt just nu, men jag förstår att det har en avsikt och kommer från att jag tar mig framåt.

Livet har tagit många turer med mig, och jag har på nått sätt hållit fast i mina ideal att inte skapa ovänner, fiender eller gjort stora, oförlåtliga misstag som andra behöver frukta. Ibland kommer rötäggen ifatt mig och försöker skrämmas med sina anklagelser, men det är ok - jag har ett rent samvete och deras rädsla för mig och vem jag kan vara är deras rädsla, inte min verklighet. Det är sorglit med rädda människor som inte har en susning om hur det verkligen ligger till.