Baksug

Jag funderar ibland på vad det är för fel med mig. Om jag har nått som inte är helt normalt eller om det är ett hål i mig som aldrig kommer att läka.

Det kanske låter stort och kraftfullt, men det är helt allvarligt. Jag drabbas av baksug i motivation, känsla, självtillit och kärlek till mig själv.

Livet krymper ner till en liten bubbla och jag kan knappt ta mig ut ibland. Ligger på sängen och hittar inte motivationen till att ens tänka på jobb. Hela dagen går och jag får inget gjort.

Det här tenderar att hända lite då och då. Idag var en sån dag.

Det började med igår faktiskt. Jag skrev lite om det i bloggen - jobbet står mig upp i halsen och jag är helt överbelastad med stress. Frustrationen över att systemet inte klickar och att vi först och främst måste nå intäktsmålen gör att jag måste pusha alla lite för hårt. Sjuksymptom och stress dialoger dyker upp hela dagarna. Igår så vart det en sån dag.

I morse så fick jag också ett mail från exet där hon säger att jag är skyldig henne en massa pengar, att det är ränta på dom och att domstolar i USA är hårda etc. Det är väntat, men oron för hur detta skall påverka min relation med barnen lamslog mig idag.

Press är inte alltid bra. Ibland blir det för mycket och jag slår av.

Sen en liten rolig grej. Jag satt i dag (eller det kanske var i går) och funderade på min relation till relationer. Jag kände liksom ett vasst hört i mina känslor och förstod vad det var jag inte kan. Jag kände likt en ärrvävnad i mitt känsloliv som inte riktigt var lika mjukt och rörligt som det andra. Det kanske låter lite flummigt och flyktigt - men jag lovar att det var ett sånt där ögonblick av insikt av den högre skolan. Helt plötsligt kunde jag känna på hela paketet av rädslor och missriktad längtan som tenderar att inte bli besvarad i de relationer jag ger mig in i. Antingen är personen inte tillgänglig, inte redo eller helt enkelt inte intresserad av mig, och då är det ju inte så konstigt att jag inte finner det jag känner längtan efter. Det syns liksom på människorna som jag möter, deras situation är inte likt min och vi söker efter olika saker. Jag söker mig till detta för att skydda mig mot ärret jag skrev om innan, utgången är ju liksom förutbestämd. Rädslan för att bli lämnad gör att jag söker mig till relationer där jag kommer bli lämnad. Snurrigt kanske, men väldigt klart för mig.

Jaja, nog om detta. Jag tog mig en dag för mig i dag. Jag vet inte om jag riktigt kommit till ro, eller om den varit bra för mig. Men jag känner i alla fall att jag behöver dessa ibland för att släppa upp apatin och utanförskapet och titta lite på det. Känns som jag växer och låter mig vara det jag är. Det är bra.

Livet på livets villkor...

Hur mår jag då? Jo, upp och ner kanske man kan säga. Lycka och tacksamhet under helgen och enorm frustration och en känsla av maktlöshet runt jobbet idag.

Det är lite så det är - fram och tillbaka, upp och ner mest hela tiden. Känner mig som inkastad i en karusell och vet inte riktigt hur eller vad jag skall göra för att hinna med mig själv i allt. I och för sig är det inte nått stort som behövs tas tag i, utan lite så där naggande, gnagande av en känsla som är obekväm. ...att jag inte riktigt hinner ikapp mina känslor eller mig själv.

Så...kanske dags att checka in lite.

Känner mig ensam. Saknar någon att längta efter och längta till. Ibland är det lugnt, men ibland slår det till och jag får en känsla av att jag inte riktigt kommer hitta en relation. Rädslan för att inte duga och att jag kanske slår lite för hårt på mig själv för att inte duga till att vara älskad. Jag vet att det inte är sant, men ibland så drar det iväg lite för långt och jag slår på mig själv.

Barnen...jag saknar mina barn och vill krama dom varje dag. Det gör ont i magen och jag gråter inombords. Saknaden är så stor att jag inte riktigt vet vart jag skall kanalisera ut det. Men, det är en period som jag känner igen och den kommer också att mattas ut lite. Om inte annat så åker jag till mexico under jul och får ta igen kramarna då.

Huset. Rätt så rätt är allt jag behöver säga. Sover som en gud, känner glädje för att få ägna tid och kraft på det och lugnet som kommer med att vara där är en av de bästa saker jag gjort för mig själv. Känns lite paniskt ibland med att ha tagit ett så pass stort beslut, men jag andas då djupt och låter det sjunka in.

Jobbet. Känns alldeles överväldigande just nu. Så mycket att göra och så stora mål att jag känner mig alldeles paralyserad när jag kommer dit och jag har ändå en enormt hög stresströskel. Jag måste allvarligt ta det lite lugnare för att landa i en mer hälsosammare situation, annars kommer konsekvenserna börja rada upp sig för mig. Känner en enorm frustration för att det inte klickar och att inte alla gör det dom skall. Jag har så mycket runt detta att jag nästan borde starta en egen blogg som bara handlar om att starta och växa ett bolag. Stora varningsflaggor viftar framför ögonen på mig och jag är rädd om min hälsa. Måste, måste skärpa mig runt detta.

Jaja, så är det. Jag får slicka mina sår och maka mig vidare i livet. Det är så här det är och jag är ansvarig för att ta fram det glada. Jag är den som gör mig lycklig och öppnar för det som står och väntar på att komma in. Livet på livets villkor...och jag är ansvarig.

Lyckorus!

Kom just tillbaka till Stockholm efter en helg i Dalarna.

Satt i bilen ner hit och summerade lite om hur det känns inom mig och fick lov att släppa fram det bredaste av leenden. Jag är oerhört glad och känner mig stolt över att få jobba med mitt alldeles egna hus.

Jag har säkert tillbringat 8 timmar med diverse maskiner i helgen för att rensa tomten från buskar, vildvuxna träd och högt gräs. Rensat, burit, städat och öppnat upp tomten.

Lyckan som byggs upp, tacksamheten som sprids och ödmjukheten som visar sig är så skön. Jag har gjort helt rätt. Det känns så bra så jag saknar ord för känslan.

Jag har drömt om detta i 4-5 år. Jag har jobbat stenhårt för att förbereda mig och att göra plats. Jag har tränat på min disciplin och känt på känslan om och vart jag skall bygga en plattform. Nu kan jag säga att jag gjort rätt.

Hade 3 olika vänner plus morsan och styvfarsan där idag. Morsan lagade köttfärssås och kom över och lagade lunch. Känslan över närheten till mina vänner och min familj fyllde mig till bredden av lycka och tillhörighet.

Igår var det samma sak. Jag köpte huset med en bild som jag fick av huset, om man bara klippte bort gräset, klippte buskarna och skar ner träden får man fram bäcken som rinner längs tomten. Efter några timmar igår så började jag få fram lite mossiga stenar i sluttningen ner mot vattnet och ett lyckorus spred sig i kroppen. Jag stod länge och bara tittade på hu vackert det var och kände en enorm glädje.

Så, helgen har varit storslagen. Om jag gör rätt blir det bra. Att fortsätta på denna väg är enkelt - jag känner att jag hittat hem.

Vill göra rätt!

Igår kväll höll jag på att göra nått som jag kanske fått ångrat i mig själv. Satt och skrev ett inlägg om att jag saknade barnen och sakta men säkert så gled jag bort från ämnet och hamnade på att spy ur mig mot en speciell människa. Ensamheten och längtan blev snabbt ett anklagande och en irritation över insikter om hur det återigen blev som det blivit så många gånger förr.

Jag skall inte ägna mig åt sånt.

Att sakna och känna att det blir tomt, långt till besöket och att jag är frustrerad över Mexicos bristande bredbandskvalite är en sak - att jag är lite knäppt på näsan i en relation är nått helt annat. Jag får inte blanda ihop känslorna, det känns fel.

Visst, en viss del av den kritik som jag kände och kanske känner är väl kanske riktigt och berättigad - vad vet jag. Men frågan är vad jag vinner på att vädra den i det publika medium som detta ändå är?

Faktum är att jag ser ett mönster i mina relationer och skuldbördan ligger därför på mig. Jag bör inte sätta mig i situationer där jag inte får plats som den jag är! Enkelt. Sen kan andra agera i ett mönster och jag tenderar att hamna i en sits som påminner om att jag står och dunkar huvudet i väggen, men det är mänskligt - jag förlåter mig själv utan omsvep.

Den konstruktiva frågan är istället vad jag skall göra annorlunda. Hur skall jag agera och kommer jag våga ställa krav som är bra för mig och bygger på en insikt om att jag i utgångsläget är en attraktiv och en helt ok man? Det är ändå det som är kärnan här, saken går tillbaka till mig och handlar uteslutande om hur jag värderar mig själv i en relation.

Saknaden efter barnen har en enkel lösning. Jag får åka dit när jag inte längre står ut med att vänta, även detta är enkelt.

Däremot är det lite krångligare att inse att jag inte står kvar i mig själv när jag möter kärlek och relation. Jag tenderar att glömma mina krav, tenderar att tömma mig i en längtan att passa in och framför allt glömma magkänslan. Det är väldigt allvarligt och är ett brott mot mig själv.

Jag måste aktivt lämna det förflutna bakom mig, ta det jag behöver och väga insikten om vad jag skall acceptera i mig själv och vad jag skall förändra. En insikt som börjar bli allt klarare är att jag förminskar mig i relationer och det leder till att jag tummar på min insikt och kunskap och börjar deala med mig själv om att jag kanske kan fixa, hjälpa, ändra och stå ut med saker som är direkt skadliga för mig. Det är inte bra.

En vän sa igår till mig att jag skall göra tvärt om. Vänd på steken och visa hela dig - det är ju det som är dig!

Om jag tänker efter hur denna relation då sett ut tror jag den skulle varit bra mycket kortare. Den raka feedback som ändå låg inom mig och skapade oro hade ställt raka krav om kommunikation, rädslor och känslor. Icke att förväxla med framtidsplaner eller löften - men öppenhet i känsla och rädsla.

Den som utmanar sin rädsla blir ofta överraskad över vad som döljer sig bakom den!

Anletets svett...

Känner mig sliten efter gårdagens resa. Gick upp 4 och var hemma halv 10. Somnade ovaggat vid 22.30 och vaknade kvart i 7.

Vet inte riktigt hur jag skall åstadkomma sovmornar. Jag vaknar av att han som har sin borrfirma under mig kommer till jobbet halv 7 och slår i sin entrédörr. Det är vardagsproblem av värsta (minsta) sorten.

Men, men - åter till jobbet.

Jag skall idag fortsätta mina galna vecka och åka till Arlanda på morgonen och sen vidare till Grand Hotel på eftermiddagen.

Vart jag vill komma är att jag har så mycket möten att jag igår blev påmind om baksidan. Hos en kund, mitt i lunchen, kommer en herre fram till mig och säger hej. Jag kom inte ihåg vem han var. Han agerade som han kände mig och var nästan lite privat i sin kommentar om att han förstod varför vi var där och log lite illmarigt.

Jag hatar den känslan av att stå där som ett myntinkast med öppen mun och inte kunna koppla ansiktet mot en situation, plats eller namn.

Det är väl ingen stor sak - men jag är överstimulerad av mitt jobb. Massor med trådar ute, processer som jag styr och situationer jag hanterar. Alla anställda har sin utgångspunkt och förutsättning, och jag måste sy ihop processer, personligheter och länka det till alldeles inhumana målsättningar från ägare och investerare. Pressen är helt brutal och jag känner ibland hur trycket över bröstet blir alldeles sjukt hårt och att jag nästan får kippa efter andan.


Men, jag trivs i det jag gör. Jag är rätt i min kunskap och erfarenhet, det är det här jag kan. Jag kan växa bolag, jag kan hitta kunder, jag kan skapa arbetstillfällen för 15 personer och har tiodubblat omsättningen på 3 år.

Nu står jag inför nästa trappsteg. Den 1 oktober åker jag till England och påbörjar vår expansion i Europa. Den kommer snart att ske, vet inte när, men mitt jobb är att bryta ny mark och hitta nya kunder, definiera behovet, räkna på kostnaden, hitta personerna som kan göra markjobbet och investerare som betalar för kalaset.

Lite oroväckande att jag då inte på lunchen igår kunde placera den här personen som antydde att han var min vän.

Men men. Livet är inte jobb. Nu skall jag bearbeta min del i min spruckna relation och ta mig vidare i livet. Jag har lärt mig mycket, och är väldigt tacksam. Jag känner mig stärkt av sättet vi kommunicerade runt detta och ser med hopp hur det gett mig massor.

Svammel svammel så här mitt i veckan...

Jaja, så är det ibland

Gick upp klockan 4 i morse. Är på väg till Malmö över dagen på möte för jobbet. Lite för tidigt, lite för mörkt - men jag gick och la mig vid 21 i går så jag har sovit tillräckligt.

Fick stänga ner mina tankar igår mot L, eller snarare stänga ner processen i mig. Nu är det så här och jag går vidare.

Tyckte det var viktigt att skicka mina tankar och orda ut min tacksamhet för tiden som varit, samt fråga dom där svåra frågorna som brukat ställa till det i mig. Fick fina svar och kände lättnad.

Nu så, nu sitter jag med en rad erfarenheter igen. Sitter med mer insikt och har brutit igenom en stor barriär. Får nästan lite dåligt samvete för att det känns så här - men det kanske var dags att vi klippte av? Det hade kanske inte fungerat ändå? Livet runt omkring oss kanske inte tillät oss att vara med varandra. Ibland måste man acceptera vad livet berättar för en och böja på huvudet och ta sorgeprocessen.

Jag är inte rädd för den. Jag kan det. Jag vet hur man gör!

Hoppet som känns inom mig, glädjen över det andra i livet - huset och självkänslan - gör att jag inte riktigt behöver grotta ner mig i en massa "tänk om". Jag är nöjd. Jag gjorde precis det jag kunde och rörde inte till. Det är ok och jag är tillfreds med det.

Nu får jag bara hålla ögonen på mitt mående och göra det som behövs för att hålla den nya kunskapen vid liv. Bjuda in lyckan återigen och fokusera på det som ger kraft.

Jag är tacksam för den tid som var. Jag accepterar att omständigheter ibland skapar skillnader som vilja och önskan inte kan överbrygga. Jag accepterar även att jag duger som jag är, jag behöver inte vara någon annan för att bli älskad och att älska.

Jag ser med öppna ögon och inser att jag inte är rädd. Jag är nöjd med det jag gjort och försökt så gott jag kan!

Hämtar hem mig själv...

Har försökt att formulera ner mina känslor efter helgen. Vill skriva om lyckan jag har efter att fått nycklarna till mitt egna lilla hus, men tyvärr så är det sorg som ligger högst upp. Dels blev jag dumpad, dels blev jag påmind om min familjs historia.

Familjen kan jag inte göra mycket åt. Det är som det är och jag får helt enkelt lära mig vart gränsen går. Det är sorgligt och som det är.

Att bli dumpad är kanske inte det enklaste, men jag måste erkänna att det var väntat. Relationen som kändes så bra och gav så mycket hopp hamnade i en nedåtgående spiral som jag inte kunde bryta.

Jag måste acceptera att jag inte kan fixa allt och ha svar på allt. Jag måste också acceptera att jag ibland inte är den rätte.

Jag var beredd på att det skulle bli så här. Jag kände i magen att det inte fungerade och hade kanske själv kommit till samma punkt inom kort. Vi är helt enkelt olika och lever i skilda världar, lite för långt ifrån varandra för att någonsin kunna vandra tillsammans i mitten. Va vet jag.

Men, det är svårt att bli bortvald. Rädslan att någon annan tagit min plats och att jag inte duger som jag är spökar. Faktiskt är det så att jag inte vet om hon ens var monogam? Men, det är nog spöken i mitt förflutna som är där och serverar bilder för att skapa ytterligare separation som skyddar mitt hjärta.

Jag var själv på väg till samma plats i mig. Vi hade inte mycket gemensamt. Det var lockelsen som styrde och lusten som eldade på. Samtalen var ofta svåra och den redigerade rädslan för att säga fel saker gjorde att jag kände mig konstig i hjärtat. Oro, oklarhet och osäkerhet började äta sig in.

Allt kommer när det är tid för det. Nu var det tid för detta och nya kapitel skall påbörjas. Jag förstår att detta är en del av helheten vi kallar livet. Jag accepterar detta med så mycket vördnad jag kan frambringa.

En kompis gav mig ganska nyttig feedback idag. Hon frågade hur jag kunde tro att någon skulle kunna känna sig välkommen in i mitt liv när jag själv planerar resor till barnen i Mexico, till USA, åker till Sri Lanka på semester själv, jobbar och bor i Stockholm, reser hela veckorna, Köper hus helt själv etc. etc. Jag skrattade gott med känslan att hon har helt rätt. Jag lever fullt ockuperad av mina egna idéer och gör det som faller in. Jag är en ultra-egoist med längtan att ha en partner i mitt liv. Jag vet bara inte hur det skall gå till.


Jaja, jag har lite att jobba med. Jag är en drömmare med stora förmågor och stora karaktärsdefekter. Någon gång så skall det plana ut och bli lite lugnt. Jag hoppas det i alla fall.

Måndagsmorgon

Hej där.

Sitter och håller på att förbereda en dag på jobbet som handlar om processer och personligheter. Vi behöver lite mer ansvar och har blivit tvingade att ta nått steg tillbaka och fundera igenom vad vi gör.

Problemet har uppstått för att det går för bra för oss och vi kämpar med belastningen och dras med stora förseningar. Så det är ett lyxproblem.

Men, jag måste erkänna att jag är lättstött. Fick kritik runt hur detta är och kände att det kröp under mitt skinn. Jag blev ledsen och helt dränerad.


Skall försöka göra rätt idag och ställa processen i ordning, men själva grejen är att jag blir så träffad och blir rent ut sagt ledsen.

Personen som gav kritiken är lite av en åskådare i processen som själv svor sig fri från att ta ansvaret, men kommer då nu med en massa kritik och förslag.  Diskussionen när vi anställde honom var att vi ville att han skulle ta ansvaret, men så blev det dock inte.

Jag måste erkänna att jag då nu idag håller detta mot honom lite. Känner mig som en ganska dålig människa tack vare detta, och reagerar lite för känsligt i en situation när jag skall vara lyhörd.

Detta är en karaktärsdefekt som jag brottats med tidigare i mitt liv ganska rejält. När jag får för mig att jag inte duger, efter att ha jobbat så hårt som jag gjort, och kritiken kommer i form av dessa pekpinnar  - då reagerar jag med starkt försvar och känner mig orättfärdigad.

Det är antagligen något i hans person som gör att jag reagerar och gör mig försvarsbenägen. Jag reagerar säkert på hans ord och attityd. Glömmer helt säkert att läsa orden, och hör säkert någon röst från min barndom i detta som spökar.

Måste säga att jag är redo att tvätta bort mitt förflutna och bjuda in möjligheten att växa i detta. Jag är ganska bra som det är - jag behöver inte försvara mig.

chup chup