Överraskningar

Jag måste erkänna att jag är ganska trött på överraskningar runt barnen. Att få ta ställning till förändringar efter dom hänt, och behöva snabbt tänka igenom reaktionen för att inte agera själviskt och försöka väga saken i sitt riktiga ljus är väldigt påfrestande.

Det har varit ett antal gånger nu som jag fått relatera till: Medicinering av barnen, flytten till Mexico, terapi etc. I går så kom nästa - exet beslutade sig i Januari, när hon började planera Mexico, att sonen skulle gå om tredje klass.

Han har det svårt i skolan, ligger efter och hänger inte riktigt med. Hans förmåga att bearbeta kunskapen är efter, hans val att leka med yngre hela tiden och lärarnas försök att fånga honom pekar alla mot samma håll - han behöver detta.

Så, själva grejen är att det nu kommer i ett samtal sista dagen på första veckan på det nya läsåret. Ungefär som en lite bisak: "Åhh, han går inte i fyran, utan jag bestämde att han skulle gå om trean. Har jag inte berättat det för dig?"

Neeejjjj! Det är ny information för mig.

När jag satt där i bilen och körde mot dalarna så blir jag ju i tillfället påmind om det som varit. Hur min frustration över att behöva jaga information om allt från henne väcks till liv. Hur min misstro mot henne väcks och hur jag tidigare blivit så arg för situationer som detta. Filmer spelas upp och jag får om och om igen klappa mig själv på axeln för att lugna och trösta.

Jag gjorde på ett nytt sätt igår. Jag berättade för henne hur djupt besviken jag blir. Hur hon skapar en enorm misstro och hur jag misströstar för fram tiden. Jag berättade även, direkt, att det som nu kommer upp är en bred misstro om vad som annars pågår. Ljuger och duperar hon om allt? Är mina barn säkra med henne?

Jag berättade att jag särar på saker, sonen behöver detta och han trivs med det. Jag känner någonstans att det är ett bra beslut och han får en stor chans att komma ikapp. Så det är bra.

Men baksidan i detta är att jag nu sitter i en ny sits gentemot henne. Jag litar än mindre på henne och jag har väldigt lite förtroende kvar. Jag har nu även väldigt stora argument som omkullkastar argument i domstol om så blir fallet - vilket nu skiftar vår maktbalans. Tyvärr så måste jobb-jag fram lite mer nu. Jag måste kommunicera gränser och agera mer proaktivt i att kräva information, hävda vår medbestämmande rätt i och med den delade vårdnaden och stå upp för mitt lika värde i beslutsprocesser.

En annan sak som händer i och med detta är att insikten om att den som gör rätt får ofta saker serverade i sitt knä. Jag har fajtats i många år för att få henne att dela information om barnen. Vi har flera gånger suttit i domstol och fått domaren att statuera på pränt hur hon skall dela information, vad hon enligt lag kräver och hur det är viktigt. Jag har fått försvara mig mig mot massor av attacker i detta om att jag är orättvis som tar upp detta, om hur hon vill göra rätt och hur jag överreagerar.

Men, nu är det ju liksom lite svart på vitt här. Det faktum att sonen går om en årskull, OCH, att mina barn nu bor i mexico utan mitt medgivande i processen är liksom ganska kalla hårda fakta på detta. När jag lämnade barnen i USA efter sommarens besök så la hon fram ett papper för mig att skriva på där jag tillät henne att ta med barnen. Jag tror det var efter produktion av någon form av dokumentation för hennes klavertramp. Men, det är som det är.

Vad gör jag nu då? Jag sitter här tidigt på morgonen och bearbetar mina reaktioner i detta. Mitt straff blir ju att försöka återigen bygga förtroendekapital i mig och försöka acceptera situationen utan att straffa barnen genom att bråka på exet. Det lönar sig inte att skälla, agera ut eller straffa - gjort är gjort. Det finns ett bra engelskt or - recentments, känslan när man får hat eller bitterhet mot sen situation eller människa. Jag kan enkelt säga att jag recent exet som människa. Hon är inte snäll.

Jaja, åter till nu och mig. Jag mår bra, barnen mår bra och jag försöker hitta lycka och tilltro i tillvaron. Jag vill möta en speciell människa och gör allt jag kan för att vara modig nog att höra vad hon säger till mig i våra möten. Jag tycker det går bra och jag känner mig stolt för att jag gör vad mitt hjärta önskar - och inte gör det min rädsla försöker få mig till.

Hösten är här...

Eller nu ska jag kanske ta det lite lugnt, värmen är kvar och det är eftersommar - vad jag försöker säga är höstinspirationen har kommit!

Är på väg till skåne på jobb i två dagar och känner att jag faktiskt är inspirerad. Känner att det skall bli en utmaning och att jag ser fram emot att få övertyga. Känner mig lite laddad.

Hade ett samtal i går kväll som jag inte kan lägga åt sidan riktigt. Känner glädje och rädsla i samma ögonblick. Att våga säga som det är och stå kvar är stort, att erkänna sin rädsla är ändå större! Det var lite så det blev - en öppen dialog om rädslor - utan att dom fick styra. Det känns väldigt bra att få vara mänsklig, att även få vara mottagare av mänsklighet.

Om jag vågar erkänna att jag flyr genom att fastna i en karusell av direkt bekräftan för att slippa känna på rädsla och saknad. Om jag vågar stå kvar i spegeln och se hur mina mönster vill öka farten för att slippa stå kvar och känna rädslan för att bli övergiven - Vad händer då? Vad får jag då?

Jag vill hitta svaret på den frågan...

Söndag morgon...

Skrev just ett inlägg som jag raderade, känner mig lite ambivalent idag. :-)

Det handlade om att tillåta mig själv framgång, men kändes lite som jag inte skrev med magen.

Checkar in lite istället.

Fick ett mail igår från exet om ekonomi. Hon ville att jag skulle sätta in fullt underhåll, även om hon flyttat till Mexico och utgifterna gått ner med 75%.

Kände att jag var tvungen att säga som det var; att jag inte har för avsikt att betala fullt, att jag väntar på en ekonomisk plan för utgifter per månad och att jag inte tänker betala för Juli tack vare att barnen var med mig hela månaden och hon inte hade några kostnader.

Jag har suttit i ett skruvstäd runt skuldkänslor för barnen i många år nu. Exet har utnyttjat detta maximalt i form av pengar och fått mycket mer än vad jag egentligen är skyldig. Men men, jag håller inte henne ansvarig för det förflutna, utan gör nu det jag måste och håller fast i en linje som handlar om dialog och samarbete för att komma överens om summan.

Som det har varigt så har underhållet legat mellan 12-13 000 kr per månad. Till detta så ligger det ca. 1000 - 2000 kr per månad i extra utlägg. Ovanpå detta så har jag var tredje månad åkt till San Francisco och hyrt en lägenhet som gör att jag och barnen kan tillbringa tid tillsammans. Kostnaden för dessa resor är ca. 5000 kr i månaden om man slår ut det per månad.

Som ni ser så har jag under de senaste 5 åren prioriterat över en halv miljon kronor i relationen med min barn. Det är i och för sig inte så att jag fått lov att låna ihop dessa pengar eller satt mig i skuld. Jag har kunnat gjort detta med nöd och näppe, och har hela tiden haft känslan av att det är på gränsen.

Men, jag har tröttnat helt på detta sjunkande skepp. Det finns inget stopp och jag känner mig så grovt utnyttjad i detta att det börjar blir för mycket.

Som grädde på moset så har hon nu valt att ta ledigt ett år och flytta till Mexico. Hon har i och för sig sparat lite pengar, men huvudinkomsten för detta år är baserat på att jag skall betala 12-14 000 kr per månad som dom skall leva på.

Jag försökte i början av sommaren att sluta betala det höga underhållet. Men hotelserna inför besöket i juli när barnen skulle få åka till Sverige tillsammans för första gången gjorde att jag under juni och juli betalade fullt för att slippa höra hennes hotelser och leva i oro.

När så brevet kom igår så skrev jag helt enkelt som det var: Jag kommer inte betala fullt, jag väntar på en ekonomisk plan och jag tänker inte betala för den månad dom var med mig.

Jag känner på mig att detta är det rätta att göra. Gränsen för vad jag klarar av har för länge sedan flyttats och åter flyttats bakåt. Känslan av att jag nu nästan ramlar baklänges och inte klarar detta har för länge sedan infunnit sig och nästan blivit norm.

Någonstans så ber jag för en lösning. Jag känner i magen att jag måste ta detta nu, då det nu finns chans att hon kan sätta sig ner och försöka hitta en lösning utanför domstolar och stämningar. Det är långt från San Miguel de Allende till San Francisco - och hon måste här samarbeta fram en lösning med mig.

Jag har inte för avsikt att strunta i henne eller barnen. Jag har fixat så jag kan skicka runt 8-10 000 kr per månad - men måste hitta ett beslut och ett samarbete som vi kan bestämma oss för innan jag börjar. Jag dras med känslan av att vara utnyttjad, vara svag och inte kunna stå emot hennes hotelser.

Kortsiktigt är det ok, hon har besparingar som gör att dom får mat och tak över huvudet.

Detta är min prövning. Jag har en stor läxa att lära i detta. Jag vill ofta fly från känslan och förlåter mig själv i detta. Jag får be om en lösning som fungerar för alla, och löpa linan ut i detta läge.

Som ni kanske förstår är detta svårt. Jag är ofta ganska fåordig om hur det verkligen ligger till och försöker ge sken av att det är ok. I grunden är det ok. Jag gör och har gjort mer än vad som kan krävas av en människa, och kommer fortsätta göra det som krävs. Men jag måste sluta vara ett offer för gamla synder och ställa mig upp och be om rättvisa. Jag måste stå kvar i oron för hur framtiden kommer att bli och jag måste ha tålamod i stormen. Jag tror på en lösning och jag känner att jag gör rätt. Jag har inte längre något jag behöver kompensera för eller betala mig ur - jag känner att jag gör rätt.

Sent kaffe och orolig sömn...

Vaknade för 6 i morse med känslan av att inte sovit riktigt bra. Känns lite som jag vaknade mer trött än när jag gick och la mig.

Undrar om jag är sjuk? Tar ett beslut att stanna hemma och kurera mig.

Skall betala handpenning på mitt fina lilla hus idag också. Får tillträde om 3 veckor. tick, tack, tick, tack...ibland går tiden sakta.

Manligt PMS eller nått

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag - jag känner mig vobblig, oinspirerad och trött. Det är liksom inget som jag kan sätta fingret på eller komma på. Jag mår helt enkelt inte helt prima idag.

Inte för att det är nått fysiskt. Jag känner mig helt ok. Har börjat känna att mina löpturer och promenader börjar ge styrka. Jag sover ganska bra, så jag är inte trött heller.

Psykiskt är det heller inget som spökar. Jag tittar mig själv i spegeln och ser en man som är, i stora drag, nöjd med sig själv och tar för sig i livet. Självkänslan är ok, livet känns hanterbart och tillvaron är ganska lugn.

Träffade L i helgen och situationen är lugn där - även om det kanske inte är så definierat. Men å andra sidan har jag inga andra krav än öppenhet och rättframhet där heller. Inga löften behövs eller liknande. Kanske att jag längtar efter att fritt få drömma mig bort och kunna dela dom med henne i en oskyldig dans runt känslan av hopp. Men, eftersom läget är som det är för henne så skall jag inte öppna den sidan av mig själv, tror den bara ställer till det och kanske skapar panik i detta läge.

Runt barnen verkar det vara ok också. Jag fick prata med dom igår. Dom sitter där i Mexico och letar efter lägenhet. Kan tycka att hon borde ägnat lite mer kraft åt att förbereda, men det löser sig nog. Märkte på sonen igår att han kände sig otrygg. Men, jag kan inte börja trycka min oro på deras stressade situation - få ligga lite lågt.

Jag skrev också på köpehandlingar för ett hus i fredags, så livet kommer att se lite annorlunda ut framgent. Jag har länge drömt om ett hus projekt. Känner mig väldigt laddad för att få gripa an det hela med all kreativitet och skaparlust som finns inom mig. Jag är dock ganska otålig och känner att de kommande 3 veckorna innan köpet blir klart får hålla igen.

Men men. Livet är inte alltid en dans på inspirationens våg med möjligheter som poppar upp och inspirerar. Känner lite tyngd med jobbet - men det är mycket saker som skall göras och hanteras. Har anställt en drös människor som skall skolas in i vår kultur och vår teknik. Mycket faller på mig och jag försöker hela tiden komma ihåg att det är ett lyxproblem som jag har och kanske skall försöka se med lite annorlunda ögon. Det är inte alla förunnat att få komma till jobbet med 10 pers som pockar på ens uppmärksamhet och vill ha vägledning. Jag stpr i deras centrum och håller deras öde i min hjärna. Dom ber mig om idéer och lösningar på problem som dom får och tror att jag har lösningen på. Jag är en lyckligt lottad man!


Jaja. Livet går vidare. Idag är en helt ok dag och jag tror det stärker moralen att även idag hålla tätt och inte falla igenom och be om bekräftelse för det hål som finns inom mig. Det hålet som inte går att fyllas igen.

Nej, jag måste tro på att jag är en bra människa som är ok som jag är. Det vet jag ju i dom flesta avseenden, men ibland - på dagar som idag - så känner jag mig lite vobblig och letar efter känslan av riktning och mål. Jag får bara se till att komma ihåg att det också är ok. Jag får ta mig en löptur på eftermiddan och hoppas att lyckan från det väger upp lite.

Rekyler

Hej, nu var det någon dag sen jag skrev...

Det har hänt en del saker, och en del insikter trillar ner.

Jag skall skriva kontrakt på ett hus utanför Falun på fredag. Jag köper ett litet hus på landet och får äntligen realisera en stor dröm som jag jobbat länge på. Huset är 90 kvm, och sitter på en halv hektars tomt i en by som heter Grycksbo. Lite vid sidan, men nära till alla jag känner. Jag får ett projekt som jag helt och fullt kan dyka in i och tänka på. Jippii!

Saknar även mina barn och är sårbar i det. Jag tar ofta på mig en fasad runt barnen och släpper sällan upp den enorma saknad jag känner. Blandat med den rädslan jag nu har för att dom flyttat och inte riktigt har tillvaron så strukturerad är det i det närmaste ohanterbart.

Det tredje är min längtan efter L. För det är så det är - mitt hjärta vill omfamna henne och söka fysisk och psykisk tröst hos henne idetta. Igår fick jag öppet erkänna att jag står just där, mitt i mellan saknad och sorg och längtan och rädsla. Känner hur rekylen från att dra mig bort hela tiden pockar på uppmärksamhet. En man skall vara stark, klara av och ha koll. Jag är inte stark, känner att jag är rädd att inte klara av och vill ha trygghet från henne just nu.

Jag vet inte hur det blir. Å en sidan finns det större hopp om framtiden idag runt oss, å andra sidan blir rädslan större för att detta kommer göra för ont och att det inte finns plats för annat än en vänskap. Jag vill ha mer än bara vänskap.

Idag, eller just nu vill jag stänga av och skydda mig, det är säker helt annorlunda om en timme.

Väntandes...

Har landat i Sverige på riktigt nu. Känner att jetlagen börjar falna. Skall jobba i morgon igen och känner lite som jag tar ett avstamp. Det är på många olika plan och jag hoppas jag finner min väg igenom alla olika skeenden.

Först handlar det om barnen. Jag saknar dom och känner mig overkligt ensam. Deras ord och skratt kan nästan höras, deras kramar och bus kan nästan kännas. Dom åker till Mexico på lördag och jag känner lite oro och rädsla.

Det andra är relationen. Jag börjar känna att jag inte kan göra något mer nu. Jag måste stänga ner och avvakta. Vet inte vart det bär av. Jag vet vad jag vill, och känner idag att jag nu inte kan påverka mer. Måste passivt stå och se vad som händer. Vår dialog skapar mer frågor och jag måste erkänna att jag inte riktigt hanterar det just nu. Tvetydigheter och oklarheter är svåra att förstå. Jag önskar hon vill komma tillbaka till mig, men tiden talar emot mig lite, det börjar kännas mer och mer omöjligt. Hon får berätta när hon vet något. Jag får se till att hålla dialogen på en trygg nivå tills jag bestämmer mig. Hon vill just nu vara vän, idag tvivlar jag på att det finns en väg tillbaka för henne, hon verkar vilja gå åt ett annat håll.

Sen vann jag idag en budgivning på ett hus. Jag skall till banken på måndag och vi får se om jag blir husägare i Grycksbo utanför Falun. Ett litet hus på landet med en halv hektar mark med en porlande bäck som rinner längs hela tomten. 3 rum och kök med lite reparation och dekorationsarbeten. Känns skrämmande och stort. Jag kämpar lite med att erkänna att jag förtjänar något sånt, men jag har ju några dagar på mig ännu att vända på det. Jag håller i alla fall tummarna att det går bra.