Ett jobb är ett jobb!

Sitter på planet på väg till Sverige igen och kom just på en sak som jag gärna skulle vilja dela med mig.

Tänkte på hur jag en gång under början av 2000-talet gick arbetslös under nästan ett och ett halv år. Jag hade som nybakad student 1998 blivit rekryterad till en research organisation i Palo Alto där jag forskade runt framtidens teknologi och fick ganska mycket ära och berömmelse. Egot svällde så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag egentligen var, vart jag kom ifrån eller vad som var viktigt för just mig. 1999 gifte jag mig, och efter en 6 månaders bröllopsresa fick jag ett riktigt jobb. Livet var på topp, jag hade ingen aning om hur bräckligt allt var och hur enkelt det skulle kunna försvinna.

Efter lite strökontrakt och nya jobb så kom den där 11 september kraschen. Kraschen för mig såg lite annorlunda ut. Efter att ha varit arbetslös i ett halvår innan, så förstod jag då att det skulle ta lång tid innan jag hittade något jobb igen, arbetsmarknaden försvann över en natt. Internet boomen var borta och investerarna som investerat i mina idéer tidigare försvann.

Jag gick från en högt respekterad livssituation med 60-70.000 kr i månaden till ingenting. Jag gick från en värld av möjligheter till en värld av oro för mat och tak över huvudet.

Jag började sakta men säkert få insikt om hur lång ifrån verkligheten jag hamnat. Jag fick hårt och brutalt inse att livet är en resa av drömmar som antingen tar dig för en resa, eller så väljer du din destination. I det här fallet hade drömmen och alla möjligheter som pappersmiljonerna medförde tagit mig på en resa som medfört total hybris och blindhet.

Efter ca. 18 månaders arbetslöshet började så en polett trilla ner. Jag hade förlorat greppet om mina värderingar och mina ideal. Jag hade helt släppt mina rötter och fått en total distans till allt.

Sakta med säkert började så mina verkliga ideal krypa tillbaka. Jag behövde hitta ett jobb. Jag behövde svälja stoltheten och framför allt inte ta framgång för givet. Den processen av klarhet gjorde att jag sakteliga började inse vilka felbeslut jag tagit. Att gifta mig var inte riktigt rätt sak. Att ha gjort henne med barn var inte bra, för jag insåg att det inte skulle hålla. Men jag blev villig att göra vad som helst för att klara mig.

Men, det viktiga i min lilla historia är att man kanske måste hamna i total desperation och förnedring om ens ideal är fel - för att ha en chans att någon gång hitta tillbaka igen.

Min resa tillbaka började där. Livet som jag levt till den punkten var byggt på bekräftelse och uppskattning. De medel jag använt var felaktiga. De ideal jag haft var byggda på falska grunder och de förebilder jag satt upp skapade kaos.

Jag kan med ett leende säga idag att det inte längre är så. Jag har fått gått en lång resa. Jag fick några sådana jobb som skapade orealism igen mellan då och nu. Miljonärsdrömmarna tog mig på en jakt, idealen tunnades ut - men jag visste hela tiden att det inte skulle fungera och att klockan tickade. Det behövde ramla för mig. 2007 gjorde det det. Att behöva kliva av från en sådan karusell, lämna min 1 år gamla dotter och min 4 åriga son gjorde mig stor skada. Deras skador kanske börjar läka, kanske mina också - men minnena och anledningen sitter djupt kvar.

Idag är jag återigen inblandad i dessa jobb med stora drömmar. Idag är det jag som är chef och jag som styr rodren. Jag styr dem med mina erfarenheter och med min personlighet. Jag försöker att ta vara på min gåva och förvalta min personlighet utan att brinna ut som ett stearinljus.

Nej, mitt liv är en ständig resa av upp och ner. Från den ena ytterligheten till den andra. Ris och ros. Vad som verkar ha blivit en konstant pågående grej är att jag är driven av skapade kraft och glöd.

Jag önskar bara att jag inte skrämde bort folk i min närhet. Erfarenheten och livssituationen skapar en rädsla i andras ögon och mina historier skapar tystnad. Jag blir rädd för att jag skrutit eller fått någon att verka dum. Jag vill inte existera på någon annans bekostnad.

Jag är fortfarande beredd att göra vad som helst för att klara mig - kanske är det det som skrämmer andra. Jag är inte ute efter revansch eller att få chansen att visa nej-sägarna - det finns inte så många kvar längre. Jag har heller ingen revansch jag kämpar upprättelse för. Jag har klarat av den biten. Sanningen är att jag vet inte riktigt om jag kämpar för något eller om jag kämpar alls - jag verkar gå framåt i någon riktning som känns bra och flyter lite på funderingarna för att se vad som känns rätt.

:-)