Oändliga behov

Hade riktigt svårt att somna igår. Jag vet ju att det var tack vare att jag drack kaffe runt 10 på kvällen när jag kollade fotboll, så jag har ju mig själv att skylla. Men, nu när jag vaknade i morse så kände jag mig nedstämd och hopplös.

Inte så där, avgrundslöst hopplös, snarare bara uttråkad av att sitta här ensam i tystnaden och trött på rutinen. Komma hem, lägga mig och sova, vakna, duscha, gå till jobbet bara för att se fram emot tystnaden hemma igen.

Jag vet att det inte är så allvarligt, men det är i alla fall så jag känner. Mycket handlar nog om vakuumet efter barnen och tiden med dem. Jag kommer hem till en sort tystnad som är mer än bara tysthet. En tomhet och saknad av deras energi och existens som gör livet så mycket mer energiskt och levande.

Men, så här har det känts varje gång. Jag vet att det kommer att kännas så här också. Det är ok, men jag önskar att livets utmaningar kanske kunde sett lite annorlunda ut för just mig ibland.

Började träna igen igår - skönt att åka till simhallen och springa, lyfta och simma i ett. Jag är lite av en maskin som gillar att köra igenom hela kroppen och vara så trött så att jag skakar efteråt. Och så blev det. God middag i glada vänners lag på Costas som enligt mig är överskattat. Men sällskapet och smaken gjorde att det var en schysst stund i alla fall.

Satte på Sommardäck på racerbilen igår, ojoj va den går nu. Jag blir som ett litet barn och arbetar upp turbotrycket hela tiden. Bilen spruttar iväg som en pil när man byggt upp turbotrycket. Riktigt grabbigt, ja vet - men sån är jag. Leker mest hela tiden och försöker släppa perfektionen av att göra rätt och riktigt hela tiden.

P