Hejsan. Livet går vidare och jag känner att jag växer till en man som faktiskt är helt ok. Jag tar mitt ansvar, försöker förändra det jag kan och lämna resten. Jag har lärt mig att försöka bearbeta sorg efter min bästa förmåga, samt behandla mina medmänniskor med försorg.
jag försöker också bygga ett liv som är lugnt och harmoniskt. Jag försöker att tänka på de små sakerna i livet som förhöjer tryggheten. Jag gick till och med på Ica Maxi och köpte blommor för en femhundring. Jag tog ett beslut i veckan att även sätta upp gardiner för att ytterligare försöka skapa ett hem som jag trivs i och som känns inbjudande för andra.
Så, varför kämpar jag då mot ångesten över ensamheten och utanförskapet? Varför finner jag inte riktigt min plats i tillvaron? varför känner jag mig som ett UFO som ingen vill ta i med tång? Det är konstigt hur själen spökar ibland. Jag har länge haft den där mörka delen i min själ.
Men, planen är som följer. I kväll skall jag gå på Gelsbygd´n på studion. Norrlänsk vemodsreggae av högst klass. I morgon skall jag på partaj (surstömmings fest), men jag väljer att äta revbensspjäll i stället för att på kvällen gå och kolla på Wolfman Jack på Droskan. Jag skall ut i nöjeslivet och umgås med vanliga människor som kanske kan ge mig frikortet till ett liv med tillhörighet och umgänge med andra.
Vet inte riktigt om det är rätt, men jag får i alla fall lyssna på bra musik på vägen - och det är inte dåligt.
P
No comments:
Post a Comment