Jag var så rädd

Jag tror jag var nånstans mellan tredje eller fjärde klass. Det var ungefär den här tiden på året - en varm vårkväll och jag var ute på bus med kompisarna i Sköllersta där vi bodde. Det var jag och Peter, sonen till vaktmästaren på skolan. Han som ljög om allt och inget. Men, det var i alla fall vi som hängde med varandra den här kvällen.

Efter att ha cyklat omkring i den lilla byn kom vi till skolgården. De stora grabbarna - moppe-gänget - hängde som vanligt utanför entren till matsalen. Vi var nog lite för små för att få vara med. Jag tror vi hängde där ibland, men det var så där obehagligt och risken fanns att man blev utsatt för mobbning eller nått, så det var lite farligt tyckte vi.

Den här kvällen, en fredag eller lördag, så hade de fått tag i öl - för Peter´s brorsa, Benny och Thomas och några till var i alla fall fulla - och då fick man passa sig. I stället för att vara där de var så cyklade vi till baksidan och klättrade på taken för att hitta på nått i alla fall. På baksidan av lågstadie klassrummen fanns det en baktrappa där man lätt kunde komma upp. Vi satt där och tyckte det var spännande.

Helt plötsligt så kommer gänget gående mellan husen. Peter drog mig i armen och sa att vi skulle gå ner. Jag satt kvar och hoppades att de inte skulle se oss. Helt plötsligt så ser Peters brorsa oss. Han skriker till oss att vi skall komma ner. När vi sa nej - jag vart ju jätterädd för han - så blev han bara argare.

"Kom ner jävla unge, annars så kommer jag och hämtar dig", skrek han.

Peter klättrade ner, men jag vågade inte. Efter att ha fortsatt att hota mig, mitt framför alla ungdomar i byn, så började ha klättra upp.

"Jag skall kasta ner dig, din skit unge" skrek han till mig. Full som han var, var han nog den mest skräckinjagande människa jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag kommer ihåg att jag grät och skrek. Alla skrattade nedanför och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

När han tagit ner mig från taket sa jag det där. "Jag skall säga åt pappa!" Skratten ekade, glåporden flög fritt och hånskratten skrämde mig.

Tårarna sprutade och jag sprang så fort jag kunde hela vägen hem. Gråtande och skrämd sliter jag upp dörren och ropar på pappa. Jag berättar vad som hänt och vill att det onda skall försvinna. Jag vet inte om jag bad honom, eller om han gjorde det själv - men pappa tog på sig jackan och gick iväg. Antagligen var han skrämd och arg för vad som hänt och ville säga ifrån, men han gick i alla fall upp dit.

Efteråt fick jag höra att han kommit och pratat med dem. Han hade varit arg och hotat dem med stryk om de någonsin gjorde det igen. Han hade antagligen tagit ett glas eller fler, det var ju så.

Dagen efter detta började helvetet. Alla pratade bakom ryggen. Jag blev kallad alla möjliga saker. Jag var ju han som gått till pappa. Jag var ju han som inte kunde ta vara på mig själv. Varje gång jag gick till fritidsgården blev jag mobbad, varje gång jag stötte på dom äldre fick jag veta vilken usling jag va som tjallat på Benny.

Utanförskapet började på allvar. Sökandet efter tillhörighet växte sig starkare för varje dag som gick. Efter bara en kort period blev jag hämtad av pappa när jag var hos en kompis och blev körd till Lind, den där special skolan för miss-anpassade barn.

Jag önskar än idag att jag inte bett pappa gå ut den kvällen. Jag önskar i stort sett varje dag att jag inte gjorde det jag gjorde. Resultatet var att jag inte blev en del av längre, jag blev han utanför. Inget blev någonsin som innan igen.

Det slog mig idag att denna händelse har väldigt stor betydelse för mig. Jag får enormt starka reaktioner inombords och alla associationer med denna situation har fram tills nu skapat onaturligt starka försvar. Om jag blivit trängd har jag med full kraft gått i attack och varit beredd att strida till slutet. Jag har blivit som det lilla jagade djur som jag kände mig den kvällen. Jag har åsamkat många människor stor skada i min oförmåga att bearbeta min barndom, men jag förlåter mig själv i alla fall idag.

Känns skönt att få skriva detta. Skammen har suttit i mig länge nog och jag är redo att släppas fri från rädslan att vara oduglig, mobbad och utanför. Han menade nog inte att skada min självkänsla som han gjorde. Han var ju ung och full, full med testosteron och kompisarna stod bredvid och knuffade på. Jag blev bara hack-kycklingen som ingen ville eller kunde vara riktig kompis med efteråt.