Lördag

I morgon åker jag hem. Skall tillbringa dagen med att säga hej då till barnen idag och känner det ända ut i fingerspetsarna. Känns nästan som en sorts nerv feber som växer inom mig och som jag vet kommer att bryta ut runt 6 i kväll när jag säger hejdå. Det är så jobbigt, jobbigt att göra detta.

Jag och River har en speciell relation med varandra. Han har känslorna på utsidan den lille mannen och jag har väl kanske förmågan att ha medkänsla och kontakt med honom, men när vi säger hej då så syns det på honom att han riktigt vänder in och ut på hela sin personlighet och stänger in sig i ett skall som ser ut att göra så ont.

Saffi kanske blir ledsen, men hon har faktiskt klarat detta på ett lite annorlunda sätt, hon söker värme och närhet hos mamman och får på så sätt balans. River han stänger in sig i sig själv och får kämpa så mycket hårdare.

Men, så här är det. Jag bor i Sverige och måste åka hem. Det känns lite som om jag prövas i mitt beslut att bo i Sverige och känner att det faktiskt är rätt och riktigt. Jag saknar givetvis barnen och stor trivs med den tid vi har med varandra. Jag ser ju också fram emot att få tillbringa så mycket mer tid med dom under näst kommande besök.

Men, som sagt, nu skall jag åka hem igen och ta hand om min nya situation. Bråket och frustrationerna är borta. Planen ligger fast i domstol runt min relation med barnen och underhållet är nästan färdigt. Exets inkomst blev högre än vad det skulle, så jag får hoppas att domstolen tar rätt beslut - för jag har beslutat mig för att lämna över till dem för att inte behöva kladda med saker jag inte riktigt kan förändra.

Faktum är att jag nu fått en lättnad och en befrielse som jag inte trodde vara möjligt. Att ha levt med detta kaos till relation under så många år har gjort mig totalt paranoid. Jag har blivit iskall och misstänksam mot andra. Jag känner en jättestor rädsla mot kvinnors avsikter och skärskådar kvinnor för att söka efter tecken på samma som varit. Helt sjukt om du frågar mig, men kanske helt naturligt om man tittar på omständigheterna.

Livet är som det är, nu skall jag hem och leta tomt eller sommarstuga - skall hitta min plats där jag skall skriva de böcker jag planerar och hitta det lugn som jag behöver. Funderar lite på Höga kusten, vad kan gå fel med en milsvida utsikt i ett världsarv som höga kusten?