Helt ok, men svårt som attan.

Hej, Har haft en ganska händelserik vecka. Jobbet har börjat se riktigt ljust ut, och stabilt för första gången på länge. Privatlivet har tagit en skruv som jag inte riktigt hade planerat för. Förra veckan skrev jag ju om att jag varit på IKEA, terapi och annat för att prata om min svårighet med relationer och så.

Men, nu kan jag säga att arbetet börjat tagit fart. I helgen så hade jag det underbara nöjet att tillbringa nästan all ledig tid med en hutlöst vacker kvinna. Vi gick långa promenader och fikade och pratade. Hon är en bekant från skoltiden, och för första gången på 15 år umgås jag med någon som känner mig och kan relatera till min historia - för vi växte ju upp ihop.

Det har inte hänt nått alls, vi har bara gett varandra lite kramar när vi går och ses, så det är ju inget etablerat så att säga. Men grejen är att det utmanar mig djupt inombords. Jag var helt slut i Söndags och så även igår. Kanske är det lite blandat med allergi, men jag känner mig utpumpad av tankeverksamheten också.

Hon väcker absolut något i mig. Jag blir rädd, får gå emot mina rädslor hela tiden och får hela tiden dra ner situationen till vad den är, en nygammal vän som jag pratat och umgåtts med.

Det är riktigt spännande att känna efter och upptäcka min process så direkt som jag gör just nu. Har inga som helst mål eller förhoppningar med henne eller vad det månne bliva av vårt umgänge - men hon väcker en ny nivå i min process och jag deltar med starkt fokus och enkla regler.

Livet är härligt idag.

likadant fast tvärt om.

En stor pollett trillade ner igår. Det blev ett sånt där ögonblick när jag fattade precis vad som krävs, och såg hur jag skall göra för att förändra.

Jag kämpade ju i många år med att tygla en impuls inom mig. Det impulsiva svaret på varje svårighet i livet var att glömma eller skjuta bort känslan och inte ta i det. Jag kämpade länge med att finna sätt och medel att få några sekunder att spela upp filmen med konsekvenserna innan jag agerade och fick på så sätt en liten buffert mot självdestruktiviteten. Genom att träna på denna process har jag så sakteliga byggt upp en trygg tillvaro där jag inte längre behöver agera ut på impulsen och därmed funnit trygghet.

Igår så pratade jag så med min terapeut runt problemet som dyker upp när jag får möjligheten att få något positivt. Låt mig förklara - i måndags var jag på IKEA. Jag var på bra humör och kände mig uppspelt och glad. Efter att ha gått runt på övervåningen dök en snygg tjej upp där vi var gång efter gång. Hon jobbade där och höll på med nått. Efter att fått hjälp av en av hennes medarbetare frågade han om jag ville ha hjälp med något mer. Jag sa rätt upp och ner att jag gärna ville ha den där tjejens telefonnummer. Han skrattade och jag gick vidare.

Efter en stund dök hon upp igen, och hade en forskande blick - jag förstod direkt att hon måste ha fått detta berättat för sig.

Men, här kommer så roten till insikten. Jag tog två steg i hennes riktning. Sen tvekade jag, började spela upp en dialog av negativitet och självförakt i mitt huvud och vände mig bort. Jag debatterade detta inom mig och vet nu att jag helt enkelt borde gått fram och erbjudit mitt nummer och en fika vid tillfälle. Men, det bidde inget av det. Jag spelade upp en dialog där jag inte var värd att göra det, inte attraktiv nog att vara sedd, eller intressant nog. Så, nu sitter jag här med lite ånger och en fundering på när jag skall åka tillbaka till IKEA igen.

Men, insikten ligger så i att vända på den impulskontroll jag upparbetat för att få stabilitet. Jag skall ju givetvis jobba fram ett ögonblick i mitt medvetande där jag utmanar min dåliga självkänsla med en konsekvens analys så att jag kan ställa fakta och risk mot rädsla och brist på självkänsla. Det är ju så att denna process går väldigt fort, jag hade övertygat mig själv om att jag inte var värd denna situation inom ramen för två fotsteg, så impulsen och reflexen ser ju på så sätt likadan ut - och jag har lyckats vända den andra, så det här skall väl gå bra det också.

:-)

Lust att skriva

Sitter just nu på tåget tillbaka till Falun efter en dag i Stockholm. Har varit på jobb-möte och faktiskt haft en sån där bra dag med mycket driv och kraft i. Har träffat en investerare för min nya firma som kan tänkas vara intresserad att lägga upp en rejäl slant. Mötet blev arrangerat i går kväll, så jag han väl inte riktigt bli nervös eller fundera speciellt mycket innan. Men efter ännu en 13 timmars dag så är jag faktiskt trött som bara den.

Kanske är det som också spökar lite. Jag stöter på lite idioter runt om kring. Folk som inte tar sitt ansvar, inte är lyhörda, agerar på sätt som gör mig irriterad etc. Ett exempel är en situation där jag och en kompis planerat resa till Gotland i mitten av maj på ett konvent. Vi hade snackat ihop oss och bestämd att vi till helgen skulle boka och fixa med resan. Tydligen så har mannen, som är 45 år för övrigt, sms´at med en tjej som är runt 20 och tydligen också ville åka med. Igår gick så hon och beställde resa på dom två och struntade i att fråga mig. Så, som ett resultat är jag så utan nån att dela dubbelrum med, som var det paketpris som gjorde det möjligt. Nu står jag här utan biljett med möjligheten att köpa en paket resa och hamna i ett rum med någon okänd, eller behöva betala ett enkelrum för nästan dubbla priset. Skit irriterande när jag hade planerat resan och såg fram emot en majhelg på Gotland. Sen hade han mage att messa mig och fråga vad som var problemet, inte coolt.

Men, det är ju små bagateller som inte riktigt spelar någon roll i det stora hela. Jag har det riktigt bra nu för tiden. Träffade lite gamla tjejkompisar (måste nog kalla dom så) i helgen och skall ses med en av dom i helgen som kommer för fika och långpromenad om vädret tillåter. Skoj som attan!

Var förresten på Ikea i går. Köpte bokhyllor, köksbord+stolar och en byrå till vardagsrummet. Nu skall jag packa upp alla böcker och rodda i ordning hemma under helgen och kvällarna som kommer. Ser fram emot att få pynta och göra fint faktiskt. Hemtrevligt värre och helt nytt för mig. Skrev på Facebook att jag samlar vuxenpoäng. Kanske är det så, men faktum är att jag är nöjd.

Skall tillbaka till Stockholm på Fredag och ha lite möten, dels om min situation, dels om investeringens ramar. Jag har bestämt mig för att köra på mitt spår och begära säkerheter för mitt engagemang - blir tryggast så tror jag.

Men, sitter med lite huvudvärk och känner mig sliten idag. Lite tömd efter mötet och trött efter att ha en kompis sovande på min soffa i några dagar. Inte optimalt, men jag tror det är tvunget att bli slut på det, för jag får ingen tid att ladda om i mitt, och blir utsliten på ett sätt som inte är bra.

Hej på er, och ta hand om er tid - det försöker jag göra.

En fantastisk helg...

Jag börjar förstå fördelen med att komma hem. Att få vandra i gamla fotspår som en ny människa och med nya ögon. Helgen som gick var ett helt fantastiskt exempel på det.

I lördags fick jag möjlighet att dels möta AL som jag som tonåring hade en mycket speciell relation till. Vi hängde ihop ibland, men var mycket goda vänner utan planer och måsten. Vi var lekkamrater i tonåren kan man kanske säga. Båda två har vi en energi som är intensiv, lekful och rak, vilket förde oss samman när det var läge - och drog oss isär likaså.

I Lördags så sågs vi på dan efter hon messat mig på Facebook och berättat att vi av olika anledningar skulle vara på samma ställe. Lite kaffe, prat och minnen så sa vi hejsvejs. Senare på kvällen sågs vi igen och fortsatte prata.

På eftermiddagen träffade jag LN och ACJ på Princess konditori. Det var också helt fantastiskt att få träffas med nya ögon och säga hej till dåtiden. Oerhört skojjiga samtal, med vuxna bedömningar, barnsliga minnen och skratt.

Men, poängen med möten är att jag fick träffa personer från min historia. Jag inser mer och mer att de sista 16 åren utomlands har skapat en isolation och distans till mig, mitt och vem jag månne vara. Känslan efteråt var helt suverän. Min självkänsla riktigt växte så det knakade. Min utveckling, förändring och mina erfarenheter är en del av mig.

Igår var det också helt suveränt. Tog en långpromenad ut till Främby Udde, en promenad på en och en halv mil kanske. Det tog sina 3 timmar och vädret var min bästa vän. Föreningsmötet på kvällen var långt och svårt, men jag tror att dialogen som var efterlyst också kom igång på största allvar. Att utveckla en frivilligorganisation är inte enkelt, man kan inte kräva någonting, utan bara förädla det humankapital som finns. Svårt med lärorikt.

Nu skall jag förvalta denna glädje med stor försorg, och försöka finna nästa steg i min cirkel som håller på att slutas.

:-)

Process

Igår var jag på terapi igen. Valde ju att be om hjälp för en och en halv månad sen tack vare att jag kände mig så nere. Sakta med säkert har livet blivit ljust igen och det positiva börjar utkonkurrera det negativa igen och livet lyser.

Igår pratade jag ganska mycket om min svårighet med relationer och hur det i stort sett inte funnits någon jag släppt inpå livet. Jag vet en i dagens läge, tjejen jag bodde ihop med när jag var 18 ungefär. Jag strulade bort den relationen och hade det jättejobbigt med att acceptera och gå vidare. Efter många år gick det så bra och jag träffade exet och gifte mig. Mellan dom hade jag ett antal relationer som inte riktigt var seriösa, utan jag kontrollerade min känsloinput och kontrollerade att jag inte knöt ann för att bli sårad.

Men, vad som vi pratade om igår var hur det sett ut i mitt liv, och vilka exempel som satt min standard och skapat min känslobild. Ingen har ju gjort något fel, men jag är tvungen att bearbeta ganska många föreställningar för att kunna klara av det här måste jag erkänna. Bland annat så pratade vi igår om balansen mellan närhet och distans - där det för mig inte finns en balans, utan ytterligheter och en stark pendel. Antingen knyter jag ann och skyddar in i döden, eller så står jag på behagligt avstånd och förblir opåverkad.

Riktigt intressant när jag tittar på relationerna och inser att jag sedan 20 års ålder stått kvar i distans till allt omkring mig och inte släppt nått inpå livet. Visst, jag har haft relationer och varit förälskad på något plan, men jag har inte lämnat kontrollen och "hoppat" in i en relation utan att veta vart nödutgången är. Tragiskt men sant. Jag tror ju i och för sig inte att jag i detta är unik eller sjuk, utan antagligen är det ganska vanligt att ens bagage och historia påverkar livet framåt.

Men, jag är mitt i en stor förändring och klarar nu av att se detta. Jag tror ju på att jag i samma ögonblick som jag fått insikten också har verktygen att förändra, vilket jag kommer att göra när det är dags.

Men, jag håller så sakteliga på att byta skinn och bli en känslosam och vuxen människa. Jag håller på att lägga mitt förflutna bakom mig och ge mig möjligheten att återigen få delta i det som jag hade med den där fina tjejen när jag var runt 18 år gammal. Jag lever ju inte i en illusion att hon skall var den, nej hon representerar något annat - vänlighet och äkthet runt relationer som jag fick en glimt av genom henne. Hon representerar något jag gärna vill ha tillbaka. Vilket är schysst, för om man kan ha en bild i minnet så vet man ju att det finns.

:-)

Sonen ringde i morse

Klockan 4 i morse så ringde telefonen. River var ledsen och vill att jag skulle vara hos honom nu. Han grät och var riktigt arg på mig. Sa flera gånger att jag skulle vara där "nu, inte sen".

Han har gjort detta tidigare, men inte riktigt så uttalat som i morse. Tårarna rann, rösten stakade sig och han var riktigt ledsen.

Exet sa återigen att vi borde fixa skype, men jag har sagt det flera gånger och gett dem flera datorer för att möjliggöra detta. Men, eftersom det ligger på henne att fixa en internet uppkoppling så kan jag inte riktigt göra något mer än det jag gjort.

Jag berättade för river att även jag var ledsen och gröt när jag inte kunde vara hos honom, och att det är bra att han berättar vad han känner. Sen verkade det hela ebba ut efter några minuter för han gick plötsligt från telefonen och började leka med något.

Visst, det gör ont. Jag kunde inte gå tillbaka till sängen, eller somna om. Men det är ändå en bra känsla någonstans att han uttrycker sina känslor och vågar vara arg. Bara för ett halvår sen så höll han allt detta inom sig och gick och bar på det.
Det känns lite jobbigt, och känslorna är lite kaotiska - men jag förstår att det är så här och måste låta han säga vad han tycker och lyssna utan förklaringar. Jag får använda er för det.

Ett jobb är ett jobb!

Sitter på planet på väg till Sverige igen och kom just på en sak som jag gärna skulle vilja dela med mig.

Tänkte på hur jag en gång under början av 2000-talet gick arbetslös under nästan ett och ett halv år. Jag hade som nybakad student 1998 blivit rekryterad till en research organisation i Palo Alto där jag forskade runt framtidens teknologi och fick ganska mycket ära och berömmelse. Egot svällde så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag egentligen var, vart jag kom ifrån eller vad som var viktigt för just mig. 1999 gifte jag mig, och efter en 6 månaders bröllopsresa fick jag ett riktigt jobb. Livet var på topp, jag hade ingen aning om hur bräckligt allt var och hur enkelt det skulle kunna försvinna.

Efter lite strökontrakt och nya jobb så kom den där 11 september kraschen. Kraschen för mig såg lite annorlunda ut. Efter att ha varit arbetslös i ett halvår innan, så förstod jag då att det skulle ta lång tid innan jag hittade något jobb igen, arbetsmarknaden försvann över en natt. Internet boomen var borta och investerarna som investerat i mina idéer tidigare försvann.

Jag gick från en högt respekterad livssituation med 60-70.000 kr i månaden till ingenting. Jag gick från en värld av möjligheter till en värld av oro för mat och tak över huvudet.

Jag började sakta men säkert få insikt om hur lång ifrån verkligheten jag hamnat. Jag fick hårt och brutalt inse att livet är en resa av drömmar som antingen tar dig för en resa, eller så väljer du din destination. I det här fallet hade drömmen och alla möjligheter som pappersmiljonerna medförde tagit mig på en resa som medfört total hybris och blindhet.

Efter ca. 18 månaders arbetslöshet började så en polett trilla ner. Jag hade förlorat greppet om mina värderingar och mina ideal. Jag hade helt släppt mina rötter och fått en total distans till allt.

Sakta med säkert började så mina verkliga ideal krypa tillbaka. Jag behövde hitta ett jobb. Jag behövde svälja stoltheten och framför allt inte ta framgång för givet. Den processen av klarhet gjorde att jag sakteliga började inse vilka felbeslut jag tagit. Att gifta mig var inte riktigt rätt sak. Att ha gjort henne med barn var inte bra, för jag insåg att det inte skulle hålla. Men jag blev villig att göra vad som helst för att klara mig.

Men, det viktiga i min lilla historia är att man kanske måste hamna i total desperation och förnedring om ens ideal är fel - för att ha en chans att någon gång hitta tillbaka igen.

Min resa tillbaka började där. Livet som jag levt till den punkten var byggt på bekräftelse och uppskattning. De medel jag använt var felaktiga. De ideal jag haft var byggda på falska grunder och de förebilder jag satt upp skapade kaos.

Jag kan med ett leende säga idag att det inte längre är så. Jag har fått gått en lång resa. Jag fick några sådana jobb som skapade orealism igen mellan då och nu. Miljonärsdrömmarna tog mig på en jakt, idealen tunnades ut - men jag visste hela tiden att det inte skulle fungera och att klockan tickade. Det behövde ramla för mig. 2007 gjorde det det. Att behöva kliva av från en sådan karusell, lämna min 1 år gamla dotter och min 4 åriga son gjorde mig stor skada. Deras skador kanske börjar läka, kanske mina också - men minnena och anledningen sitter djupt kvar.

Idag är jag återigen inblandad i dessa jobb med stora drömmar. Idag är det jag som är chef och jag som styr rodren. Jag styr dem med mina erfarenheter och med min personlighet. Jag försöker att ta vara på min gåva och förvalta min personlighet utan att brinna ut som ett stearinljus.

Nej, mitt liv är en ständig resa av upp och ner. Från den ena ytterligheten till den andra. Ris och ros. Vad som verkar ha blivit en konstant pågående grej är att jag är driven av skapade kraft och glöd.

Jag önskar bara att jag inte skrämde bort folk i min närhet. Erfarenheten och livssituationen skapar en rädsla i andras ögon och mina historier skapar tystnad. Jag blir rädd för att jag skrutit eller fått någon att verka dum. Jag vill inte existera på någon annans bekostnad.

Jag är fortfarande beredd att göra vad som helst för att klara mig - kanske är det det som skrämmer andra. Jag är inte ute efter revansch eller att få chansen att visa nej-sägarna - det finns inte så många kvar längre. Jag har heller ingen revansch jag kämpar upprättelse för. Jag har klarat av den biten. Sanningen är att jag vet inte riktigt om jag kämpar för något eller om jag kämpar alls - jag verkar gå framåt i någon riktning som känns bra och flyter lite på funderingarna för att se vad som känns rätt.

:-)

På väg hem igen

Sitter vaken och tittar lite på barnen. Klockan är kvart över 5 på morgonen och om 5 timmar skall jag bege mig till flyget för hemfärd.

Känner väldigt mycket och dras mellan hemlängtan och saknad. Tiden med barnen har varit väldigt viktig. Speciellt har jag kunnat skapa fina band med Saffi som jag ändock flyttade ifrån när hon bara var 6 månader gammal. Jag och River kämpar vidare i att testa gränser med känslor, förhandlingar och förmågan att uttrycka vad vi känner - speciellt efter jag åkt.

Veckan har varit jobbig. Jag har haft lite kriser med jobbet och behövt tagit hand om det, samt att jag och exet varit upp i rätten igen. Ja fick igenom de dagar jag ville för resan till Sverige i Juli - och var tvungen att sätta mig på tvären med ytterligare fördröjning. Hennes önskan om att vänta, vänta och vänta har jag helt tröttnat på. Nu skall vi tillbaka i rätten nästa år. Jag vet redan nu att hon kommer att be att Saffi inte åker till Sverige, utan väntar till året efter då hon planerat åka till England på OS med några vänner. Hon råkade försäga sig om det förra besöket, men jag tror Saffi skulle klara Sverige redan i år om så vore.

Annars dras jag med hemlängtan. Känner mig mycket starkare denna gång jämfört med förra resan. Jag var ju här i Januari/ Februari i en månad, och sen tillbaka efter en månad för detta besök - så det har blivit mycket tid nu med barnen. Jag flyttade just in i en ny lägenhet i Sverige och känner ett starkt behov av att pyssla om mig själv. I detta ligger det någon form av dåligt samvete runt barnen att jag inte kan bo och verka närmare dom. Men, jag måste erkänna att det är som det är och gå vidare. Barnen kommer att få spendera mycket tid med mig i Sverige när dom blir äldre, och medans dom är små åker jag emellan som jag gör nu.

Jag märker på River att han börjar bli äldre. Han visar irritation med större kraft, otålmodighet med miner och glädje med stora blida ögon. Han har börjat fått styrsel på sin kropp och åker Scooter som en galning. Balanserar och grejar med ett ständigt leende på läpparna. Saffi är avancerad på sitt sätt. Plockar och fixar med saker, små boxar och arrangerar och donar. Är helt bestämd över kläder och tävlar på största allvar med brorsan om att komma först, hinna mest, äta mest etc. Sen ibland så tyr dom sig till varandra och kramar om varandra så sött att hjärtat smälter när jag tittar på dom. Saffi går ofta fram till River och viskar i hans öra, river kramar ofta Saffi och det märks att dom älskar varandra som bara småsyskon kan. River är Saffi´s trygghet och Saffi är River´s skyddsling.

Nu skall jag vara hemma i 3 månader innan det är dags igen. Skall bland annat starta upp en firma igen som har legat på efterkälken lite under våren. Produkten är klar och kunden har betalat. SÅ nu är det lite fullgas igen. Visst, jag flyr in i jobb - men jag tror att varje sund människa måste hitta sin flykt från den sorg som kommer med saknad efter ens egna barn. Och så länge den inte är destruktiv och allomfattande så är det ok. Skall även unna mig lite närhet till andra. Känner mig stark och kapabel att skapa nya bekantskaper igen, och med återvändandet till Falun efter så många år känns det faktiskt skönt med lite igenkännande och gamla ansikten.

Lägenheten jag flyttat in i är riktigt fin. Skall ta mig en tur till IKEA om några veckor och inhandla lite saker. Bokhylla, ny soffa, köksbord och lite sånt som jag gjorde mig av med när jag flyttade från förra stället. Det var dags att förnya, och jag är värd lite hemkänsla.


Ha det så bra allihopa, och glad påsk.

Insikter om svagheter

Funderat på en sak i några dagar. Jag har under mitt vuxna liv släppt två kvinnor innanför fasaden. Båda två har jag älskat och hatat på samma gång. Båda har gjort ett bestående intryck i mitt liv. Intrycken är inte bara positiva.

När jag var 18 år hade jag ett långvarigt förhållande som under många år efteråt levde kvar någonstans i mig. Jag jämförde alla med henne och träffade ingen jag fick respekt för. Sen 1996 fram till 2007, och fortfarande i någon mening, har jag en relation till exet som hon kallas här.

Båda två relationerna kraschade tack vare mig, mitt beteende och mina laster. Den första tjejen sa åt mig att inte komma tillbaka, den andra såg knappt vad som pågick. Sagt och gjort, dom har båda tagit slut och skapat svårigheter inom mig. Kanske är det som Tvärslå sa i en kommentar, man måste processa 110% av dåtiden för att kunna gå vidare - och visst jobbar jag hårt på den sista relationen. Den första är lagd bakom mig för länge sen nu, men påminner mig ofta om min historia.

Den sista relationen är ju som bekant den runt mina barn, och jag är tvingad att stå kvar runt och se på vad som pågår och acceptera.

Under en period efter den första relationen, jag var nog runt 22 eller så kände jag ofta en mardrömslik känsla av att vara plågad av bilder hur den tjejen hade andra, trivdes bättre där och njöt av sitt liv. Jättejobbigt, men som sagt lagt bakom mig sedan länge. Under de sista åren ihop med sista tjejen och fortfarande ibland så kommer samma mardömskänsla upp igen. Jag skapar bilder inom mig om hennes beteende som är en blandning av förakt och svartsjuka som medför en stark avsky inom mig. Viktigt är att jag skapar dessa bilder, och mår dåligt av dem.

Men, nu är det ju så att jag ser ett mönster. Två relationer som avslutats med katastrof, två tjejer som jag älskat av HELA mitt hjärta i perioder av klarhet, två jobbiga avslut och SAMMA REAKTION.

Undrar varför jag plågar mig med dessa bilder och scenarios. Känner kanske att jag är rädd att den andra hade hemligheter för mig, inte var ärlig eller såg mig som en mindre viktig person. Rädslan för att vara den sista att få veta en hemlighet, bli utsatt för en komplott etc. Bilderna jag ser är sjuka och hör inte hemma i detta forum - utan är ett självplågeri som jag skapar inom mig. Så, i vissa stunde rär jag medveten om vad som pågår, men detta först efter jag skapat ett illamående inom mig som kan förstöra timmar om inte dagar i mitt liv. Jag skall ta upp detta med min terapeut, kanske hon kan ge mig lite verktyg i insikten runt detta - för den avsky jag får som ett resultat verkar som ett starkt motstånd att släppa in någon.

Känns lite som ett moment 22 tycker jag.

Lite irritation...men det är väl ok det med.

Känner mig lite trött på att inte få en minut för mig själv sedan i Fredags eftermiddag. Låter kanske TV´n rädda mig ibland - men faktum är att jag börjar bli irriterad och slutkörd. Det är väl ok, för jag kommer ju att sakna barnen i 3 månader när jag åker hem på Söndag.

Exet´s kaos har gjort sig känt igen. Planen var att jag och barnen skulle åka över dit i morgon och äta. Men så i går kväll så var det ändrade planer - Ingen middag, hon kunde möta oss tidigare och sen är hon upptagen till söndag. Helt ok, om det inte vore för dotterns önskan att få vara med mamma lite. Vi hade pratat om detta och när det väl är dags för dottern att vara redo för att få komma hem en natt har hon plötsligt ingen tid.

Jag vet inte riktigt hur jag skall reagera, men jag är trött och blir irriterad. Om det hade varit en skolvecka hade jag haft lite tid för mig själv, men nu är det påsklov och jag får bära hela biten. Helt ok, men lite irriterande som sagt när jag är så slutkörd som jag är.

Tror jag skall försöka hitta ett lekland i morgon där barnen kan få springa själva i en timmer eller två, så att jag kan göra lite introspekt.

Ha det bra alla, och glad påsk.