Så ja, lugn och fin...

Har tränat på ödmjukhet i helgen. Ni som vet va 4:e steget innebär, så håller jag på med harm listor och har skrivit ner min del i det hela. Ibland har jag hört att man blir mer arg när man gör detta, men jag har inte känt så - snarare tvärt om. Jag har sett min del och hittat ett mönster i mitt beteende som kanske skapar de återkommande situationerna.

I och med det arbetet så har det dykt upp situationer från barndommen som skapat rädslor jag tidigare inte sett faktiskt. Skönt att de dyker upp - för jag kan ju faktiskt lägga det bakom mig utan att ha skapat ännu en situation där mitt agerande satt sig på tvären.

Men, ingen är perfekt - och inte jag heller, Faan! Jag som trott det skulle vara möjligt att bli perfekt. Om Man har en perfekt yta, kanske ingen upptäcker den dåliga självkänsla som ligger under ytan och skapar så mycket rädslor.

:-)

Utmaningar och nya reaktioner

Idag fick jag mig en riktigt tankeställare. Jag har väl inte riktigt skött mina åtaganden under alla år utomlands, och CSN är de som lidit mest. Igår så kom det så ikapp och synder skall betalas, punkt slut.

Jag stod inför ett val idag att agera. Jag kunde ju ha blivit arg och startat att motarbeta, hitta vägar att manipulera, luras och trixa. Eller, så kan jag göra som jag gjorde - lugnt och fint tänka igenom situationen och fundera på det långsiktiga.

Jag funderar på att fixa alltihopa nu i maj och få det överstökat. Bort med det dåliga samvetet och börja vara som vanligt folk - göra rätt för sig på alla vis. Jag tror absolut att allt kommer att ordna sig och att allt kommer att bli helt ok.

En annan rolig sak har också hänt. Jag fick veta att en gammal flickvän jag måste gottgöra finns i Umeå. Vi växte upp i Falun och jag gjorde väl kanske inte så grova misstag eller så - men jag har upptäckt att genom att beta av alla gamla sorger och bedrövelser så blir jag befriad. Hon har tydligen hittat en kille och har två barn. Vad jag hörde så trivs hon med livet och allt är ok. Härligt när folk från tonåren dyker upp och allt är bra.

Mår ganska bra idag. det lättade mycket i och med texten jag skrev igår. Grejen var inte så farlig, men den har påverkat mig länge och jag kan se mycket beteenden som kommer just ifrån den perioden och det resultat situationen skapade. Man kan nästan säga att jag blev befriad från ett tungt ok som hängt ovetandes på mina axlar. Härligt när sånt händer. Mycket av min dåliga självkänsla kommer därifrån och jag känner att jag får en chans att göra om min känsla runt det genom att tänka igenom och kolla vad som hände.

Tanken bara svävar förbi, nästan som en liten vind som sveper över sandbankarna om sommaren. Flyger så lätt och fritt och bara visar sig ett ögonblick. Den visar sig allt oftare nu, kraften blåser in i mig igen. Jag finner sakta en öppning, jag kan faktiskt se den. Långt där borta lyser den lilla öppningen stark. Dragningen känns oemotståndlig. Tack

Jag var så rädd

Jag tror jag var nånstans mellan tredje eller fjärde klass. Det var ungefär den här tiden på året - en varm vårkväll och jag var ute på bus med kompisarna i Sköllersta där vi bodde. Det var jag och Peter, sonen till vaktmästaren på skolan. Han som ljög om allt och inget. Men, det var i alla fall vi som hängde med varandra den här kvällen.

Efter att ha cyklat omkring i den lilla byn kom vi till skolgården. De stora grabbarna - moppe-gänget - hängde som vanligt utanför entren till matsalen. Vi var nog lite för små för att få vara med. Jag tror vi hängde där ibland, men det var så där obehagligt och risken fanns att man blev utsatt för mobbning eller nått, så det var lite farligt tyckte vi.

Den här kvällen, en fredag eller lördag, så hade de fått tag i öl - för Peter´s brorsa, Benny och Thomas och några till var i alla fall fulla - och då fick man passa sig. I stället för att vara där de var så cyklade vi till baksidan och klättrade på taken för att hitta på nått i alla fall. På baksidan av lågstadie klassrummen fanns det en baktrappa där man lätt kunde komma upp. Vi satt där och tyckte det var spännande.

Helt plötsligt så kommer gänget gående mellan husen. Peter drog mig i armen och sa att vi skulle gå ner. Jag satt kvar och hoppades att de inte skulle se oss. Helt plötsligt så ser Peters brorsa oss. Han skriker till oss att vi skall komma ner. När vi sa nej - jag vart ju jätterädd för han - så blev han bara argare.

"Kom ner jävla unge, annars så kommer jag och hämtar dig", skrek han.

Peter klättrade ner, men jag vågade inte. Efter att ha fortsatt att hota mig, mitt framför alla ungdomar i byn, så började ha klättra upp.

"Jag skall kasta ner dig, din skit unge" skrek han till mig. Full som han var, var han nog den mest skräckinjagande människa jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag kommer ihåg att jag grät och skrek. Alla skrattade nedanför och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

När han tagit ner mig från taket sa jag det där. "Jag skall säga åt pappa!" Skratten ekade, glåporden flög fritt och hånskratten skrämde mig.

Tårarna sprutade och jag sprang så fort jag kunde hela vägen hem. Gråtande och skrämd sliter jag upp dörren och ropar på pappa. Jag berättar vad som hänt och vill att det onda skall försvinna. Jag vet inte om jag bad honom, eller om han gjorde det själv - men pappa tog på sig jackan och gick iväg. Antagligen var han skrämd och arg för vad som hänt och ville säga ifrån, men han gick i alla fall upp dit.

Efteråt fick jag höra att han kommit och pratat med dem. Han hade varit arg och hotat dem med stryk om de någonsin gjorde det igen. Han hade antagligen tagit ett glas eller fler, det var ju så.

Dagen efter detta började helvetet. Alla pratade bakom ryggen. Jag blev kallad alla möjliga saker. Jag var ju han som gått till pappa. Jag var ju han som inte kunde ta vara på mig själv. Varje gång jag gick till fritidsgården blev jag mobbad, varje gång jag stötte på dom äldre fick jag veta vilken usling jag va som tjallat på Benny.

Utanförskapet började på allvar. Sökandet efter tillhörighet växte sig starkare för varje dag som gick. Efter bara en kort period blev jag hämtad av pappa när jag var hos en kompis och blev körd till Lind, den där special skolan för miss-anpassade barn.

Jag önskar än idag att jag inte bett pappa gå ut den kvällen. Jag önskar i stort sett varje dag att jag inte gjorde det jag gjorde. Resultatet var att jag inte blev en del av längre, jag blev han utanför. Inget blev någonsin som innan igen.

Det slog mig idag att denna händelse har väldigt stor betydelse för mig. Jag får enormt starka reaktioner inombords och alla associationer med denna situation har fram tills nu skapat onaturligt starka försvar. Om jag blivit trängd har jag med full kraft gått i attack och varit beredd att strida till slutet. Jag har blivit som det lilla jagade djur som jag kände mig den kvällen. Jag har åsamkat många människor stor skada i min oförmåga att bearbeta min barndom, men jag förlåter mig själv i alla fall idag.

Känns skönt att få skriva detta. Skammen har suttit i mig länge nog och jag är redo att släppas fri från rädslan att vara oduglig, mobbad och utanför. Han menade nog inte att skada min självkänsla som han gjorde. Han var ju ung och full, full med testosteron och kompisarna stod bredvid och knuffade på. Jag blev bara hack-kycklingen som ingen ville eller kunde vara riktig kompis med efteråt.

Ska vara snäll idag

Jag tror att det fungerade med att bara spy ut mig det jag gjorde i bloggen igår. Kände hur molnet lättade och gjorde mig fri från kidnappningen. Kände när jag var på gymmet att jag faktiskt kunde släppa hennes agerande och går vidare.

Så, om jag bara lär mig att formulera det som känns går det faktiskt över...

Så var det nu det här med mig själv. Av nån jäkla andledning ställde jag mig på en våg igår. 94 kilo tung! Ibland blir jag så trött. Pizza, godis och allt annat är nu diskvalificerat. Jag tränar ju igen ganska mycket och jag går säkert ner 5-6 kilo inom en vecka eller två - det brukar vara så. Men, om jag väger 94 nu måste jag skärpa mig. Jag har ju aldrig varit trådsmal, eller jo det har jag - men av fel anledning. Men jag borde väga 80 - 85. Så, skärpning nu!

P

Satmara, idiot och anskrämliga kvinna

Idag när jag ringde barnen så visade det sig att exet redan berättat för sonen att han skall flyga till Sverige i sommar. Skoj, bra roligt och allt det där...men.

När jag frågade vad hon sagt, när hon sa det, hur hon sagt det och uttryckte min oro för hur Saffi tog det hela med att hon inte får följa med, styrde hon samtalet med isiga kommentarer och hånfullhet.

Jag blir så arg och ledsen. Det skär i mitt hjärta hur hon ser sig själv sitta i mitten av världen och ha rätten att själv göra som hon vill. Saffi har inte sagt ett ord till mig på flera dagar, och nu undrar jag ju givetvis om det är därför att hon är besviken, ledsen eller känner sig mindre älskad eller nått.

Samma visa om och om igen. Jag blir lämnad i min ensamhet med hundra frågor. Hon styr processen och vill inte berätta vad hon sagt till River och Saffi. Jag kan ju inte börja förhöra barnen om vad som är sagt, och hur det gick till.

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra? Kanske borde jag ta kontakten med terapeuten som vi träffade i Mars när jag var där, kanske inte? Känner mig så arg och irriterad att jag håller på att spricka. Vill ju inte att hon skall ha detta grepp på mitt mående, eller ha denna kontroll på mina känslor. Det är helt klart för mig att hon använder situationen till sin favör, hon använder barnen som slagträn och använder situationen för att slå tillbaka på mig.

Men, det är inget jag kan göra åt det. Jag sitter med händerna knutna och tårarna alldeles bakom ögonlocken. Adrenalinet sprutar som en fontän i mig och jag vill helt enkelt bara skrika på henne vilken idiot hon är. Jag vill helst inte ha med denna onda människa att göra, men...

Varför, varför, varför. fattar du inte att detta är fel. Jag ber och bönar på mina knän att du en gång skall sluta, men det fortsätter och fortsätter att komma tillbaka. Försvinn ur mina känslor och ge fan i mitt mående. Ibland önskar jag att jag hade nån som kunde trösta mig, stryka mig på kinden och säga att det kommer att passera, det här med. Ibland vill jag också få stöd. Men hur fan skall jag kunna våga att ta en annan människa närma när det bara fortsätter att vara så här. Kanske känner hon att hon har kontroll på mig genom detta och skapar olycka för att skapa ensamhet. kanske gör hon detta för att det är så hennes liv ser ut? Men jag vill inte mer. Jag vill inte bli så här påverkad. SLUTA!

Paranoia

Igår fick jag mig en riktigt överraskning. Mitt ex accepterade en inbjudan om att bli vän på Facebook. Mig veterligen har jag inte bjudit henne som vän och blev riktigt nojjig som ett resultat.

Först så var jag ok med det och tänkte inte så mycket på det. Men sen, efter en kort stund blev jag helt paranoid och kom ihåg hur hon i varje givet tillfälle använder all information hon kan om mig för att argumentera om saker i rättegången.

Som ett resultat gick jag in på mina inställningar och drog bort all information från hennes access till min profil. Hon kan i stort sett bara se basinformationen.

Känns inte så roligt att behöva göra detta, men jag vill inte att hon skall vara och rota i mitt liv. Jag litar inte ett enda dugg på henne som människa och tror inte hon har några som helst snälla avsikter i sin relation till mig. Så, visst - bekanta är en sak, vänner en helt annan.

Kanske, och det slår mig just nu, så är det tack vare hennes agerande som jag inte riktigt vågar släppa taget runt min relation till andra kvinnor. hennes exempel har skrämt mig nå så grundligt att jag inte riktigt vågar tro att det finns kvinnor med snälla och oskyldiga avsikter. Men, samtidigt så ser jag ju hur detta argument är en rädsla som jag behöver utmana. Och bara för att man fikar eller käkar med en kvinna skall man inte gifta sig och skaffa barn - inte ens är det ju säkert att den kvinnan jag fikar med är intresserad eller har några som helst avsikter bortom en god kopp kaffe och trevligt sällskap.

Ibland känns det jobbigt med alla insikter, jag blir så tragisk i min självbild. Hopp, förväntan och längtan blandas med rädsla och misstro. Men, mitt kortsiktiga mål är ju faktiskt att bara umgås med kvinnor för att få lite exempel på snällhet, enkelhet och okomplicerade vänskaper - inte skilsmässa och paranoia.

Nej, har en jättebra dag allihopa så hörs vi snart igen.

P

Fogden och flyktbeteende

Ok, idag tog jag ett jättebeslut. Jag betalade av en tredjedel av mina skulder till kronofogden. Jag har undvikit dem under en lång tid, har bara ignorerat räkningarna och slängt dem i papperskorgen varje gång det kommit något. Har agerat efter logiken att det som inte syns, finns inte.

Men, så igår slog det mig att jag kanske borde ringa och snacka med dom. I och med att jag gjorde detta så kom det ju upp i mitt sinne att de kanske går in och kollar mina bank konto och drar pengarna där. Efter att ha vaknat med en massa strategier i morse om hur jag skulle dölja pengar och skicka dem till brorsan och få honom att ge mig en del lite då och då och så vidare, tog jag helt enkelt tag i saken och betalade in en tredjedel av skulden.

Jag kanske kommer att få lite mindre rörelseförmåga, men jag sitter i alla fall med riktigt bra samvete just nu. Betalade även CSN innan den räkningen gått ut också.

Jaja, vi får väl se hur länge detta håller och hur det går med resten av skulden. Jag skulle hemskt gärna vilja vara skuldfri - sen tar det ju i och för sig 3 år innan jag kan ta lån etc. - men det är som en fjärt i rymden. Innan årets slut så borde det i alla fall vara noll hos fogden.

Jag vågar vara ärlig

Var på bio igår kväll med en kompis. Såg "Boat that Rocked" och slogs återigen av hur mycket jag saknar en livskamrat. Jag vet ju att det kommer att ta sin tid att släppa på kontrollen och försvaren, men i alla fall.

När jag satt där och funderade så slogs jag av vad det innebär att släppa en annan människa nära - och jag blir faktiskt ganska rädd för det. Att hänge sig och bli sårbar. Att mjukna och låta ömheten styra. Att tänka på en annan människa i samma tanke som mig själv. Jag blir faktiskt lite rädd, vilket kanske innebär att jag inte är redo.

Men, jag vill ha en sån där glad och positiv vind insvepande i mitt liv. Jag vill släppa kontrollen och falla handlöst för en annan själ och längta efter den tid vi tillbringar tillsammans. Jag vill skämma bort med uppmärksamhet, skratt, rädslor och svagheter. jag vill bygga styrka, trygghet och upptäckarlust.

Jaja, det blir nog bra hoppar tanken fram just som jag skriver detta. Min logik vill gärna borsta bort allt fluff och bli saklig, i kontroll, tråkig. Jag är så jävla duktig på att borsta bort allt jag vill och göra det som är förväntat. Ibland spyr jag på mig själv över min präktighet och glans. Jag kan vara så jävla duktig i bland. Men, jag vågar i alla fall åka på fika hos vänner som jag nyss lärt känna. Jag säger inte nej till att prova nya saker och bara det är en lång bit på vägen. I och för sig handlade det mest om jobb, men i alla fall.(Tack E, och lycka till idag!)

Lite av anledningen till att jag känner så här är att en speciell vän som jag strulat med får nått år sen ändrat sin relationsstatus på Facebook. Jag är jättelycklig och glad för henne, men jag är faktiskt avundsjuk. Inte på att hon fått en kille, men att hon tagit steget och vågat skaffa sig ett förhållande. Jag känner mig ganska liten och tragisk, men att vara ärlig är ju också att öppna för förändring tror jag.

Gott hopp om en god vecka, solen lyser, folket ler och näcken spelar för mina vänner. :-)

Söndag morgon

Känner mig ganska bra idag. Fick sova riktigt och avslappnat. Känner en frid i själen och ser fram emot en ganska bra dag. Skall iväg och träna runt halv ett. Har hittat en super rutin där jag börjar med att springa i 45 minuter, sen lite hantlar och så, sen simmar jag minst en halvtimme. Blir så där trött att kroppen vibrerar efteråt.

Annars har det varit en helt ok helg. Var på Glesbygd´n i Fredagskväll. Bra vemods reggae från Arvidsjaur. Lördagskvällen var det surströmmingskiva hos Maria, men jag skippade surströmmingen och knaprade på lite inlagd kapris, revbenssjäll och chilikeso i stället. Efter att ha kollat på robinson var det meningen att jag skulle på Droskan och kolla lite blues, men eftersom ingen av de som skulle följa, gjorde så gick jag hem vid 10 och la mig.

En sak som jag inte riktigt gillat att det blivit så är att jag behöver nog åka tillbaka till USA den 6 maj för en domstolsförhandling. Exet har sökt resning angående underhållet och satt ett datum när hon inte trodde att jag skulle kunna motförhandla. Men, eftersom jag inte kommer att ge upp så åker jag nog dit i några dagar.

P

Ganska bra, tack!

Hejsan. Livet går vidare och jag känner att jag växer till en man som faktiskt är helt ok. Jag tar mitt ansvar, försöker förändra det jag kan och lämna resten. Jag har lärt mig att försöka bearbeta sorg efter min bästa förmåga, samt behandla mina medmänniskor med försorg.

jag försöker också bygga ett liv som är lugnt och harmoniskt. Jag försöker att tänka på de små sakerna i livet som förhöjer tryggheten. Jag gick till och med på Ica Maxi och köpte blommor för en femhundring. Jag tog ett beslut i veckan att även sätta upp gardiner för att ytterligare försöka skapa ett hem som jag trivs i och som känns inbjudande för andra.

Så, varför kämpar jag då mot ångesten över ensamheten och utanförskapet? Varför finner jag inte riktigt min plats i tillvaron? varför känner jag mig som ett UFO som ingen vill ta i med tång? Det är konstigt hur själen spökar ibland. Jag har länge haft den där mörka delen i min själ.

Men, planen är som följer. I kväll skall jag gå på Gelsbygd´n på studion. Norrlänsk vemodsreggae av högst klass. I morgon skall jag på partaj (surstömmings fest), men jag väljer att äta revbensspjäll i stället för att på kvällen gå och kolla på Wolfman Jack på Droskan. Jag skall ut i nöjeslivet och umgås med vanliga människor som kanske kan ge mig frikortet till ett liv med tillhörighet och umgänge med andra.

Vet inte riktigt om det är rätt, men jag får i alla fall lyssna på bra musik på vägen - och det är inte dåligt.

P

Oändliga behov

Hade riktigt svårt att somna igår. Jag vet ju att det var tack vare att jag drack kaffe runt 10 på kvällen när jag kollade fotboll, så jag har ju mig själv att skylla. Men, nu när jag vaknade i morse så kände jag mig nedstämd och hopplös.

Inte så där, avgrundslöst hopplös, snarare bara uttråkad av att sitta här ensam i tystnaden och trött på rutinen. Komma hem, lägga mig och sova, vakna, duscha, gå till jobbet bara för att se fram emot tystnaden hemma igen.

Jag vet att det inte är så allvarligt, men det är i alla fall så jag känner. Mycket handlar nog om vakuumet efter barnen och tiden med dem. Jag kommer hem till en sort tystnad som är mer än bara tysthet. En tomhet och saknad av deras energi och existens som gör livet så mycket mer energiskt och levande.

Men, så här har det känts varje gång. Jag vet att det kommer att kännas så här också. Det är ok, men jag önskar att livets utmaningar kanske kunde sett lite annorlunda ut för just mig ibland.

Började träna igen igår - skönt att åka till simhallen och springa, lyfta och simma i ett. Jag är lite av en maskin som gillar att köra igenom hela kroppen och vara så trött så att jag skakar efteråt. Och så blev det. God middag i glada vänners lag på Costas som enligt mig är överskattat. Men sällskapet och smaken gjorde att det var en schysst stund i alla fall.

Satte på Sommardäck på racerbilen igår, ojoj va den går nu. Jag blir som ett litet barn och arbetar upp turbotrycket hela tiden. Bilen spruttar iväg som en pil när man byggt upp turbotrycket. Riktigt grabbigt, ja vet - men sån är jag. Leker mest hela tiden och försöker släppa perfektionen av att göra rätt och riktigt hela tiden.

P

Ser fram emot denna vecka...

Hejsan hoppsan. Måste säga att jag ser fram emot denna vecka. Vart riktigt trött på alla helgdagar med inget att göra. Kanske är det mer ett tecken på att jag gör för lite och att alla resor börjar skapa ett utanförskap. Jag tror faktiskt det.

Men, det som allt annat är en uppgift jag måste ta tag i. Min situation är som den är, och jag sitter i mitten.

Skall ta tag i en massa saker denna vecka. Deklarationer, svar till exets resningsansökan och sommardäck på bilen. Putsade fönster igår och är faktiskt riktigt stolt över mig själv.

Kram på er. Bjuder jättegärna på kaffe om det är nån som har lust att fika lite :-)

Saknad

Idag saknar jag min älskade pappa. Jag var och såg en helt suverän film - Sunshine Cleaning - och en del av handlingen rörde sig runt saknaden av en död förälder. I detta så dök Pappa upp och jag kände jag var tvungen att säga nått här om det.

Jag känner ibland att jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få en stund till med han. Få berätta om hur jag skall få ta hit River i sommar. Hur jag hade drömmen om att du kunde komma upp och bo hos mig lite när barnen var här och hur vi kunde gå på upptäcktsfärd med barnen ihop, skratta och berätta om allt och inget för River.

Jag skulle även vilja ringa dig lite då och då och berätta om hur jag tillslut, efter allt bråk, fick tillbaka rätten till mina barn. Segern, känslan och glädjen vet inga gränser pappa. Jag berättar ju för mamma och så, men du fattas i min telefonkedja.

Det har blivit riktigt tomt utan dig. Jag har försökt att fixa ordning så gott jag kunnat. Jag är inte perfekt, men jag tror du skulle varit nöjd med det mesta. Christer verkar också ta detta ganska bra, men han säger ju inte så mycket som du vet. Han har ju i och för sig sin familj han tyr sig till, så han har ju i alla fall dem.

Pirjo tror jag också kommer att klara sig. Innerst inne, bakom fasaden visade det sig att hon älskade dig mer än du kunde förstå tror jag. Ni hade gått igenom en massa ihop, och var ju riktiga soulmates. Men, det gick som det gick.

Ojoj va ont det gör. Jag kämpade så hårt för att få dig och mina barn att få träffas igen. Mamma och Staffan kommer att göra sitt, men pappa du var en speciell man. Jag var så stolt över dig, och jag önskade så mycket att mina barn skulle få tillbringa tid med dig. Men, det finns många kort på dig och River, du hade dom framme i din lägenhet. Jag skall se till att de får lära känna dig så bra det går i alla fall.

Oj va jag önskar att du kunde få levt i alla fall ett halvår till, då hade du fått tillbringat en vecka med mig och River i alla fall. Jag vet att jag inte skall vara arg på exet, men i detta fall så känns det som hon tog dig från barnen på ett sätt - hennes fördröjning och förhalning gjorde att tiden gick ut.

Pappa, jag saknar dig jätte mycket just nu!

Väntar ikapp själen

Måste erkänna en sak, det är riktigt skönt att äntligen vara hemma. Att få sitta och slöa i soffan en stund, tvätta alla kläder och små plocka efter alla veckor på resande fot. Det känns lite som om det där uttrycket som Amerikanska indianer sa; Om man färdas ned för en flod skall man åka en dag, sen stanna och vänta i tre dagar för att låta själen komma ikapp!

Det går inte att bara fara framåt och köra på för mig. Jag förlorar fotfästet och glömmer att känna efter. För några år sedan var detta ett helt okänt begrepp för mig - jag körde på och vägrade känna efter och urvattnades totalt efter några år.

Det är inte så att jag är en troende, eller en sån där new age typ. Nej, jag tror faktiskt på karma, buddha och själen. Om man gör det man skall, agerar efter lite naturliga och logiska regler, agerar med ansvar för effekten av det man gör så kommer livet att bli som det skall. Sen är det inte så viktigt varför det blir så, eller vem det är som gör det - tar man sitt ansvar så blir det rätt.

Förresten så känns det som jag bor i ett vuxet hem idag. Jag har möbler, mattor, bestick och tvätt korg. Till och med en papperskorg på toaletten, vilket jag inte tror jag haft av egen maskin någonsin. Är faktiskt ganska stolt över det jag skapat efter skillsmässan. Kanske börjar jag bygga tillbaka min egna identitet och smak - det du!

Ha det bra allihopa och glad påsk. Kom ihåg att göra något oväntat, utmana en gräns och gör något du önskar men inte vågat - livet är till för att utvecklas, inte för att stå still!

Hemma igen, bara lite förkylning

Så, äntligen...nu så. Kom hem till Umeå igår efter att ha landat i Stockholm i Måndags kväll. Fixade med lägenheten där, åkte till Avesta och brorsan, svängde förbi Falun och morsan. Sov i Bollnäs hos Stefan och kom hem med alla prylar igår kväll. Jobbigt och mycket, men som ett resultat har jag ingen jet lagg. Har faktiskt sovit varje natt och kommit in i en sömn rytm direkt. Annars brukar det ta en vecka att ställa om de där 9 timmarnas tidsskillnad när jag kommer hem från USA, men...

Känns som världen ser annorlunda ut faktiskt. Jag har under de senaste två åren åkt till USA 7 gånger. Varje gång jag kommit hem har det varit riktigt ovisst om hur nästa besök skall se ut, bråken med exet har suttit kvar i minnet och den inre stressen har varit ganska påtaglig. Men, jag känner inget av det idag. Livet är öppet framför mig och jag fokuserar på mitt steg arbete. Tar hand om det som behövs och känner mig riktigt bra faktiskt.

Tänk sån skillnad det kan bli. Jag ser framåt med försiktighet och känner mig nästan vacker i själen. :-)

så var det dags då

idag skall jag åka hem igen. Flyga och flänga. skall mellanlanda i London och kommer till Sverige på Måndag kväll.

Måste säga att jag börjar bli lite van med detta. Känns inte så mycket längre. Vet någonstans att allt är ok och jag fixar att lämna barnen. Sommaren är ju snart här igen och då skall jag och River åka till Sverige.

Fick ännu en chock igår. Exet hade gått tillbaka till domstolen och ansökt om resning i den ekonomiska frågan. Hon riskerar att se riktigt dålig ut inför domaren, och jag blev riktigt arg över dessa ständiga överraskningar.

Men, efter att ha läst igenom hennes resnings ansökan så kände jag ett lugn komma igen. Hon är snett ute och detta kommer att ordna sig också.

Livet är som det är i detta, och jag kommer att få min rättighet försvarad.

Men, summa sumarum för denna resa är att jag återfått lite av mina rättigheter och känner en styrka i att jag är på rätt väg. Hennes avsikt att knäcka mig, eller bråka sönder detta har inte, eller kommer inte att lyckas.

Jag kan om jag vill.

Lördag

I morgon åker jag hem. Skall tillbringa dagen med att säga hej då till barnen idag och känner det ända ut i fingerspetsarna. Känns nästan som en sorts nerv feber som växer inom mig och som jag vet kommer att bryta ut runt 6 i kväll när jag säger hejdå. Det är så jobbigt, jobbigt att göra detta.

Jag och River har en speciell relation med varandra. Han har känslorna på utsidan den lille mannen och jag har väl kanske förmågan att ha medkänsla och kontakt med honom, men när vi säger hej då så syns det på honom att han riktigt vänder in och ut på hela sin personlighet och stänger in sig i ett skall som ser ut att göra så ont.

Saffi kanske blir ledsen, men hon har faktiskt klarat detta på ett lite annorlunda sätt, hon söker värme och närhet hos mamman och får på så sätt balans. River han stänger in sig i sig själv och får kämpa så mycket hårdare.

Men, så här är det. Jag bor i Sverige och måste åka hem. Det känns lite som om jag prövas i mitt beslut att bo i Sverige och känner att det faktiskt är rätt och riktigt. Jag saknar givetvis barnen och stor trivs med den tid vi har med varandra. Jag ser ju också fram emot att få tillbringa så mycket mer tid med dom under näst kommande besök.

Men, som sagt, nu skall jag åka hem igen och ta hand om min nya situation. Bråket och frustrationerna är borta. Planen ligger fast i domstol runt min relation med barnen och underhållet är nästan färdigt. Exets inkomst blev högre än vad det skulle, så jag får hoppas att domstolen tar rätt beslut - för jag har beslutat mig för att lämna över till dem för att inte behöva kladda med saker jag inte riktigt kan förändra.

Faktum är att jag nu fått en lättnad och en befrielse som jag inte trodde vara möjligt. Att ha levt med detta kaos till relation under så många år har gjort mig totalt paranoid. Jag har blivit iskall och misstänksam mot andra. Jag känner en jättestor rädsla mot kvinnors avsikter och skärskådar kvinnor för att söka efter tecken på samma som varit. Helt sjukt om du frågar mig, men kanske helt naturligt om man tittar på omständigheterna.

Livet är som det är, nu skall jag hem och leta tomt eller sommarstuga - skall hitta min plats där jag skall skriva de böcker jag planerar och hitta det lugn som jag behöver. Funderar lite på Höga kusten, vad kan gå fel med en milsvida utsikt i ett världsarv som höga kusten?

Vill skriva nått

Sitter med lite stress i själen. Jag är i LA hos lenica och hon jobbar som vanliga människor gör. Men, jag sitter hemma hos henne och jobbar lite. Börjar känna att jag är rastlös och sitter mest och surfar på webben.

Jag tror i och för sig att det kanske beror på vädret som bara är grått idag.

Åker tillbaka till San Francisco i morgon och skall på fotbolls match med river på lördag.

:-)

En sån där ok morgon...

Sitter på ett kaffe och känner att det börjar bli dags att planera lite. Skall åka till LA i dag och träffa Lenica. Skall bli hur skoj som helst. Vi har känt varandra hur länge som helst och hållit kontakten så gott det går under alla år. Skall också flytta ur den lägenhet som jag hyrt under de här 2 veckorna som jag varit här. Skall träffa barnen på Lördag i och för sig, men inget mer hemma hos besök.

Pratade med dem i morse, och kände hur jag får magknip över att åka. Kontakten den här gången har varit jättebra. Vi har haft massor med tid och jag känner framför allt att Saffi visat att hon vill också ha pappa för sig själv. I går så sa hon att jag skulle komma och hämta henne på Lördag, sen skulle vi åka till Rivers fotbolls match - det var en en bra ide. Så sa hon - Det är en bra ide! Hon kan hon. Men, tyvärr så kan jag inte denna gång, exet får köra dom, och jag skall undvika så mycket jag kan att tillbringa tid med henne - hon försöker bara göra livet surt för mig.

Annars har jag det helt ok. Jag är lättad för att besöksschemat och vårdnad är klara. Men exet skall gå tillbaka till domstolen och försöka sänke hennes lön, hon anser att domaren hade fel. Jag skall ner till domstolen idag och försöka klura ut vad som händer när hon gör det. Jag tror inte hon kan få ändringar till stånd förenns jag är med, men det är nog bäst att fråga mig fram.

ha det bra.