Hej, upptäckte att det var ett tag sen jag skrev nått. Så, det kanske är dags att bekänna färg igen och vara ärlig och öppen. :-)
i Lördags fick jag ett erbjudande om jobb som kommer vara jättesvårt att säga nej till. Jobbet omfattar 3 månader i San Francisco och lönen skulle kunna göra att jag hade råd att ha lägenheten kvar i Sverige, samt hyra en i SF. Samt att jag skulle kunna betala av hälften av mina skulder och ha mycket pengar kvar.
Men, det roliga är att jag faktiskt har samma chans i Sverige, jag får faktiskt veta på Onsdag om det blir så.
Men, pengar schmengar, jag föll pladask när erbjudandet kom att få vara nära barnen. Att få vara pappa och hämta och skjutsa fram och tillbaka. Få leva med i deras liv och få höra dialogen av en 3 och 6-årings liv i vardagen. För du skall veta att jag saknar det vuxna livet med ansvar för barnen och stoj och stim runt det.
Visst, jag har ett bra liv. Har börjat bli vän med mycket nya människor och får mer och mer hopp om att finna meningsfyllda relationer i vardagen. Men, det är något som fattas. Jag är far till två underbara ting som för mig är gåvor från ovan.
Men, och det är nog ett riktigt stort men. Är jag redo att återigen lämna en trygg plats och resa vidare. Har jag stresståligheten att klara mig? Jag tror inte det. Livet här i Sverige är väldigt naturligt för mig. Jag hittar ett tempo som känns riktigt givande och finner att jag återhämtar mig i det jag gör. Jag får också tid att tänka efter och framförallt känna efter.
Vad som kanske tas förgivet av de flesta svenskar, lugnet och tryggheten i vardagen är något jag hade glömt bort. Jag hade blivit en arbetsmaskin som kämpade för att skapa trygghet och finna lyckan. Att kunna sjukskriva sig var helt omöjligt. Det fanns ingen sådan sak! Jobba eller svälta, så enkelt var det. Och den stora frågan är om jag är redo att utsätta mig för det igen - men jag tror inte det.
P
1 comment:
Det blir himla långt för dig att komma på kaffe, om du ska flytta till andra sidan jorden ;)
Men förstår att det är lockande :)
Kram på dig. .
Post a Comment