Hejsan! Nu är jag äntligen tillbaka i Umeå efter 3 veckor på resande fot. Det har varit ganska jobbigt och jag känner hur sliten jag är. Ont i kroppen och lite förkyld, men tung och stel i största allmänhet.
Tillråga på allt så har jag en sjuhelvetes jetlagg. Vaknade 3 i morse och kunde inte somna om. Jag spenderade natten i Bollnäs hos en kompis och kl. 6 hade jag fått nog och satte mig i bilen och körde hit.var hemma vid 11 och sov 3 timmar ungefär. Har legat på soffan och slumrat, men somnar inte riktigt.
Mycket har hänt, farsan är borta, jag har fått massor av kärlek av barnen och jag har fullkomligt tröttnat på jobbet och människorna där. Känner att det pågått ett alltför destruktivt spel som jag inte riktigt orkar med. Dags att gå vidare.
Men, framförallt så känner jag hur ensam jag är. Lever i och för sig ett väldigt rikt liv med utmaningar, resor och människor - men jag saknar livet med en partner. Undrar hur det skall gå till för att möta en människa. Jag är alldeles för rastlös för att sätta mig på en stol och vänta på att nån dyker upp. Ingen som jag möter verkar vara intresserad av att få mig att titta upp och dagarna passerar med raketfart.
Hur skall man göra? I mina ljusa stunder så tror jag att jag är någorlunda attraktiv och kanske någon som kan tänkas vara en möjlig partner. jag märker när jag skriver att jag inte riktigt har självförtroende nog att tro, men... Nej, men så är det - jag är en unik och älskvärd människa som skulle förgylla livet för den som jag träffar. Jag är helt övertygad om att jag har helt underbara kvaliteter som är få förunnat. Men, jag är mig själv, här och i det riktiga livet. (det var en rad jag läste på en sida häromdan som fastnade.)
Nej ni kvinnor som jag möter och som inte vågar lösa ut min fallskärm och få mig att stanna - ni missar en unik, fin och underbar människa som är på riktigt, här och i det verkliga livet.
:-)
No comments:
Post a Comment