Stå kvar, säg inget, va den du är...

Lördag morgon här i San Francisco. Lite dimmigt, men våren är här och igår va det runt 25 grader i solen. Så, solen skiner på mig och jag känner en stark vind blåser min väg.

Igår så lämnade jag in papperen till domstolen för den här gången. Jag har sagt upp min advokat, och har bestämt att jag bäst visar min person och min styrka genom att vara där själv. Det är inget ovanligt, de flest gör så här - representerar sig själva. Jag känner mig ok, i och för sig lite nervös, men det är som det är.I och med att jag skickade in mina papper så fick jag också exet´s argument i min hand för hur hon ser på situationen.

Jag blev lite rädd och undrar varför hon gör detta. Men denna gång så läste jag igenom papperen och såg inget som får mig att reagera speciellt mycket. De två argument hon håller fast vid är att jag inte har några hinder för att flytta tillbaka till USA och tjäna mer pengar, därför skall domstolen döma mig till att betala underhåll baserat på den $100.000 årslön som jag hade innan jag flyttade hem. (!). Det andra argumentet är att vi måste vänta med besök och så, för barnen behöver psykologiska utlåtanden om detta.

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga - men eftersom jag är svensk så kan det ju tänka sig att jag faktiskt önskar bo där. Med barnen så var jag på en skolkonferens med läraren och kuratorn igår - deras syn på det hela, och de papper jag fick från dem visar tvärtemot vad exet säger att speciellt river mår bra och gör enorma framsteg i skolan.

Men, skoj, skoj att vara här. Hennes argument handlade faktiskt inte om min sjukdom eller mina tidigare oförmågor. Hon uttrycker ingen oro för läget - så vi tar oss sakta framåt. Jag är alldeles säker på att detta kommer att ordna sig i slutändan, kanske inte på en gång, och det får jag hantera, men till slut så blir alltihopa jättebra och alla kommer att acceptera skillnaden i allt.

Så, om jag bara står kvar, inte säger något och är den jag är så visar det sig att jag är helt ok. Min vilja och mina önskningar om att få vara pappa kommer att infrias, och hennes ilska och förakt kommer inte längre att påverka mig som det tidigare gjorde. Måste säga att det är skönt att få den insikten och att få utrymme att vara som jag är. Det känns som en enorm lättnad i allt detta och jag får massor av goda känslor på insidan. Jag skulle vilja bli kär, så bra känns det! Så där riktigt rosa moln kär där jag tappar fattningen och bara ser goda saker hos min partner. Så där att jag förlorar mitt taktiska sinne och ger efter i det goda. :-)