Ok, det gick!

Som jag kanske berättat var det rättegång igår runt rätten att se mina barn, vilket underhåll jag skall betala och vårdnad. Kort sagt gick det hela min väg!

Långt sagt så måste jag säga att jag känner en lättnad runt att få betalt för det arbete jag lagt ner under de här 3 åren som gått sen vi separerade. Jag sprakade min advokat förra veckan, för jag har filosofien att om jag gör rätt, är ärlig och visar en vilja att göra som dom säger kommer det att bli rättvist. Så blev det. Konstigt va!

Men, i samma ögonblick som jag känner en glädje, ett segerrus, en lycka så känner jag en tomhet och ett vakuum som jag inte riktigt kunde förutse. Jag känner mig också ledsen när jag tänker på den krasch av en annan människas förväntningar som jag igår fick se. Exet rasade samman fullständigt. Vi träffades några timmar efter det att vi var klara i rätten hos en terapeut som fokuserar på barn och så. Hennes ord, känslor och kroppsspråk talade om en kvinna som levt med en föreställning och fick hela sin värld raserad.

Mitt ansvar nu är ju givetvis att fortsätta på den linje jag lagt ut. Ta ansvar, planera för sommaren och att inte kasta detta i ansiktet på henne, oberoende av vad som händer. Jag måste ta ansvar för situationen och tänka på barnen i detta läge.

Men, domaren sa helt enkelt följande. Jag har betalat rätt underhåll, det står fast. Hon får inga pengar för saker som hon anser jag skall betala, men inte varit delaktig i att bestämma. Vi har delat vårdnad. Jag får ta River en vecka till Sverige i sommar. Jag måste i och för sig åka till USA en vecka innan och ha barnen, sen åker jag och River till Sverige en vecka. Sen åker vi båda tillbaka igen och jag har barnen en vecka till. Under hösten, vintern och våren har jag barnen 10 nätter oavbrutet. Exet är skyldig att delge mig alla papper runt barnen inom två veckor som hon tagit emot dom.

Domaren berättade också för exet att hon inte får störa oss under övernattningarna. Vi skall äta middag några gånger under de veckorna, men det är helt ok. Hon skall inte överaska oss med ny information, restriktioner eller förmaningar. Hon måste acceptera min inkomst. Hon får inte skjuta på besluten och skall förhålla sig till detta.

Vi skall under våren och sommaren få en oberoende analys av Rivers behov för sin ADHD och neurologiska situation. VI skall också låta honom gå i lekterapi under sommaren. I och med att min inkomst är 1/3 av hennes behöver jag bara betala 1/3 av kostnaderna också.

Jag måste säga att jag har en lättnads känsla som jag aldrig känt förut. Jag har en sorts glädje som för mig är helt ny. Jag känner en styrka i att ha jobbat mot realistiska mål och fått dem igenom i domstol. Men, jag är också ödmjuk nog att förstå hennes situation. Hon känner sig övergiven och ville att jag skulle betala pengar för detta. Domaren ville inte höra nått av det och kastade ut det argumentet. Samma gällde vårdnad, underhåll och besök.

Det känns kanske som en stor seger. Men, jag vet varför jag idag kan stå med detta. Jag ber ödmjukt om kraft att förstå skillnaden mellan vad jag kan påverka och inte. Jag ber om sinnesro att stå i detta med mina prioriteringar på rätt ställe. För, om jag inte tar hand om mig själv, kan jag inte ta hand om andra. Vill bara säga tack till LG, min sponsor som fick mig att förstå denna princip igår. Ha sa "Ok, jättebra. Nu kan vi gå tillbaka till det viktigaste - ditt fjärde steg som legat lite för länge."