Till min älskade Pappa

I Fredags såg dog Pappa. Min älskade pappa´s hjärta klarade inte mer. Jag fick beskedet runt 6 på kvällen, men vid 3 på eftermiddagen hade han tydligen segnat ner på trottoaren på Söder och återupplivnings försöken hade inte lyckats.Enligt doktorn tror de att det är hjärtat som gav upp.

Ojoj, va jobbigt det här känns. Jag älskar verkligen min pappa. Vi har stött och blött våra huvuden i många år och kämpat med samma sjukdom. För 3 veckor sen flög jag till Stockholm och mötte upp pappa på Arlanda. Pappa skulle hjälpa mig att köpa en bil. Vi tog en taxi till bilhandlaren och gick dit och skrev på. Jag tror han faktiskt var stolt över den bil jag köpt och kände sig glad över sonens förmåga att nå sina mål. Har drömt om en sånn bil och var nu redo att köpa min första svenska bil - och bad pappa om hjälp.

Vi åkte tillsammans upp till min brorsa i Avesta för han har fått en liten son alldeles nyss. Vi stannade till i Sala och köpte två böcker, en till brorsan som snart skulle fylla år, och en till Emilia som också skulle fylla. Pappa satt i köket med Emilia under en timme och läste bok med henne. Det syndes att han var lycklig över att ha fått ge henne en present som hon verkligen gillade. Efter nån timme var det dags att åka och jag körde honom till tågstationen. Det sista jag sa till honom var att jag hade haft en jättebra dag och verkligen gillade att hänga ut med han - det var inte så ofta. Han log och sa tack det samma.

Förra helgen ringde jag till min son i San Francisco, han sa att han ville prata med farfar och jag skulle fixa det. Sagt och gjort, Pappa ringde mina barn ochfick sig en riktigt pratstund med dem. Sonen hade berättat om fotbollen och dottern hade sagt "Hej farfar" på svenska och kvittrat med sina små sånger hela tiden. När pappa ringde mig efter samtalet hörde jag att han var så lycklig. Det var ju jag också, för det har varit så svårt att inte kunna ge honom närhet runt barnen, vi saknar ju dem allihopa.

I fredags morse vid halv 10 ringde så jag pappa. Jag hade haft lite frustration med banken och bad om lite råd. Han bad mig ta det lugnt till den riktiga killen på banken kommer tillbaka i Januari från sin barnledighet. Han berättade även att han haft en bra morgon, hade städat - skulle ner i tvättstugan och dona lite. Han lät riktigt pigg och frisk.

Tydligen hade han gått på en promenad, någonstans på söder tog det så slut. Hans hjärta orkade inte mer.

Jag har fått säga att jag älskar honom tillräckligt, jag har fått kramat honom på sistone och verkligen visat att jag står kvar. Han sa ofta att han hade hemsk ångest för sitt dåliga hjärta och kunde inte riktigt slappna av. ha sa också att han var så glad att jag fanns till, lyssnade och stod kvar i alla lägen - oberoende av vad han gjorde. Min syn på det hela var att jag lärt mig skilja på vem han var och vad han gjorde. Eftersom vi båda har eller hade samma sjukdom är det inte längre så svårt att förstå. De andra i familjen kanske har det svårare, jag har ju min gemenskap som förstår att hjälpa mig i mitt sorgearbete.

Idag skall jag så åka ner och säga hej då. Jag kämpar med att hålla det praktiska borta lite, för det är så jag fungerar, vill ta tag i det praktiska för att skjuta bort de jobbiga känslorna.

Men, bara för idag skall jag känna saknad och vara ödmjuk inför sorgens känslor. Jag skall finna frid i att få säga hejdå. Jag skall också finnas där för hans exfru och min bror som kanske inte har samma förmån som jag har haft och fått prata färdigt med pappa.

Pappa Hans, jag älskar dig och håller vår tid mycket högt. Det är synd att du behövde åka vidare, men frid på resan pappa. Jag finns här och kommer att ta hand om de andra. River, sonen undrade när du kommer tillbaka, och tyvärr var jag tvungen att säga att du inte kommer mer, men jag lovade att du skulle lyssna i våra hjärtan.

Tack pappa för allt du gjort, jag älskar dig.