Jag försöker att finna friden i livet. Har alldeles för länge haft ett uppdämt bekräftelse behov, som jag är innerligt trött på. Kanske kommer det från barndommen och de gånger jag inte blev sedd, kanske inte.
Men att det finns där är helt klart!
Jag som vuxen har gått från ett osett barn till en överpresterande vuxen som inte är nöjd förrän jag blir uppmärksammad för vad jag gjort, och inte enns då...
När jag sitter och skriver detta så känns det ju sjukt, men så är det - jag vågar erkänna detta. Jag är ett bortglömt barn som skriker efter uppmärksamhet.
Men, här kommer snurret. Jag släpper inte andra människor in på livet, och är ju separerad sen ganska lång tid tillbaks, och börjar att inse att bekräftelsen inte handlar om att vara älskad och beundrad eller vad det kan vara - det handlar mer om att ha själv värde som en sund och smart människa.
Min uppgift idag måste ju då vara att, dels släppa nya männsikor in på livet, dels vara öppen för andras beröm.
Jag tror ju att jag kommer att dö ensam om jag inte lär mig att lita på folk, eller vara nöjd med det jag kan.
Undrar om någon känner något liknande?
2 comments:
alla har vi ett behov av att synas, att bli märkta av någon/nåt. vi vill sätta våra spår, vi vill betyda nåt.
på så sätt finna en frid i den man är.
T
tackar.
Post a Comment