Tänkte just på att jag är ganska tacksam för det mesta idag. Ligger framför TV´n och tittar på massa skidåkning och känner mig cool lugn.
Tankarna som reser genom skallen är behagliga och sol ljuset skimrar in genom fönstret. Det är i och för sig kallt hemma hos mig, det drar i fönstren och är kallt på golvet, men täcket är jätte varmt.:-)
Men, det enda jag kan klaga på är hur ensamt det kan vara ibland. Men i denna fråga är jag ju helt ansvarig själv - om jag inte släpper in någon på livet kommer inte heller någon att få plats.
Men, det är ok. Tids nog träffar jag nog en vän som jag litar på och nån som respekterar mig. Kanske växer det till något större - men jag har upptäckt att jag med åldern inte behöver lika mycket bekräftan, snarare riktiga vänner.
Va ut i går kväll. Givetvis så kommer det ju förhoppningar om att kvällen skall vara rolig och man skall träffa nya vänner. Men, jag inser mer och mer att Hudiksvall är en liten stad, och efter alla år i San Francisco är min syn och mitt synsätt på nya männsikor starkt färgat av den upplevelsen och inte kan liknas med den lokala. Att bo och växa upp i en liten stad där man känner alla är tryggt. Man blir lite trygghetsnarkoman och är skeptisk inför nya människor. Det är som det är. jag fösökte bjuda ut en vän på middag häromdan. Det var en ganska rolig, men tragisk situation där det las orealistiskt mycket i vad detta betydde. Jag ville ju bara äta en bit mat och snacka i goda vänners lag! Jag tror att det blev en för lång resa för den här tjejen - blicken jag fick sa mer än tusen ord. Vad betyder detta? Vad menas med att äta middag? och så vidare. problemet ligger hos henne - jag gillar ju bara att käka mat och lära känna en annan människa. Att jag erbjöd mig att bjuda är en kulturell sak, i USA bjuder alltid killen - även om det är en oskyldig middag! Men, det är ju grejen - jag sitter med en annan bild och erfarenhet, och kan inte förvänta mig samma av andra.
Nej, tillbaka till soffan, nu är det skidskytte - jiiihoo
No comments:
Post a Comment