Hej. Känner mig riktigt ensam ikväll. Vet inte riktigt varför, jag har träffat en hel del männsikor och gjort en massa ärenden idag.
Men, känslan av att det inte riktigt finns någonting att göra kryper sig på och jag blir tungsint och mini-deppad.
Jag vet ju att jag är en människa som är ansvarig för mitt mående och måste göra det jag skall för att det ska släppa. Vilket jag gör nu...
Om man tänker efter är det ju inte så konstigt, jag saknar barnen och får sitta i en lägenhet i Hudiksvall helt ensam och titta på nån förhandsglimt av Let´s Dance. Livet är ju inte tipp topp jämt och lyckoruset kommer ju ibland av en anledning.
Men, jag börjar förstå vad det kommer att innebära att tillbringa julen utan mina barn, och det kommer inte att bli lätt! Jag älskar mina barn, de är helt magiska och mina. Deras röster är så ljuva och fina så jag gråter efter varje samtal. Jag ringer dem varje dag, vid kvart över fyra då de är vid frukostbordet och samlade. Under de 10 månader som gått sen jag kom till Sverige kan jag räkna på mina fingrar hur många dagar jag missat att ringa.
Det är så svårt att känna en sån stark övertygelse att mitt äktenskap inte fungerade och USA hade spelat ut sin roll i mitt liv, och samtidigt ha barnen kvar där! Slitningen är inget jag någonsin önskar mina värsta fiender - men om jag skall finna den lycka och glädje med mig själv, så var jag tvungen att åka. Under de tre år beslutet växte fram gick jag igenom hemska känslosvall. I och med att jag kom hit, och exets hämd att hålla barnen borta har fört med sig en stark känslomässig närvaro - men en jättestor rädsla inför andra människor.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att lite på en kvinna någonsin igen, och känner trygghet i ensamheten. Ibland längtar jag så starkt efter en intim närvaro av en annan människa igen. Inte sexuellt intim så där, utan snarare en känslomässigt närvarande partner som kan stå brevid och lyssna eller att jag får stå där brevid och lyssna och känna.
Men, de tankarna är ju jättestora - och kanske kommer som ett resultat av den ensamhet jag känner idag. Men, det är ju viktigt att vara sann mot sig själv och prata om dom. Jag vill ju också bara borsta över känslan och sträcka på mig och visa mig stark, oberoende och manlig. Men, oj va skönt de vore...
Som sagt, ödmjukt accepterar jag denna dag som alla andra och försöker reda ut de känslor, rädslor och hopp som finns där inombords. Jag är ju en hopplös romantiker och tror att det finns pålitliga, roliga, ambitiösa och äkta människor. Kanske närmare än jag är kapabel att se och förstå. ;-)
No comments:
Post a Comment