Vad ser jag mig som...

Hej igen.
Så, då va julen avklarad. Som vanmligt var den ju båda bra och dålig. Saknade mina barn och borde åkt hem tidigare.

Men, en intressant sak kom till mig, jag läste några rader i en bok och en mycket viktig fråga kom till mig: Ser jag mig själv som ensam i livet, eller som en partner?

Det är faktiskt en riktigt bra fråga för mig, för jag har alltid haft det jobbigt med att jag kännt utanförskap och isolering. Givetvis så tänker jag på mig själv som ensam och står själv där och betraktar min omgivning. Inte för att jag vill det, utan mer för att så har det blivit. Det här är ju inte nått jag vill, jag vill ju inte vara ensam.

Nej, jag måste tänka efter och ändra mina automatiska tankar! Hur gör man det förresten. Ett tips jag fått va att måla dig själv med en partner och sätt upp det! Kanske det fungerar, men jag vet inte riktigt...

Så här är det. Jag vill gärna ha en partner som jag kan tro på! Tillit är ett stort ord, därför är sanning bättre tror jag. Ingen är heller för evigt, så om ärlighet finns säger min partner till innan eller så fort den vet att hon vill vidare i livet. Jag vill också ha en partner som tror på närhet! Att våga släppa någon in på livet är en konst. Det är inte enkelt och det tar tid. Men, att få smyga in så där jätte nära och och släppa taget in i tryggheten är vad jag vill. Jag vill också ha en partner som kan släppa taget och acceptera mig som jag är! Självkänsla och förmågan att ställa frågor är nyckeln till ett öppet och rakt förhållande tror jag.

Sen kommer ju den riktiga frågan, är allt detta möjligt? Jo, jag tror det - även om det kanske inte riktigt är lätt eller enkelt. Men jag är optimist.

Men, jag vill vara en tvåsamhet och ha en partner som gillar mitt sällskap. En partner som lyssnar på mig, och en partner som låter mig lyssna. Jag vill ha en partner som visar alla känslor och tror på en framtid.

Så, detta kanske är mitt nyårslöfte som håller på att växa fram. Det verkar vara en riktig sak som jag kan ta ställning till. Likaså verkar tanken vara tillräckligt djup för att jag skall våga bryta min återhållsamhet och rädsla och bli modig att bjuda in. Som det har varit så vågar jag inte enns gå fram och presentera mig eller bjuda upp eller nått. Jag tror att detta kanske är vad som krävdes för att förstå vad som försegår - jag har sett mig själv som ensam och därmed varit ensam. Nej, nu skall det ändras på det!

God fortsättning...