Framme vid lyckans källa

Så, nu känner jag att jag liksom landat hos barnen! Efter 3 dagar så börjar hjärtat kännas fyllt, länken mellan oss är sluten och vi är en liten familj igen.

Resan hit var otroligt lång. Jag flög från Sverige på lördag eftermiddag, landade i Frankfurt sent på kvällen. Sov på hotell där. Tog morgonflyget till Houston och landade tidig kväll. Missade första planet som gick en timme senare och fick vänta på nästa som skulle gå efter 3,5 timme. Det blev två timmar försenat. Efter mycket om och men så landade jag i Leon, Mexiko runt 11 lokal tid - 6 på morgonen svensk tid. Satte mig i en taxi och åkte 1,5 timme till San Miguel de Allende. Så efter ca. 36 timmar så kraschade jag i sängen hos exet och barnen.

Det går sen inte med ord att beskriva lyckan som rusade genom kroppen på morgonen när först River kikade in genom dörren och insåg att jag låg där. Överraskande nog så kom han inte in direkt, utan han sprang upp för att hämta Saffi med orden "Pappa är här, pappa är här!". Springades, skrattandes och gigglandes så hoppade dom sedan upp i sängen. River först med en jättekram, sen Saffi. Tumlandes så kändes livet helt fantastiskt. Efter en kort kram så såg jag på River hur det blev alldeles för mycket - han drog sig bort en stund för att låta känslorna hänga med. Men, ca, hundra kramar senare så är det nu ok och vi är "kopplade" igen.

Stället jag är på är en sån där konststad i bergen på ca. 2500 meters höjd i en höghöjdsöken ovanför Mexico City. Det är ca. 25 grader i skuggan på dagen, men 8-10 grader på natten eller mindre. Staden är från tiden då Spanjorerna var i Mexiko och arkitekturen är kolonial/spansk. Skall ta lite kort och lägga ut nån dag. Helt fantastiskt vackert och piktoreskt i alla fall.

Maten är helt fantastisk. Salsa som gör att munnen glöder, färska tortillas och chilis. Färgsprakande som bara central amerika kan visa på och ett gytter av gränder, bilar, människor och tuppar. Sitter till exempel nu och skriver, klockan är 6 på morgonen och tupparna tävlar runt omkring för att väcka solen och grannskapet - detta mitt inne i stan.

Har lite planer på att åka till några varma källor i dag, göra stan och invänta lördagskvällen då alla samlas på torget och hänger i skymningen. Mariachiband, jonglörer, clowner och ballongförsäljare i en enda soppa.

Håller även på att planera resan till Zihuantanejo till veckan. 5 dagar på en paradisstrand i södra Mexiko bara jag och barnen. Känns som det är lite mer vad jag behöver efter mitt galna arbetsår än en stressig bergsstad med backar och kullerstenar, stress och biltutor.

Jag återkommer...

Kryper i kroppen

Nu börjar det trumma igång på allvar.

Pratade med barnen på eftermiddan och kunde knappt hålla tillbaka ett skrik! Vill zappa mig till Mexiko och krama dom små liven tills dom knuffar bort, sen lite till.

Började köpa lite julmat som jag försöker smuggla med mig, och vips så börjar planen komma. Bokade bilen från flygplatsen också. Så nu så...

Jag tror jag och barnen åker till Zijuantanejo och badar några dagar efter nyår. Tar bussen dit och letar rätt på ett hotell som vi kan bo i.

Jag är äntligen på väg! Bara två dar kvar nu.

Väntans tider

Nu börjar höstens mörker äta sig in under mitt skinn. Jag känner en total ovilja att engagera mig i jobbet, drar mig för att gå upp och suckar mig igenom dagarna.

Känner att jag sover på nätterna, men vaknar och är precis lika trött som jag var innan jag somnade.

Men, det är snart dags för ändring på det. På lördag åker jag och firar jul med barnen i Mexiko.

Känner hur jag vill vrida fram klockan, driva på tiden, skynda mig igenom dagarna.

Längtan är enormt stor. Gigantiskt stor. Helt enormt stor. Känner att jag inte kan beskriva hur stor.

Att välja...

Sitter och funderar ganska mycket för tiden. På mig själv, min omgivning, mitt liv och min historia. Kanske inte så djupa eller kritiska saker, snarare en påminnelse om planen och riktningen. Om valen och om förmågan. Vet inte om jag behöver ta nått beslut, lösa nån knut eller förändra speciellt mycket - men det är en rad reflektioner som poppar upp som är ganska nyttiga i alla fall.

Jag börjar inse att jag i valet runt mina relationer inte tillåter mig själv det värde jag kanske har. Jag vänder tillbaka till en värld som hör till mitt förflutna och därmed sänker mitt egenvärde. Jag lockas av drama, svårigheter och oklarheter. Min attraktion dras mot det omöjliga, mot det trasiga, mot det kaotiska. De senaste relationerna har aldrig haft nån chans att överleva en vacker dag, det trasiga, det svåra har legat som en förtrollning i början av varje förälskelse och samtidigt dolt rädslorna och litenheten i mig. När vardagen gör sig påmind dör konversationerna och olikheterna överskuggar alla dialoger. Jag måste börja våga ställa fråga om jag är värd nått bättre, nån större, nått annat!

Mitt liv behöver också förändras lite. Jag lever i en bubbla som stänger andra ute. Det är en vana jag har som levt med mig under lång tid. Jag gillar mitt eget sällskap, jag är bekväm med mig själv - men jag är också väldigt ensam och isolerad. Kanske inte som förr där skam och skuld skapade en olust att visa mig i det öppna, utan snarare en rasande fart i tillvaron runt jobbet, huset, alla resor till barnen och allt annat som gör att ingen följer med på tåget. Kanske är det jag som måste offra i detta läge för att öppna upp, kanske inte - vem vet? Jag är ganska avslappnad runt det hela, men börjar identifiera det mönster som ligger, och är faktiskt ganska uttråkad i tillvaron.

Det positiva som börjar stärka min självkänsla är insikten runt jobbet. Jag håller på att bygga ett system med bolaget som jag inte trodde jag skulle kunna vara kapabel att vara med att skapa. Jag växer varje dag i min roll, jag vågar styra mina medarbetare med en varligare hand och agera med säkerhet. Kände tidigare i år när relationen med L var som mest strulig att jag var väldigt tvär och konsumerad. Detta har helt släppt och jag har gjort de bokslut runt det, och som sedermera friade upp mig och gav mig den kraft som är min tillbaka. Måste vara väldigt försiktig runt detta framgent så jag inte dras in i nått liknande igen. Mina målsättningar börjar möjliga, min kreativitet blomstrar och min kraft växer sig oändligt stark igen. I bland känns det som det amerikanska kommer tillbaka, den där självbilden av att allt är möjligt och jag är kapabel så länge ödmjukheten finns med och jag inser mina begränsningar.

Vad har jag så för mål egentligen? Vem vill jag vara? Vart vill jag komma? Vem vill jag möta? Massor med frågor och nästan inga svar. Jag vet att jag vill möta någon som förstår min värld, nån som vågar se omvärlden på mitt sätt och utmana mig att se nya vinklar. Nån som är modig nog att prata öppet, bräckligt och stå kvar i oron tills svaret är klart. Nån som vågar stå i tvivel och titta på sin del i det hela. Möta någon som vågar lyssna utan att bära, nån som ser utan att döma. Jag vill se världen, jag vill följa mina barn i sin uppväxt och vara där så fort exet släpper taget. Jag vill inte bråka längre.

Oj va strulig den här texten var - men det är lite så det är nu. Jag skall åka till Mexiko på lördag och träffa mina guldklimpar som jag inte sett på 5 månader. Min saknad efter dom är så stor att jag håller helt på att ramla isär och gå i bitar. Funderingarna hoppar, skapar skuggor och lurar mig på villovägar. Längtan efter dom hindrar mig från att knyta an, våga öppna mig eller vara kapabel till att se. Jag är redo för dom med hela mitt hjärta. Jag har till och med accepterat att leva under samma tak som mitt ex för att ge henne pengarna som jag annars betalar för lägenhet. Jag känner mig kapabel att klara allt just nu, bara jag får krama mina barn.

Livets nyck...

Jag längtar efter mina fina barn. Om 8 dagar så beger jag mig till Mexiko och får tillbring nästan 3 veckor med dom. Sist vi sågs var när jag den 27 juli vinkade heldå i San Francisco efter några helt fantastisk sommarveckor i Sverige. 5 månader är en väldigt lång tid.

Vad har hänt sen dess då?

Jo, jag upptäckte att jag tittar efter kärlek på fel platser. De kvinnor jag dras till mäktar inte med det typ av liv jag lever, eller tittar helt enkelt på livet på ett fundamentalt annat sätt. Jag och relationer är inte en enkel sak. Jag får  väl dejta vidare så dyker kanske min prinsessa upp.

Jag har även varit sjuk i nära 5 veckor. Bihålorna har varit stora som basketbollar. Jag har ätit 2 penicillinkurer och fick en vanlig förkylning som tack för den sista kuren. Samma dag som jag tog det sista pillret så kände jag hur halsen började bli rosslig och att täppan kom tillbaka.

Jag har köpt ett hus. Eller, jag har blivit med hus kanske man skall säga. Åker från Stockholm till Dalarna mest varje helg och målar och står i. Nu kände jag att jag ville komma vidare där och bad en kompis kolla på väggarna på övervåningen medan jag är i Mexiko.  Sen är det bara golvet kvar innan jag kan flytta in på övervåningen. Skall bli skönt att kunna skapa en hemtrevnad med lite konst, riktiga sängar och mys.

Det som däremot gått som tåget är mitt bolag. Vi åtnjuter en succé som jag inte trodde jag kunde vara delaktig till. Kunderna strömmar in och vi står inför lyxproblem som är väldigt svåra. Anställer folk, planerar processer och försöker effektivisera både process och roller.

Om man skrapar lite på ytan så är det ganska självklart att relationer blir lidande med den typ av jobb jag har och den längtan som jag sitter med för mina barn. Kanske spelar även huset in där jag ägnar mig åt mitt i en introvert process som skapar lugn från jobbstressen.

Jag är väldigt duktig på vissa saker här i livet, men ack så börjar det bli väldigt påtagligt att jag även är lika värdelös på andra saker. Anknytning, sunda lockelser och balans är kanske självklart för andra - för mig är det som en enda stor grå massa. Ser inte lösningen, längtar efter den som lockar ur mig ur min lilla comfortzone och drar in mig i en sån där varm och nära relation som ändå är möjlig.

Jaja, nu är det dags att jobba igen.