Saktar in, stannar upp

Idag är en sån dag, en sån där som kommer ibland och gör så mycket gott! En sån där dag så tiden saktar ner, själen stannar upp och tankarna börjar gå lite långsammare.

Det viktiga känns enkelt, vila känns som det enda möjliga och elden i pannan är mitt begränsade ansvar.

Jag låter tystnaden spela dina sånger, läsa sina dikter och måla sina tavlor. Jag låter inspiration komma och gå helt utan krav och låser in måste i skåpet.

Jag klappar om och bäddar ner min själ, skruvar upp värmen i mitt fina hus och letar efter dom knutar jag behöver linda upp idag. Kanske gör jag nått, kanske inte - boken jag har är lika viktig som allt annat.

Tacksamt erkänner jag att lycka handlar ofta om små ting och enkla bedrifter. Överkomliga målsättningar staplas ovanpå varandra och bygger min självkänsla, öppningar glimtar och visar sig snabbt. Varför inte?, känns som en dansande fras i sinnet som utmanar och öppnar.

Leendet växer sig fast och lyckan sprider sig inom mig.

Måste skriva, måste känna, måste...

...få in känslan i min stressade själ.

Jag håller på och landar i att vara ensam. Jag har förlikat mig med olikheten som fanns och finns. Sånt är livet, och jag trodde nog inte att det fanns en chans i alla fall. Längtan över att starta om var baserat på nått annat.

Börjar känna mig befriad igen från någon form av besatthet. Kanske inte så där fokuserad eller sjuk, utan en jakt på bekräftan driven av rädslan att bli lämnad. Men, den släppte förra veckan efter en mailväxling och jag slogs av olikheten i mångt och mycket.

Konstigt hur det blir ibland. Polletten trillar ner och sanningen som andra kanske såg hela tiden sipprar sakta fram genom besattheten och kommer, stegvis, fram i ljuset.

Att sätta mig ner och ärligt skriva här är en del av återtåget. Återtåget till mig och mitt. Tillbaka till processen att stå upp, vara stolt, se mig själv och finna lyckan i min dagliga process.

Jag känner att jag kommit ganska långt i mig själv. Jag ser vad jag gör, vad jag försöker åstadkomma genom att öppna attraktionen mot den typ av människor jag gjort. Resultatet är ju som det är - ingen av de relationer jag klivit in i de senaste åren har hållit eller haft möjligheten att utvecklas.

Inget ont om de vackra fina människor jag försökt mig på att älska, men jag har liksom inte fått göra det. Andra saker, processer och rädslor för närhet, öppenhet och tillit har stått mitt i vägen.

Jag har också varit där. Det var där jag stod så länge. Jag ser mig själv i var och en av er. Kampen mot den inre rädslan, jakten på bekräftelse och rädslan att inte vara omtyckt.

Jag inser att jag inte längre står på den platsen. Jag har tagit mig igenom mitt drama. Rädslorna har inte längre ett grepp om mig och det som gjordes mot mig bär idag ingen kraft över mig. Jag är fri från mitt negativa förflutna och behöver inte återvända.

Detta handlar om en omutlig ärlighet och en rakhet om hur det ser ut. Jag är villig att möta det jag tidigare inte trott vara möjligt. Jag lovar att vara stark och modig. Jag är idag någon annan och behöver inte genom relationer söka mig tillbaka till den plats jag en gång trodde var min lott.

Förlåt ni vackra om jag är för ärlig och gör er arga. Jag älskar er alla. Ni är så vackra och fina. Jag är tvungen att öppna detta och vara rak mot mig själv.

Spöken och kärlek

Jag ber om befrielse från mig själv. Jag orkar ibland inte med min hjärna.

Vill bara stänga av och gå i ide.

Men, jag vet att mitt största problem är känslor. Jag har svårt för dom och har en reflex som vill stänga av.

Det är nära nu.

Jag står och balanserar, försöker lyssna på de råd jag får och känner hur det drar i mig. Känner hur gamla mönster står och väntar på att få utrymme. Gamla sanningar vill döma och skapa distans. Letar efter ursäkter och flykter.

Vill hoppas, vill önska, längtar efter närhet. Vill, ser budskap i allt och känner. Otåligheten pockar på uppmärksamhet, kroppen vill känna värme.

Rädslan vill skjut bort. Vill stänga ner. Skapar tvivel och säger nej. Vill inte tolka, vill inte höra och skapar rädsla.

Gud, ge mig sinnesro. Att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

Svår att tänka klart...

I lördags och söndags så öppnade jag på locket och sökte kontakt. Jag kände att jag behövde se, höra och känna.

Idag kom sorgen tillbaka. Rädslan för att ha blivit utbytt och sorgen över att jag inte räckte till och längtan kom som ett paket på posten.

I och för sig är jag trött, två dagar i London med väldigt lite sömn, många möten och storstadsstress gör nog sitt med att förstärka och plåga mig lite.

Men, vad är rätt i en sån här situation? Vad är bäst? Vad betyder rädslan och hur sanna är mina tolkningar?

Jaja, ville bara skriva av mig och lämna plats. Är på väg hem från London, villa bara sova och är både hungrig, ensam och trött - ingen bra kombination när jag blir påmind om att jag saknar och sörjer relationen som fortfarande känns i hjärtat.

Ska inte fundera eller söka några svar i dag. Inte i morgon heller...

Jag har bestämt mig för att stå och vänta och se. Vänta på vad tiden berättar och ta nästa beslut när det behövs.