Mellandags stress

Vaknade i morse och kände som det var en vanlig jobb dag. Men, i och för sig har jag lite jobb som jag borde ta tag i, men eftersom att jag är beroende av andra så bidde det inte så idag. Jag får återskapa lugnet och kolla lite skidor på tv om en stund istället.

Annars har julen varit helt ok. Lugnt och stilla. Massor av TV och soffsittande hela tiden. Känner i och för sig att stressen nu börjar krypa på lite och jag borde hitta nån aktivitet att fokusera på, annars kommer jag att bli olidlig. Köpte förresten inga cigaretter igår. Kände att jag var tvungen att ta en i morse, men nu skall jag göra allt jag kan för att sluta med stinkpinnarna - för det är så det känns. Kläder, fingrar och allt luktar rök och jag tycker det är pinsamt.

Har i och för sig funderat på det ett tag nu, dels tycker barnen att det är förfärligt att jag röker, dels vet jag ju att det är farligt. Men, jag har slutat med värre saker än så i mitt liv, så det blir nog bra det här också.

Jag blir 40 om 10 dagar. Känner mig lite ångestfylld inför att bli 40 faktiskt. Av någon anledning tycker jag att det är då man blir vuxen, skall ha blivit nått och etablerat sig! I vissa avseenden så har jag väl etablerat mig, jobbet är en viktigt kugge och jag har lyckats bygga upp lite cred på det. Blir kontinuerligt kontaktad av ny konstellationer som vill skapa något nytt och tillfrågad om jag inte kan hjälpa till med det jag är bra på. En annan vinkel är att investerare ger mig tilltro och respekt, vilket ger mig ganska mycket makt i mina roller. Då jag bestämmer har jag också möjligheten att driva det framåt enligt min vision.

Men, nu när jag blir 40 är det dags att sätta upp nästa mål, framför allt professionellt. Jag skall arbeta mig in till en VC roll. Jag vill sitta med ett antal bolag som jag fokuserar på och styra/ skapa mål och exekvera på min magkänsla. Jag tror att det är möjligt, för den erfarenhet som jag skapar mig är unik. Att ha drivit upp ett antal bolag, omvänt några till och styrt skutan för stora och små grupper skapar en väldig insikt. Jag hoppas att jag inom några år kommer att lyckas - och det tror jag faktiskt. Det brukar fungera så, att det man tar i sin mun kommer sant och förmågan att definiera målet gör det möjligt.

I och för sig kommer det att innebära mer jobb, mer ansvar, högre press och mer risk - men det är helt ok. Jag är kapabel, har förmågan och kan - så länge jag tar en dag i taget!

God fortsättning på er alla. Jag är oerhört tacksam för detta år. Jag har fått ett lugn som jag trodde försvunnit från mig. Jag ser klart vad som pågår med mig och runt om mig. Jag har även börjat få en empati som jag aldrig kunnat gissat mig till.

Nä, tillbaka till soffan och invänta mitt teams utvecklingsarbete. Manualen som ligger på mig måste faktiskt vänta.

P

Julfunderingar, gott mående och gamla vänner

Till att börja med, jag har det riktigt bra idag. Betrodd i mitt jobb, auktoritär i mina funderingar och beslut och älskad av gamla fina vänner.

Sitter just nu på tåget mellan Stockholm och Falun efter lite möten och projekt arbete. Morgonen vart lite påfrestande, jag gick på tåget halv åtta i morse och kom fram till Stockholm kvart i ett på dan - förseningar, förfrysningar och massor med folk. Efter två möten fram till 4 så var jag klar för hemresan. 3 timmars jobb och 8-9 timmars resande - hehe, livet är inte alltid rakt fram och snabbt.

Annars känner jag ett riktigt gott mående som gryr inom mig. Stark, stadig och glad över det mesta. trivs med mig själv och tror jag är på rätt väg. Känns riktigt skönt att få släppa lite tunga situationer runt jobbet bakom mig, men mitt i allt så känner jag att jag blir lite blåst på det hela.

Säljer tillbaka mina aktier för ungefär vad jag gav för dom till mitt tidigare företag. Får inte helt betalt heller. Undrar om jag skall bråka, och bara ställa mig på tvären - eller bara släppa taget och gå vidare. Vet inte riktigt, men jag tror inte jag vill bjuda in girighet i mitt liv i samband med relationer till folk som inte står högt på min lista.

Mitt nya jobb känns intressant. Känner att det går framåt och de två jag jobbar med riktar sig mot samma mål. Så även verkar investerarna jobba mot en och samma riktning och vi har alla samma fokus. Tekniken är spännande och jag tror att jag kan göra något med detta. Samt, jag har en väldigt definierad roll som chef och ansvarig. Alltså, det hänger på mig! Jag har egentligen inga andra planer, och känner att det kommer nog att gå bra om jag bara andas och gör det jag skall - kanske, kanske mer än bra...

Annars så tänker jag på boendet ganska mycket - skall åka och titta på en lägenhet den 7e Januari - dan innan min 40-års dag - kanske är det då mitt vuxna liv börjar? Jag tror som sagt på att det kommer att lösa sig, och tonen i mailet med den tjejen om lägenheten var annorlunda, och bra. Men, först skall jag till barnen i en månad och sen så...

Det var en gammal vän som sa till mig härom dan, man vet ju inte riktigt vart du varit, du reser ju hela tiden och far och flänger alldeles hela tiden - men du ser i alla fall lycklig ut. Det var supersara som sa det, hon som kan titta mig i ögonen och säga att jag betyder mycket och är älskad av många - för det är ju precis det jag behöver höra i livet - att jag inte är konsumerad, bortglömd av alla och icke önskad.

River och Saffi har varit så uppspelta i några dagar att jag inte fått ut något vettigt av våra samtal. Men, så är det väl vid jul, det är tomten som är viktigast, inte pappa!

Flyttlasset går söderut.

Nu sitter jag här i en nedpackad lägenhet och inväntar flyttgubbarna. Som det lät igår kväll så kommer dom efter 5 eller så. Så, det är bara att köra på och och bli klar i tid. Kanske hinner jag städa lite innan de kommer och stänga av lite rum och liknande för att göra det enkelt för mig. I morgon bitti kommer hyresvärden och inspekterar det sista och jag lämnar nycklarna.

Flyttlassen går till ett magasin i Stockholm, och jag tar min lilla bil och mina blommor och åker till mamma i Dalarna för att fira långjul.

Ser faktiskt fram emot att få flytta söderut igen. I och för sig har Umeå varit väldigt snällt mot mig och jag har haft det väldigt bra här. Men, den lilla staden långt uppe i norr är inte riktigt den plats jag vill slå rot på och stanna i. För det är faktiskt så det känns - jag letar efter en plats där jag hör hemma och känner frid. Kanske skulle det hjälpa med lite kärlek, men det kommer nog det också.

Annars saknar jag lilla Nelson, katten som förgyllt mitt liv sen han kom till mig i somras. Han bor hemma hos morsan och lever lyxliv har jag hört.

Jag känner att det är rätt att förflytta mig. Jag känner att det skall bli skönt att få kliva in i mina barns liv lite mer. Jag känner mycket glädje och ser en ljus framtid där jag känner mig stabil, trygg och centrerad - det ni!

Pratade med sonen.

Hallå. Jag la precis på telefonen efter att ha pratat med barnen. Jag blev helt förbluffad. Som ni kanske vet så har jag i domstol bett om att få stanna längre, 4 veckor med sonen för att hjälpa med läxor och liknande.

Under samtalet sa jag att jag skall försöka stanna lite längre den här gången, att jag bett om det. Då svarar han, du kanske borde stanna 4 veckor!

Undrar om exet har berättat detta? Jag tror inte det, eftersom hon sätter sig mot detta. Men, på något sätt vet nu river detta och tycker att 4 veckor är bra.

Det är inte första gången detta har hänt, att han "vet" vad som är på gång. Så även denna gång. Jag blev i alla fall väldigt glad över den dialog vi lyckades ha lite kort och kände att jag är på rätt väg.

:-)

Nu är det ett år sen du försvann ur våra liv!

Pappa, först och främst måste jag säga att jag saknar dig väldigt mycket. Våra pratstunder de sista åren i ditt liv gjorde mig gott och jag känner att jag fick sluta en cirkel som allt för länge var öppen.

Idag är det så exakt ett år sen du gick bort. Den där eftermiddagspromenaden som blev din sista. När jag pratade med dig på förmiddagen sa du att du höll på att tvätta och skulle gå upp på Hornsgatan och köpa en ljusslinga till balkongräcket. Men, det blev inte så. Du föll ihop i backen, de som försökte rädda dig sa att det inte fanns något att göra. 64 år gammal var du så klar att gå vidare i livet - för så är det ju. Döden är även den en del av livet.

Jag måste erkänna att det var på gränsen av vad jag klarade av. När Christer ringde och berättade vad som hänt kände jag hur avgrunden öppnade sig och jag blev helt domnad.

Men, efter ett år av händelser känns det i alla fall efter omständigheterna ganska bra. Begravningen har vacker. Jag och Christer har försökt att gjort vårt bästa med allt bohag och ditt namn står under Sigge´s.

Men du skall veta att vi saknar dig allihopa. Det vart tomt efter dig. Din synpunkt var så mycket viktigare än vad jag insåg innan du försvann. I bland brukar jag prata lite med dig. Fråga hur det är, berätta att jag saknar dig och dela med mig av de vinster jag gör i mitt liv.

Tack pappa för att du var just det - min pappa. Jag är så stolt och glad över att få bära vidare dina ideer, ideal och syn på livet. Resorna, det stora perspektivet, kämpandet efter de mål man sätter och förmågan att relatera till alla.

Jag kan nu berätta att jag tror jag börjar bli en man. Känner en egen riktning och ser en klarare bild över vem jag är och vart jag är på väg. Jag hoppas du med stolthet tittar ner och tar åt dig en del av äran du och mamma lagt grunden för.

För evigt, saknar dig och tack så mycket för allt pappa. Och jag menar verkligen allt, utan det hade det inte varit vad som är idag, och jag hade inte bytt för något i världen.

Kram.

Ibland trillar insikten in...

Har inte skrivit så mycket på ett tag. Dels handlar det väl om att mitt liv är i positiv förändring, dels att en förbrukande process hållit mig i sitt grepp igen.

För idag så insåg jag en riktigt stor sak. Exet sa i går kväll nej till att låta mig stanna 3 veckor extra med barnen för att hjälpa River med läxor, stavning och räkning. Anledningen är att de senaste rapporterna från skolan har påpekat att han ligger efter och behöver extra hjälp - och min ide var att jag nu kunde hjälpa till. Så, avsikten är ren och rak - stötta min son´s skolutveckling. Inte för att jag behöver hålla nått försvarstal, men jag blir väldigt fokuserad på detaljerna nu.

Så, igår - efter en veckas betänketid - pratade vi dock igenom detta. Hennes syn är att det kan vara destruktivt att jag kommer och stannar längre. Hon vill att det skall vara 10 dagar, och sen 30 dagar på sommaren. Men, efter att ha varit där i oktober så fick jag ta del av skolrapporter och tester, vilket skapade denna önskan att få hjälpa.

Efter vårt samtal igår så bestämde jag mig för att söka denna rätt i domstol i Januari. Sagt och gjort har jag så idag skickat in en resningsansökan för rätten att tillbringa 4 extra nätter och 10 extra eftermiddagar med dom/han i januari/ februari. 19 januari är det så dags. Jag åker med övertygelsen att det kommer att gå bra, och chansar med att planera för en hel månad där.

Så, nu tillbaka till titeln som handlar om insikten. I eftermiddags stod jag och pratade med en vän. Vi pratade om relationer, historian och ovanan att reagera på gamla känslor i nya situationer. Där nånstans så slog det mig vad som egentligen händer runt sonens skola och min förhandling med exet.

Jag var gift med henne i 10 år. Under i stort sett hela förhållandet så var min skuldkänsla över min sjukdom drivande i vår maktbalans. Jag lät mig styras, riktas och gjorde som hon sa. Rädslan att bli avvisad var större än jaget, oron för mitt beteende och skuld och skam la lock på viljan och situationen blev bara värre och värre. Till slut visste jag att vi inte skulle lyckas och skilsmässan blev ett faktum.

Under de här åren som gått sen dess har jag dels lärt mig att leva med min sjukdom, dels rensat ut skulden och prioriterat om i mitt liv. Sakta men säkert har det skapats en fristående, stolt och förhoppningsvis god människa. Under de senaste 15 månaderna som vi legat i skilsmässa och gått fram och tillbaka inför domaren har jag känt en allt starkare övertygan inom mig. Rösten har blivit starkare och målet allt klarare.

Så, för en stund sen så trillade så polletten ner på allvar. Jag har under de senaste två åren rensat ut de situationer, beteenden och känslor inom mig som hållit mig tillbaka. Jag har haft tid att växa till mig. Modet och självkänslan blivit stark nog för att nu gå emot det som inte är rätt utan rädsla för konsekvensen eller tvivel på vad som kommer att hända om...

Det sköljde liksom över mig en stark övertygelse om att jag är redo att gå vidare. Jag är stark nog att göra det som är rätt. Jag klarar av att hantera ovissheten och är inte rädd för att den skall förstöra. Jag har fått insikten, kunskapen och övertygelsen om vad jag behöver göra för att klara det som kommer till mig. Med min övertygelse, mitt nätverk av människor med samma känslomässiga sjukdom och en spirande självkänsla känner jag mig nu redo att möta exet rakt på. Jag skall inte agera ut, straffa eller konspirera - nej jag skall säga vad jag känner, göra det jag behöver och göra det nu. Barnen kommer inte att acceptera att jag inte provade, att jag ursäktar. Får jag ett nej har jag i alla fall provat, och kommer att prova igen.

Insikter handlar även om att jag i detta måste komma hit innan jag kan gå vidare. Ingen annan har kunnat komma in tack vare denna oro och rädsla. Jag har helt enkelt suttit kvar i hennes grepp genom mitt ickeagerande och är nu redo att gå min väg. Kanske kommer de vackra sakerna att komma till mig efter detta. :-)