Stora känslor...

Igår så lämnade jag barnen. Eller, rättare sagt, Exet kom och hämtade dom från lägenheten jag hyrt och de åkte hem till sitt hem igen. Svårt, svårt och mycket tunga känslor.

River försökte be mig på olika sätt att stanna, vilket har blivit ganska avancerat vid det här laget. Jag skulle be dommaren om att få stanna i 100 dagar. Jag berättade om hur vi kommit överens om antalet dagar med hjälp av en domare - givetvis sa han då att jag skulle be om mer dagar...

Saffi sov inte hos mig sista natten. Hon ville, efter Halloween, stanna hos mamma och så fick det bli. Undrar lite om det är hennes sätt att ta itu med situationen - trygghet och så först.

Men, idag bär det av hem igen. Landar på Arlanda sent i morgon kväll, och vet inte riktigt hur jag skall göra då. Det går inga tåg eller flyg. Jag får väl ta och ta in på ett hotell kanske och flyga upp på Tisdag morgon. Skulle ha varit perfekt om jag hade nån kompis som bodde i närheten, men...det ensamna livet fortsätter. Är man vuxen skall man ta hand om sig själv tydligen.

Hade otroligt svårt att somna igår. Kände hur varenda nervudd skrek efter flykt och huvudet spelade mig ett stort spratt. Men, somnade tillslut och vakande i tid för att ringa barnen som vanligt i morse.

Chup, chup - livet går vidare och jag är inte helt redo att ta tag i allt som behövs. Funderar på att också allvarligt ställa ett av jobben jag har på sin spets, känns inte alls roligt längre...killarna är oinspirerade, asociala och inte riktigt kapabla att ta sitt ansvar. Jag slösar helt enkelt bort min tid med projektet.

P