På Arlanda...

hej. Jag sitter på Arlanda och väntar på ett plan hem till Umeå igen. Har varit i Stockholm hela dagen på jobb och känner mig lite slut i kolan. har tittat på ett nytt projekt och börjat på allvar så att säga.

På allvar vadå kanske du funderar? det gör jag med - men det känns lite som nått nytt och fräscht som jag har möjlighet att jobba med under en framtid - vilket är schysst. Skall resa till Stockholm ganska mycket under den kommande månaden tror jag - vi får se? Allt hänger lite på andras beslut, och risktagandet dom är beredda att göra.

Men, jag gjorde nått nytt idag. Jag gick in i ett möte och kände mig stark, stabil och lugn. Tiden har gjort mig gott. Jag står stadigt och har mindre och mindre behov för hävdelse eller tuppfäktning. Samma gäller bekräftelse och duga till - jag är cool med det som är och vet min roll, jag förstår och hanterar mina kunskaper och bringar en expertis som är väl värd och eftertraktad.

Känns ganska konstigt att med egot i check säga just det, att jag är speciell. Inte så där att jag slår mig för bröstet eller jämför mig med någon annan - nej det handlar om mig och min självkänsla. Jag vet att jag är en specialist på vissa saker och hanterar dom ganska bra.

Annars så har jag fått upp ögonen för en tjej. Vackra och för mig väldigt fina Cia! Det är hennes födelsedag idag, så hon jobbar inte på stället där jag brukar kolla fotboll, och jag - feg som jag är - vågade inte fråga om man fick komma och gratulera på dagen - men fin är hon. Jag funderar på att skicka blommor i morgon till hennes jobb, skriva grattis, sen bara skriva P och kanske mitt nummer. Jag vet inte, men nått måste jag ta mig i kragen och göra. ja så kan det gå när haspen är på, man får komma på några räddningar i efterhand och rätta till situationen.

:-)

Om man väntar lite så...

Känns helt ok idag. vaknade halv 7 och känner mig ganska utvilad faktiskt. De känslor jag hade i helgen har börjat ebba ut. Nya styrkor och känslor dyker sakta upp och ersätter de dåliga och bräckliga.

Tog lite spjärn igår då jag och exet förhandlar om schemat för barnen. Men, till min stora förvåning så var vi överens idag. Ett mail fram och tillbaka två gånger löste planen utan barrikader, hot och ilska. Skönt, skönt.

Det kanske är så det är, man skapar mycket av friktionen själv genom sin egen reaktion och rädsla, och därav väljer ett sätt som känns aggressivt och fyllt av rädsla!

Men, jag och mina karaktärsdefekter mår ganska bra. Känner att det är svårt att släppa taget om vissa, för det kräver mod, styrka och vilja - så lätjan och undanflykterna strider om sin sista vila så att säga.


Gör nått, gör rätt och gå framåt. Dagens mantra!

Inte helt bra idag...

Känner mig inte så bra idag. Känns lite som det kliar under skinnet och jag har ett väldans humör. Trivs inte alls med livet så att säga.

Vet inte riktigt varför, men så är det i alla fall. Har en olust känsla runt en kompis relation som gnager och jag behöver säga till att jag känner som jag känner. Känns inte alls roligt, för det påverkar mig ganska starkt och gör mig besviken.

Tidigare har jag alltid vänt ryggen och ignorerat situationer som denna, men nu känner jag ett ansvar som vän att dela min syn på saken.

Vet inte om det är bara det som känns, tror inte det i alla fall. För jag har ingen lust att jobba, ingen inspiration eller matlust heller.

Jaja, så är det med mig i alla fall.

Kanske bäst jag börjar här...

Fick mig en liten överraskning i morse i mailen. Exet frågade lite kort vilken dag jag kommer och la sen till en fråga om jag kunde skicka mina deklarationspapper, så vi kunde gå vidare.

Kanske att det låter oskyldigt, men vad som hände är att hon inte accepterar domsluten som ligger, utan vill se om hon på något sätt kan få mer pengar per månad. Vi fick ju en dom i somras om underhållet, och jag anser att det är klart - men tydligen så kommer det nu en fortsättning på detta.

Jag kände hur det gick kalla kårar igenom kroppen och hur ilskan fullkomligt bubblade upp inom mig. allt gammalt skräp, alla argument, hela historien spelas upp inom mig hela tiden.

Så, i en liten stund av klarhet så slog det mig att jag kanske borde inventera mina känslor innan jag skall ringa barnen om en kvart. Så...

Jag har gått och laddat detta hela dagen. Jag känner hur adrenalinet, ilskan och irritationen bubblar upp ju närmare samtalet kommer. Jag funderar vad jag skall säga, hur jag på bästa (läs sämsta) sätt kan ge igen för den reaktion jag gått med hela dagen. Jag känner även rädslan för att hon skall påverka barnen i detta och börjar bli rädd för något som inte hänt.

Nej, jag skall inte bli påverkad av detta. saken är avslutad och jag skall berätta vilken dag jag kommer och hänvisa till mitt email-svar angående pengarna. I mailet i morse så skrev jag datumet jag kommer, berättade att hon har den senaste versionen av mina deklarationer och om hon vill har mer får hon förklara lite mer utförligt.

Nu skall jag gå och ringa...

Defekter och insikter

Som jag kanske berättat innan så håller jag på med en inventering av mig själv. Jag befinner mig just nu i processen runt karaktärsdefekter och hur jag handlar efter felaktiga anledningar.

Det slog mig igår när jag skrev ner en del av dem hu rädd jag egentligen är för att inte få vara med, höra till eller vara omtyckt!

Sorgligt men sant, ärret i att bli bortlämnad i skolan sitter riktigt djupt i mina beteenden - inte för att jag klandrar någon, det fanns inga alternativ just då! Och Tor Nilsson tog hand om mig i en fas där han behövdes. Men, det börjar stå klart att utanförskapet som kom av den tiden, känslan av att inte få vara med på lika villkor har satt sig riktigt djupt inom mig.

Jag vet att du mamma läser detta, så det är en risk jag tar i att skriva det. Men jag säger å det bestämdaste, klandra inte dig i detta! Systemet (skolan etc) är de som inte tog sitt ansvar med en plan för återskolning och liknande.

Men, nu är det förlåtet och förgånget - så vad jag fokuserar på är vad jag kan göra åt det. Och där hamnar jag i känslan av att inte höra till. Utanförskapet och stämplingen av att inte vara lika. Men, i mitt arbete med inventeringen känns det som jag brutit många av de mönster jag ser - visst finns det nya, mer aktuella beteenden som också skall inventeras, men det var viktigt att upptäcka att rädslan för utanförskap har skapat mer utanförskap.

Vet inte om det är förståligt, men för mig börjar det klarna i alla fall.

I morgon är det en stor dag för mig. Jag skall hålla i en föreläsning på Universitetet om innovation och entreprenörsskap. Specifikt handlar det om technology forecasting vilket jag jobbat med i några år och känner mig riktigt trygg med. Världarna börjar slå sig samman - vad jag gjorde i USA har skapat teoretiska och praktiska kunskaper som jag faktiskt börjar luta mig mot. Bilden av en växande självkänsla är hela tiden på min näthinna och jag trivs med denna Patric. Han är en stark, smart och fin människa som har väldigt mycket att ge till sin omvärld. Livet är inte förbrukat, snarare läxan av tokigheterna börjar trilla ner, och jag får en styrka av det som kan verka vara skrämmande stor - men det är ok! Innerst inne är jag en teddybjörn som bara vill skratta och le.

!

Lungt

Hej, jag kanske inte har så mycket att säga i dag, men jag mår bra i alla fall. Känner att det är nått i luften, jag ler lite mer än vanligt, söker kontakt med än fler människor och försöker bara vara ok med att livet lunkar på.

Ganska härligt faktiskt. Inte mycket kickar, men en långsamt ökande tillfredsställelse över vardagen.

Va på salsa i går igen, fan va skoj - det tog lite tid innan jag slappnade av, men sen gick det helt ok faktiskt. Känner mer och mer att jag gör bra saker, och skapar en schysst situation.

Annars kommer jag säga nej till ett jobb i dag - har inte kraft att riva upp med Umeå just nu och flytta. Stockholm hade varit schysst, men jag pallar inte riktigt ännu.

:-)

Livet fyllt av överraskningar

Igår gjorde jag nått som jag aldrig trodde jag skulle våga - jag började på Salsakurs!

Jag har ju dansat Salsa förut, och gillar ju att dansa något alldeles enormt - så Salsa kändes som rätt grej. Men, vinsten är ju att jag mest av allt får testa mina rädslor och komma i kontakt med tjejer - kanske inte så att jag hoppas på ragg eller så, men jag får i alla fall träna på att vara normal runt dans i alla fall.

Min tanke som kom var att normaliseringsprocessen har verkligen tagit fart och jag känner mig riktigt som en svenne.

I och för sig fick jag ta lite glåpord från vänner, men det är ok - jag tror nog mest att dom är avundsjuka och försvarar sig mot nått inom dem själva. :-)

Ska försöka hålla i det här, så jag får lite rutin - kan ju vara riktigt schysst med att våga gå ut och dansa lite. Det är ju vad vanligt folk gör allt som oftast.

Vackra Karin, pappas grav och jobberbjudanden

Ja, titeln kanske säger mycket. Men jag lovar att inombords är det ännu mer.

Först, jag är i Stockholm för att prata projekt, samt göra lite jobb. Igår vart det klart att jag är tillbedd om att ta hand om ett företag med riktigt goda möjligheter. Det kommer som ett resultat av hårt arbete, idogt kämpande och raka målsättningar. Nu börjar det belöna sig. I så fall är det en flytt till Stockholm som gäller och allt som hör till det. Jag får själv välja hur och om det blir av - så det påverkar mina sinnen riktigt mycket.

Sen träffade jag Karin. Världens vackraste Karin faktiskt. Speciellt nu när hon snart skall få ett barn, och moderskapet fullkomligt lös runt henne. Vi sågs en kortis och det satte igång en massa bebis tankar i mig. Dels så tänkte jag på hur det var när Saffi föddes och hur sorgligt det var med skilsmässa, kampen om mitt liv och hur vilsen jag var; dels glädjen, förändringen och perspektiven som dök upp när River kom och jag mådde så mycket bättre. Men, Karin - du är den vackraste kvinna med alla färdigheter för att bli världens bästa mamma. Jag blev faktiskt jätteavundsjuk på att inte det var jag som fick barn med dig! :-)

Sen, idag så var jag och brorsan till pappas grav och tittade till den nya stenen. Det var så fint och vackert. Jag fick plocka bort lite löv, ge tillbaka lite runt det han faktiskt gav till mig och fundera tillbaka. Alla sorger och bedrövelser vi gick igenom. Hur han försökte städa efter mig och försökte förändra. Hur han försökte och försökte, men inte riktigt klarade av sina egna demoner i slutet. Det är så sorgligt att pappa inte finns här längre, men han finns djupt, djupt etsat i mitt hjärta.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och är på väg till Umeå igen. Jag lekte med tanken att flyga på en helgresa någonstans, men jag är inte riktigt så bekväm i att åka, och dp skall man inte åka. Nej, hem till Nelly och ge han mat. kanske hyra en film, träna lite och ta det lugnt. Tror jag skall fixa med min nya cykel - en rostig herrcykel från 60-talet som jag köpte billigt i veckan. Kände mig inte riktigt så sportig som mountainbike´n ville ge sken av - en gammal gubb-cykel passar en man med 40-års kris tror jag. Tror även det är dags att byta bort sportbilen till nått mera praktiskt, ja ni ser - funderingarna är existentiella just nu!