Nu måste jag berätta

Jag sitter ju som jag tidigare berätta mitt i en inventering av mig själv som skall vara klar för överlämning vid midsommar.

Idag satte det skruv i paketet - jag satt och gjorde färdigt delen runt relationer och hoppade över i intimitet. Arbetet går väldigt bra och jag kämpar på.

men så satt jag då där idag och skrev - och rätt var det var så trillade en polett ner så att det nästan darrade i ryggen och håret reste sig. Ett långt maskigt nät av beteende och konsekvens kom till mig och jag blev helt stum. Inget så där hemskt eller farligt eller så - utan bara ett underbyggt beteende som jag agerat efter som gjort mig ensam och svikigt och utnyttjat andras känslor nå så hemskt. Jag såg det inte innan och kanske var lite naiv - men ajaj, nu ser jag tydligt.

Det här är ju något jag vet nu var det kommer ifrån, jag vet varför det är så här. Egentligen har jag vetat detta sen jag var 30 ungefär, men har inte vågat tagit itu med det på detta sätt. Jag kan lösa detta och ta mig vidare - men förlåt alla ni underbara, vackra, starka och beundransvärda kvinnor som funnits i mitt liv. Jag kommer att komma med en gottgörelse när jag förstår vad jag gjort och är redo att bara lyssna. Det är inte så än, men jag vet att det kommer att komma till det!

eller...som filosoferna i "mammas nya kille" uttrycker det "Spring ner till videobutiken och hyr Die Hard, för de har den på DVD. Bruce Willis mantra är enkelt -"YipeeKiyee Motherfucker" så kanske polletten trikllar ner!" - skämt åsido, men min polett har börjat trilla ner nu på allvar!