Mirakel

Hejsan hoppsan. Sitter i den lilla lägenheten jag hyrt och funderar på vad jag igentligen känner. Tillbringade hela dagen med barnen igår och somnade som ett vaggat barn kl. 8. vaknade 5 i morse.

Idag skall jag hämta barnen kl. 12 och ha dem till 12 i morgon. Skall bli skoj, men ganska nervöst. att somna och gå och lägga sig etc är ju byggt på rutin för barn, och jag har ingen träning. Men, i går eftermiddag så somnade i alla fall Saffi under några timmar och det kanske kan ses som ett gott tecken.

Men, tillbaka till rubriken - Mirakel. Jag känner faktiskt som om att det hänt något stort inom mig. Jag tänkte på det häromdagen. Jag känner ingen tyngd eller ångest. Jag behöver inte tvinga på mig musik i öronen för att få tyst på tankarna, känner ingen oro i kroppen för att vara där jag är eller liknande.

De kanske inte låter som mycket eller stort, men för mig är det helt enormt. Bruset i mina öron och stressen inombords börjar ge med sig. Efter alla år med stress och en känsla av bekvämlighet med mig själv så börjar jag känna ett lugn. Kanske börjar saker och ting reda ut sig. Jag börjar i alla fall känna en lättnad i mitt liv och en frihet. Det känns som om jag skall öppet och ärligt finna min plats med mig. vart det blir spelar inte så stor roll, jag har inte tagit några som helst beslut om vart jag skall bo eller vara. vad som kanske är viktigast är att jag nu känner en frihet och tillgänglighet för utsidan och kanske för första gången på många år börjar trivas med Patric och alla mina saker.

Först och främst skall jag i dag i alla fall ägna mig helt och hållet åt mina underbara barn. Jag är en bra far och kan detta. Jag inser också att tillbringa tid med barnen får mig att känna mig hel.

:-)