Hejsan hoppsan.
Känner mig ganska bra idag, ha 12 personer hemma på julbord i går kväll. Skoj och trevligt på alla de vis. Mycket mat och glada pratstunder. Kände att jag stortrivs med att ta hand om mina vänner, fixar och donar med allt. Hjälper barnen med deras, tänder eld i brasan, griljerar skinkan, dukar bordet och startar konversationer med alla under middagen - allt för att få min omgivning att trivas och få en härlig stund.
Jag tror faktiskt att jag lyckades fint, för vi satt till bords i nästan 3 timmar och snackade om allt möjligt. En kommentar som kom sitter fortfarande kvar - "det här är ju jättevuxet, härligt".
Men, jag sitter fortfarande med funderingarna runt jobbet och om jag skall köra på. Känner en riktig trötthet runt att kämpa vidare och ser kanske lite mörkt på det hela. Skall fundera vidare idag dock, för jag vill har lite klart för mig tills i morgon om jag har orken att kämpa igenom.
Därav ambivalensen. Jag slås av en hopplöshet i allt det roliga. Jag tror att det är ett tecken på att jag är trött ända in i själen. I och för sig spelar ju årstiden in, jag vet ju det. Men, jag fäktas med dåliga självkänslor i varje lugnt ögonblick. Värdelöshet, ensamhet och hopplöshet är ständigt närvarande. Helst av allt vill jag mest ligga hemma och sura på soffan och inte omge mig med någon. Men, ambivalensen är ju att jag längtar efter närhet, kompanjonskap och öppenhet. Så, det är bara att bita i det sura äpplet och ta mig kraft att göra något.
det är ju inte så att jag inte gjort något - i torsdags var jag och lyssnade på Rigmor Gustavsson, Sveriges Jazz sångerska nr.1 och i fredags var jag och lyssnade på Eldkvarn. I går hade jag Julbord och i dag skall jag julbaka med några vänner. Men, mitt i allt detta så fäktas jag ständigt med utanförskap och ensamhet - även om jag omger mig med människor och kvalite evenemang.
Det är ju inte så att jag känner total hopplöshet, jag har under veckan dragit en gräns gentemot en flört som inte var mogen att ta ett steg vidare. Jag växte enormt av detta och stod upp för mina förväntningar och förhoppningar. Jag försökte vara respektfull och hoppas så var fallet. Men, man vet aldrig med mig och min vassa tunga. Jag kan snärta till på ett väldigt hänsynslöst sätt och skapa kaos i andra människors liv. I bland är det som en tidsinställd bomb som jag lämnar i rummet när jag går och som smäller av en tid efter det att jag gått. En kvart eller vecka senare kommer ilskan tillbaka med besvikelse och beskyllning som resultat.
I dag skall jag också passa på att besöka julskyltningen. Lite godis, julstämmning och vacker julpynt kanske förgyller min dag ytterliggare.
God jul på er, jag hoppas jag får tillfälle att ge er någon julklapp.
P
Sunday, November 30, 2008
Thursday, November 27, 2008
Intuition
Hejsan...jag har beslutat att ta min intuition på allvar. Vi hade det där allvarliga mötet på jobbet igår, och givetvis kom vi inte till de punkterna vi borde kommit. Nej, i vanlig ordning så drar diskussionen vidare i oändliga lager och kommer aldrig riktigt till skott.
(jag skrev här en hel massa jobb grejjor och tog bort dem)
Summa summarum, Jag skrev till chefen och berättade att jag under helgen skall fundera om jag fortsätter efter det att mitt kontrakt går ut sista december.
Jag reagerade jättemycket igår, fick stress och ilska, oro och rädsla och en hel massa annat. Jag ringde flera vänner och bad om råd - alla sa att jag skall fokusera på det som ger kraft, speciellt när jag nu går in i ett skede runt barnen som är viktigt.
Jag skall nog ta några steg tillbaka och fundera på min jobb situation. Jag har absolut inte råd att bli bränd, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Missar jag något runt barnen de kommande 4 månaderna är det kört med vårdnad - exet kommer att skärskåda allt jag gör och ta chansen om den bjuds.
Nej, jag skall titta mig i spegeln över helgen och fundera på vart jag skall ägna min kraft och inte vara rädd att ta det svåra men hälsosamma beslutet. Allt kommer att ordna sig, jag är säker på det.
I kväll skall jag gå och se Eldkvarn. Minnen från förr och proffsiga musiker, men kanske inte den bästa musiken i världen. Men, grejen är att jag köpt en biljett själv och går ensam. Jag behöver träna på att möta nya människor och inte vara rädd för att knyta nya band. Om jag går ensam har jag ju inget annat val!
(jag skrev här en hel massa jobb grejjor och tog bort dem)
Summa summarum, Jag skrev till chefen och berättade att jag under helgen skall fundera om jag fortsätter efter det att mitt kontrakt går ut sista december.
Jag reagerade jättemycket igår, fick stress och ilska, oro och rädsla och en hel massa annat. Jag ringde flera vänner och bad om råd - alla sa att jag skall fokusera på det som ger kraft, speciellt när jag nu går in i ett skede runt barnen som är viktigt.
Jag skall nog ta några steg tillbaka och fundera på min jobb situation. Jag har absolut inte råd att bli bränd, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Missar jag något runt barnen de kommande 4 månaderna är det kört med vårdnad - exet kommer att skärskåda allt jag gör och ta chansen om den bjuds.
Nej, jag skall titta mig i spegeln över helgen och fundera på vart jag skall ägna min kraft och inte vara rädd att ta det svåra men hälsosamma beslutet. Allt kommer att ordna sig, jag är säker på det.
I kväll skall jag gå och se Eldkvarn. Minnen från förr och proffsiga musiker, men kanske inte den bästa musiken i världen. Men, grejen är att jag köpt en biljett själv och går ensam. Jag behöver träna på att möta nya människor och inte vara rädd för att knyta nya band. Om jag går ensam har jag ju inget annat val!
Wednesday, November 26, 2008
Oro
Hej, idag har jag det ganska oroligt i själen. Jag har den senaste veckan gått igenom en hel del utmaningar, dels privat, dels på jobbet. Kanske inte riktigt läge att prata om dem alla, men jag erkänner i och med detta att det påverkar mig ganska mycket.
Min reaktion är faktiskt ganska enkel, det känns som influensa nästan - varje ny tanke på de utmanande sakerna känns i hela nervsystemet. Jag får nästan små svallvågor av reaktioner när huvudet far iväg.
Till saken hör att jag i morgon sitter ner på jobbet och pratar med mina uppdragsgivare om möjligheter och omöjligheter. Det skapa en väldans oreda i tryggheten och jag vill mest av allt fly och inte känna.
Men, det beteendet är inte hur jag lever mitt liv, och genom att bara erkänna öppet hur det står till ger mig ju en distans till det.
Den andra delen som hänt är av strängt privat karaktär. Men, det handlar om förhoppningar och förväntningar. Jag fick dela med mig igår om detta och känner lätthet i att få det sagt! Det har gnagt ett tag.
Så, som ett resultat av detta kom hem sent i går kväll och sov väldigt djupt. Jag vaknade sent och har ingen inspiration idag. Dras med lite huvudvärk och bristande hopp. Vad gör man en dag som denna? Skall nog bara pallra mig in i duschen och försöka tvätta bort slammet från det som är - ta nya tag och hitta njutningen i nuet.
Lite roliga saker ligger framför mig dock! I morgon skall jag på Jazzklubben här i Umeå. Fredag blir det Eldkvarn på Droskan och på Lördag har jag julmiddag/ knytkalas för 20 pers hemma hos mig. Så, jag skall väl inte riktigt klaga - men ibland kanske det hjälper lite i alla fall - att se sina tankar på pränt gör dem ganska ofarliga.
:-)
Min reaktion är faktiskt ganska enkel, det känns som influensa nästan - varje ny tanke på de utmanande sakerna känns i hela nervsystemet. Jag får nästan små svallvågor av reaktioner när huvudet far iväg.
Till saken hör att jag i morgon sitter ner på jobbet och pratar med mina uppdragsgivare om möjligheter och omöjligheter. Det skapa en väldans oreda i tryggheten och jag vill mest av allt fly och inte känna.
Men, det beteendet är inte hur jag lever mitt liv, och genom att bara erkänna öppet hur det står till ger mig ju en distans till det.
Den andra delen som hänt är av strängt privat karaktär. Men, det handlar om förhoppningar och förväntningar. Jag fick dela med mig igår om detta och känner lätthet i att få det sagt! Det har gnagt ett tag.
Så, som ett resultat av detta kom hem sent i går kväll och sov väldigt djupt. Jag vaknade sent och har ingen inspiration idag. Dras med lite huvudvärk och bristande hopp. Vad gör man en dag som denna? Skall nog bara pallra mig in i duschen och försöka tvätta bort slammet från det som är - ta nya tag och hitta njutningen i nuet.
Lite roliga saker ligger framför mig dock! I morgon skall jag på Jazzklubben här i Umeå. Fredag blir det Eldkvarn på Droskan och på Lördag har jag julmiddag/ knytkalas för 20 pers hemma hos mig. Så, jag skall väl inte riktigt klaga - men ibland kanske det hjälper lite i alla fall - att se sina tankar på pränt gör dem ganska ofarliga.
:-)
Monday, November 24, 2008
Att vara sjuk
Hej. Jag måste få klaga lite. Jag har gått och varit sjuk i snart en hel vecka. Förra måndagen så spelade jag Innebandy och kände under matchen att jag blev sjuk. Sen har jag nu gått i en hel vecka och kraxat som värsta monstret.
Jag har jättesvårt att bara ta det lungt när jag blir sjuk. Nej, ja åker till jobbet och sitter där tills jag är helt snurrig och får feberfrossa. Väl hemma så tar jag en kopp kaffe och tittar på tv en stund innan jag undrar om jag är frisk ännu.
Tänk om jag gjorde som jag lärt! Stoppa ner mig själv under täcket, koka en kopp te med honung och försöker vila mig i form. Men...
annars måste jag säga att jag faktiskt mår ganska bra mitt uppe i mitt halsont. Känner att jag börjar få lite inspiration och får kraft. På Onsdag är det 1 månad innan jag åker till barnen igen. Och faktiskt 2 år sedan jag tillbringade natten med dem.
Den här gången skall jag få laga middag, mysa i soffan, läsa godnatt saga, sova brevid dem hela natten, laga frukost och allt möjligt under två tillfällen - dess i mellan skall de vara med mig hela dagar. Så jag skall äntligen få vara lite pappa och ta hand om mina barn. Ojoj vad det känns bra.
När jag gör det jag skall och har tålamodet att stå kvar så blir det faktiskt bra. Det citat som jag levt efter visar sig mer och mer vara sant: "Follow those who control emotion, not those who get controlled by it!".
Å med kontroll menar jag inte känslokyla, utan kontrollerade reaktioner mot känslosvallen - den du!
Kram på er, och ta det lungt i snöstormen.
P
Jag har jättesvårt att bara ta det lungt när jag blir sjuk. Nej, ja åker till jobbet och sitter där tills jag är helt snurrig och får feberfrossa. Väl hemma så tar jag en kopp kaffe och tittar på tv en stund innan jag undrar om jag är frisk ännu.
Tänk om jag gjorde som jag lärt! Stoppa ner mig själv under täcket, koka en kopp te med honung och försöker vila mig i form. Men...
annars måste jag säga att jag faktiskt mår ganska bra mitt uppe i mitt halsont. Känner att jag börjar få lite inspiration och får kraft. På Onsdag är det 1 månad innan jag åker till barnen igen. Och faktiskt 2 år sedan jag tillbringade natten med dem.
Den här gången skall jag få laga middag, mysa i soffan, läsa godnatt saga, sova brevid dem hela natten, laga frukost och allt möjligt under två tillfällen - dess i mellan skall de vara med mig hela dagar. Så jag skall äntligen få vara lite pappa och ta hand om mina barn. Ojoj vad det känns bra.
När jag gör det jag skall och har tålamodet att stå kvar så blir det faktiskt bra. Det citat som jag levt efter visar sig mer och mer vara sant: "Follow those who control emotion, not those who get controlled by it!".
Å med kontroll menar jag inte känslokyla, utan kontrollerade reaktioner mot känslosvallen - den du!
Kram på er, och ta det lungt i snöstormen.
P
Sunday, November 23, 2008
Söndag och sanningen
Oj vilken dramatisk titel. Kanske behöver jag lite drama i min värld just nu? Men, jag försöker komma igen och reflektera lite på vad som pågår just nu, och visst är det en hel massa som händer.
Jag håller på att försöka spränga min bubbla och bli mer öppen med min omgivning. Jag har märkt att jag mest hela tiden regisserar mitt beteende och passar in för att inte utsätta mig för den möjliga bort sorteringen. Jo, så är det, jag har en kraftig övertygelse om att jag inte duger som människa och måste anpassa mig till min omgivning för att få vara med. Låter ganska tragiskt när jag tänker på det - som en ung pojke som inte har självförtroende nog att vara sig själv.
Och om sanningen skall fram så har jag nog alldeles för lite självkänsla i jämförelse med mitt självförtroende. Under årens lopp har det blivit så enkelt att prestera gentemot min omgivnings behov, och jag har helt enkelt glömt bort min inre väg och vilja. Ibland lyssnar jag på tjejer och deras kamp mot dominanta killar, det känns faktiskt lite likadant. Jag hamnar i bekräftelse beteende och glömmer mina egna behov.
Så, vad innebär då detta? Jo, jag sitter ju här och erkänner min litenhet för en värld jag inte har koll på. Jag vet ju inte så mycket om vem som läser mina poster. Det är faktiskt ganska skönt, att få vara helt öppen och ärlig om mina svagheter inför en grå publik. Givetvis inser jag ju att detta kan komma i fel händer gentemot jobb och liknande, men det bryr jag mig inte om. Jag måste finna en styrka i mig och mitt för att klara av allt som framtiden kommer att kräva av mig.
Men, jag är ganska lycklig i alla fall. Har fått lugn och ro. I och för sig försummar jag lite jobb och liknande, men jag kommer att göra det som förväntas av mig, och inte fly.
Hoppas ni har det bra. Jag önskar jag fick bjuda på kaffe och bullar, för jag är tacksam för att jag får använda just din tid för mig.
P
Jag håller på att försöka spränga min bubbla och bli mer öppen med min omgivning. Jag har märkt att jag mest hela tiden regisserar mitt beteende och passar in för att inte utsätta mig för den möjliga bort sorteringen. Jo, så är det, jag har en kraftig övertygelse om att jag inte duger som människa och måste anpassa mig till min omgivning för att få vara med. Låter ganska tragiskt när jag tänker på det - som en ung pojke som inte har självförtroende nog att vara sig själv.
Och om sanningen skall fram så har jag nog alldeles för lite självkänsla i jämförelse med mitt självförtroende. Under årens lopp har det blivit så enkelt att prestera gentemot min omgivnings behov, och jag har helt enkelt glömt bort min inre väg och vilja. Ibland lyssnar jag på tjejer och deras kamp mot dominanta killar, det känns faktiskt lite likadant. Jag hamnar i bekräftelse beteende och glömmer mina egna behov.
Så, vad innebär då detta? Jo, jag sitter ju här och erkänner min litenhet för en värld jag inte har koll på. Jag vet ju inte så mycket om vem som läser mina poster. Det är faktiskt ganska skönt, att få vara helt öppen och ärlig om mina svagheter inför en grå publik. Givetvis inser jag ju att detta kan komma i fel händer gentemot jobb och liknande, men det bryr jag mig inte om. Jag måste finna en styrka i mig och mitt för att klara av allt som framtiden kommer att kräva av mig.
Men, jag är ganska lycklig i alla fall. Har fått lugn och ro. I och för sig försummar jag lite jobb och liknande, men jag kommer att göra det som förväntas av mig, och inte fly.
Hoppas ni har det bra. Jag önskar jag fick bjuda på kaffe och bullar, för jag är tacksam för att jag får använda just din tid för mig.
P
Saturday, November 22, 2008
Att inventera mig själv
Hej, ny dag idag. vaknade och kände att det var dags att landa i känslan lite och söka tillbaka till lugnet. efter 7 timmars försök känner jag att jag kanske fått tag i vad det hela handlar om - stegarbetet.
Jag är inne i en inventering och har tagit tag i det idag. Direkt slår det mig att det finns en hel del som jag nu behöver ta kraftigt tag i och jobba med. Jag känner på allvar att jag det senaste året jobbat mig igenom separationen och skuldkänslorna för mina barn. Framtiden är där framme och jag klarar av att vara här och nu.
Först och främst handlar arbete om att jag har ett starkt självförakt och saknar kärlek för mig. Eller, kanske är det det. Jag tror det, för det som hände innan jag blev tonåring och de försök att återskapa situationen under tonåren för att skapa någon sorts bakvänd kontroll. När jag sedan aldrig klarat att älska mig eller tro på andras kärleksförklaringar till mig har det gått en herrans massa år av tomhet och substitut och flykt. Oftast med attityd och bekräftelsesökan, men också med förnedring och självförakt. Min rädsla för närhet och kärlek grundar sig i otrygghet och ett litet barns rädsla för vuxna och ondska. Jag har växt upp och blivit en stor man med många kvaliteter, men jag är fortfarande så skör och rädd i mig själv. Nattens skuggor skrämmer mig än i dag och mardrömmarna från mina försök att söka mig tillbaka för att hitta ut sitter djupt i min själ. Det är svårt att skriva detta, men jag behöver se detta och lära mig acceptera det förgångna och inte låta det påverka mig mer.
Min process är i full gång, jag försöker hitta vägen tillbaka till relationer - framförallt vänskapliga. Allt det andra kommer när det är dags. Men jag känner återigen en kraft jag får i gemenskap med liksinnade och är oerhört tacksam för den möjlighet jag har att förändra mitt liv och mina möjligheter till ett fint och lyckligt liv - oberoende av vad som har hänt i det förgångna.
Älskar nog mig själv lite idag i alla fall.
P
Jag är inne i en inventering och har tagit tag i det idag. Direkt slår det mig att det finns en hel del som jag nu behöver ta kraftigt tag i och jobba med. Jag känner på allvar att jag det senaste året jobbat mig igenom separationen och skuldkänslorna för mina barn. Framtiden är där framme och jag klarar av att vara här och nu.
Först och främst handlar arbete om att jag har ett starkt självförakt och saknar kärlek för mig. Eller, kanske är det det. Jag tror det, för det som hände innan jag blev tonåring och de försök att återskapa situationen under tonåren för att skapa någon sorts bakvänd kontroll. När jag sedan aldrig klarat att älska mig eller tro på andras kärleksförklaringar till mig har det gått en herrans massa år av tomhet och substitut och flykt. Oftast med attityd och bekräftelsesökan, men också med förnedring och självförakt. Min rädsla för närhet och kärlek grundar sig i otrygghet och ett litet barns rädsla för vuxna och ondska. Jag har växt upp och blivit en stor man med många kvaliteter, men jag är fortfarande så skör och rädd i mig själv. Nattens skuggor skrämmer mig än i dag och mardrömmarna från mina försök att söka mig tillbaka för att hitta ut sitter djupt i min själ. Det är svårt att skriva detta, men jag behöver se detta och lära mig acceptera det förgångna och inte låta det påverka mig mer.
Min process är i full gång, jag försöker hitta vägen tillbaka till relationer - framförallt vänskapliga. Allt det andra kommer när det är dags. Men jag känner återigen en kraft jag får i gemenskap med liksinnade och är oerhört tacksam för den möjlighet jag har att förändra mitt liv och mina möjligheter till ett fint och lyckligt liv - oberoende av vad som har hänt i det förgångna.
Älskar nog mig själv lite idag i alla fall.
P
Tuesday, November 18, 2008
Länge sen
Hej ni.
Nu var det ett tag sen. Mycket har hänt, men kanske inte igentligen. Jag har tuffat på i vanlig ordning och mått helt ok. Har köpt mig en bil, tagit mitt svenska körkort, jobbat på och så. Till råga på allt har jag blivit lite sjuk.
Men, jag skall faktiskt inte klaga. Den ensamhet jag känner är för att jag inte vågar öppna mig mot andra, att vara sjuk är helt normalt och jag är ju en normis.
Håller på att förbereda mitt besök hos barnen efter jul. Skall ha dem 2 nätter och 5 heldagar - mycket mer än innan. Skall bli så skoj att få göra detta.
Men, hoppas ni har en bra dag, det skall jag försöka ha.
P
Nu var det ett tag sen. Mycket har hänt, men kanske inte igentligen. Jag har tuffat på i vanlig ordning och mått helt ok. Har köpt mig en bil, tagit mitt svenska körkort, jobbat på och så. Till råga på allt har jag blivit lite sjuk.
Men, jag skall faktiskt inte klaga. Den ensamhet jag känner är för att jag inte vågar öppna mig mot andra, att vara sjuk är helt normalt och jag är ju en normis.
Håller på att förbereda mitt besök hos barnen efter jul. Skall ha dem 2 nätter och 5 heldagar - mycket mer än innan. Skall bli så skoj att få göra detta.
Men, hoppas ni har en bra dag, det skall jag försöka ha.
P
Subscribe to:
Posts (Atom)