doing the right thing

Hej.
Sitter på mitt hotell i San Francisco och funderar över dagen som komma skall. Idag betalar jag depositionen för skillsmässoadvokaten. Känner både och i det att jag tar initiativet. Men, upp och ner gångarna runt exets oförmåga att ta steg gör att jag måste få rätt att vara förälder.

Som det är nu så får jag korta stunder med dem. Igår blev det en och en halv timme, Idag kanske lite längre - men jag får inte riktigt ta hand om dem och jag får inte natta dem till exempel. Jag får heller inte hämta dem på deras summer camps, eller ta hand om dem under helgen för att få en hel dag med dem etc. Så, jag är kort sagt begränsad i min kontakt med barnen.

Eftersom jag är en optimistik person med mycket ödmjukhet inför verkligheten anser jag i vissa avseenden att hon har all rätt att vara rädd, men när argumenten mixas mellan hennes behov och barnens behov anser jag att det hela gått alldeles för långt. Därav det tunga beslutet att söka skillsmässa där jag under x antal veckor per år får ha barnen och ta hand om dem. Jag anser att jag gjort vad jag måste för att skapa trygghet och lämnade igår ett prov som kommer att visa att de gamla problemen inte är ett problem idag. Viktigt är också att barnen får tillbringa tid med sin pappa för att också känna att jag finns där.

Men, i detta är ju också min snällhet en motkraft. Jag ger aldrig upp och tycker mig se framgång och så vidare. Tankarna om att vänta dyker upp och hoppet om att hon av snällhet skall ge mig mera rättigheter växer. Men, när jag skriver detta känner jag samtidigt också sorgen och besvikelserna som varje gång kommit som ett resultat av detta hopp.

Nej, jag skall gå till advokaten idag och betala honom att göra detta. Jag är redo att stiga in i deras liv och kräva min rätt. Kanske handlar allt detta om att jag varit tvungen att vänta, men nu är redo. Efter att ha försökt å min bästa förmåga i planeringen att få mer, men ändå se hennes behov, och fått ett nej är det dags.

Jag undrar vad hennes reaktion och aktion kommer att vara. Hon är en väldigt reaktiv människa som också agerar i känsla och inte riktigt tänker igenom hennes handlingar. Så även är hon en människa som inte bryr sig om andras behov, speciellt om hennes behov är hotade. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag gifte mig med en kvinna som jag inte har respekt för eller accepterar som hon är - men det var andra tider då! Jag kan heller inte kräva förändring.

Jag skall nog be advokaten skjuta på delgivningen tills i slutet av nästa vecka. Det är nog bäst så. Annars kommer jag att få en riktigt jobbig vecka. Men, å andra sidan så anser advokaten att det är mest fördelaktigt att ta initiativet för att visa mina intentioner och därmed understryka situationens allvar mer. Får se hur det är efter dagens disskution med henne.

...och så länge jag följer den vägen har jag inget att vara rädd för.

Ta vara på er, kram