Stress och jag...

Hej, jag måste erkänna en sak. Jag har jätte svårt att hantera den där stressen som gör att allt blir roligt. Den där kicken av att lyckas och ha medgång.

Om jag träffar folk i jobbet och det klickar, då går jag igång och pulsen går upp. Jag börjar skruva upp tempot på insidan och andas kortare. Jag får oändlig energi och känner att jag har all kraft i världen. Men sen händer det något...

Idag så sitter jag på ett fik på Maria torget och försöker summera de senaste 2 dagarnas möten. Jag har fått möjlighet att skriva kontrakt på jobb som är välbetalda och ger mig frihet att jobba mindre antal dagar och leva mer. Det är ju planen att max jobba runt 12-15 dagar per månad och fortfarande ha tid till mig själv.

Efter en tung vinter så känns det som jobben nu har börjat strömma in och jag kommit in i svängen så att säga. Jag har kanske spenderat en månadslön på marknadsföring och börjar nu få skörda frukten av detta arbete.

Men, och men. Jag vill ju ta mig an alltihopa och jobba arselet av mig för att jag ser hur m,ycket pengar jag skulle kunna tjäna. Så även dras jag med i optimismen och känner en enorm bekräftelse som kommer ut av att vara tilltrodd och tillfråpgad att lösa problem. Här kommer problematiken och stressen. Jag är, som berättat tidigare i denna blog, besatt av bekräftan! berusningen med att vara eftertraktad i jobbet är inte på riktigt, det vet jag. Men i och med att jag är så rädd för känslor och relationer efter separationen så är det ett enormt underskott på känslo bekräftan, och jag kompenserar i jobbet.

Jag känner igen det här mönstret och känner att jag är tvungen att skriva ner det för att spräcka bubblan om detta.

Kanske vågar jag bjuda ut nån tjej på middag och få lite umgänge, inte för att jag skulle våga tro att jag skulle våga mer än så, eller ens det. Kaffe är kanske steg 1.
Men oj va jag är bräcklig och "needy"!

Jag skall nog ringa min sponsor och vattna i mig själv, för om jag får bestämma blir det bara fel:-)

Kram,
P