Då var det dags då...

Hej igen, sist jag skrev var jag fortfarande hos barnen i San Francisco och mådde bra. Efter att ha kommit hem i slutet av förra veckan och betat av jetlagg bland annat så kom då den där känslostormen jag trodde skulle komma.

I dag när jag pratade med min son, River så undrade han varför jag inte kunde säga när jag kommer tillbaka, eller om jag kanske, kanske kunde hämta honom från dagis. Han försökte säga det så riktigt och rätt att det lös igenom telefonen av ambition och på en femårings vis försökte att strukturera och kontrollera sina känslor. Jag kände att kniven i magen gick några frivarv, och känslan att behöva säga att jag inte vet till min käraste guldklimp i världen är obeskrivlig. Men, efter att ha diskuterat lite fram och tillbaka drog hans sig tillbaka och blev tyst.

TIll saken hör att jag sedan tidiga år även har haft ADHD. I och för sig så har jag kämpat genom åren med att hantera vardagen och relationen till andra, men till barnen är en helt annan visa...Det brus som kommer i öronen och den illamående känsla som jag fick efteråt sitter, nu så här två timmar senare kvar lite, och jag försöker skriva av mig det värsta.

Men, detta är priset med min verklighet, och jag känner att relationen som höll i 10år är över! Jag har inget i San Francisco att göra. Till råga på allt skrev jag min uppsägnming till lägenheten idag. Den lilla och gemytliga staden Hudiksvall är inget för mig. Vidare, nästa ställe. Det slog mig idag att det bor lika många männsikor i Bay Area som i hela Sverige, så jag har det ju lite jobbigt med alla nyfikna hälsinge-bor ;-)

Men, livet är hanterbart. Jag vet vad jag skall göra. Det enda som saknas är en hjärtevän. Det var 1 1/2 år sen jag sov i samma säng som en kvinna. Men jag har väntat på den här resan för att se om jag längtar tillbaka till henne, men jag har slutat älska henne - nu måste jag bara klura ut hur jag skall berätta det...

Må bra och tänk på mig - snälla...