tankar inför det nya året...

Hej igen.

Då var det nyårsafton och jag sitter här och funderar över mitt liv och vad jag gått igenom. Det har varit en hel del, både gott och ont - men faktum är att jag står för det som varit och är inte rädd att erkänna min del i alla mina förehavanden.

Jag har märkt att det är många runt om kring som viger sitt liv åt att bibehålla fasader, lögner och andra ting. Detta av anledningar jag inte riktigt vet, men faktum är att de växer på hög om man börjar skapa skuggor i sitt liv.

Jag lärde mig för länge sen att jag var tvungen att stiga av det liv jag levde, min personlighet var för stark för min omgivning. Jag blev ett hot mot min omgivnings existens, och fler och fler försökte kontrollera och skapa hållhakar på mig.

Jag är en medvetet naiv människa. Icka att blanda i hop med naiv - jag inser, hör och förstår vad som pågår omkring mig. Grejen med en medvetet naiv är att jag väljer att blunda. Det är inte min uppgift att vara nån sanningens bärare eller förändringens riddare. Jag går min väg och tar hand om mitt.

Jag tror att genom min djupa ärlighet att stå för vem och vad jag är, erkänna mina brister och tillkortakommanden går jag fri från limmet som hemligheterna skapar. Jag inser samtidigt att det ligger ett ansvar i att gå sin väg, man får aldrig göra det på någon annans bekostnad.

Jag ser fram emot det nya året, det skall bli ännu en resa mot nya överraskningar och insikter. Mina insikter från detta år är att jag måste lära mig att se mig som värdefull och tillhörande. Jag måste välja människor som tror som jag och vågar vara ärliga i alla sina förehavanden.

Gott nytt år på er.

Vad ser jag mig som...

Hej igen.
Så, då va julen avklarad. Som vanmligt var den ju båda bra och dålig. Saknade mina barn och borde åkt hem tidigare.

Men, en intressant sak kom till mig, jag läste några rader i en bok och en mycket viktig fråga kom till mig: Ser jag mig själv som ensam i livet, eller som en partner?

Det är faktiskt en riktigt bra fråga för mig, för jag har alltid haft det jobbigt med att jag kännt utanförskap och isolering. Givetvis så tänker jag på mig själv som ensam och står själv där och betraktar min omgivning. Inte för att jag vill det, utan mer för att så har det blivit. Det här är ju inte nått jag vill, jag vill ju inte vara ensam.

Nej, jag måste tänka efter och ändra mina automatiska tankar! Hur gör man det förresten. Ett tips jag fått va att måla dig själv med en partner och sätt upp det! Kanske det fungerar, men jag vet inte riktigt...

Så här är det. Jag vill gärna ha en partner som jag kan tro på! Tillit är ett stort ord, därför är sanning bättre tror jag. Ingen är heller för evigt, så om ärlighet finns säger min partner till innan eller så fort den vet att hon vill vidare i livet. Jag vill också ha en partner som tror på närhet! Att våga släppa någon in på livet är en konst. Det är inte enkelt och det tar tid. Men, att få smyga in så där jätte nära och och släppa taget in i tryggheten är vad jag vill. Jag vill också ha en partner som kan släppa taget och acceptera mig som jag är! Självkänsla och förmågan att ställa frågor är nyckeln till ett öppet och rakt förhållande tror jag.

Sen kommer ju den riktiga frågan, är allt detta möjligt? Jo, jag tror det - även om det kanske inte riktigt är lätt eller enkelt. Men jag är optimist.

Men, jag vill vara en tvåsamhet och ha en partner som gillar mitt sällskap. En partner som lyssnar på mig, och en partner som låter mig lyssna. Jag vill ha en partner som visar alla känslor och tror på en framtid.

Så, detta kanske är mitt nyårslöfte som håller på att växa fram. Det verkar vara en riktig sak som jag kan ta ställning till. Likaså verkar tanken vara tillräckligt djup för att jag skall våga bryta min återhållsamhet och rädsla och bli modig att bjuda in. Som det har varit så vågar jag inte enns gå fram och presentera mig eller bjuda upp eller nått. Jag tror att detta kanske är vad som krävdes för att förstå vad som försegår - jag har sett mig själv som ensam och därmed varit ensam. Nej, nu skall det ändras på det!

God fortsättning...

God Jul

Hej alla vänner. Nu skall jag ju försöka få lite jul stämning i bloggen - men som jag tidigare sagt så är det nu inte riktigt så skoj att fira. Jag såg en bild på Facebook som sammafattar det hela för mig.



Jag hoppas ni alla får en trevlig jul.

Ses o hörs!

Mörka vinter...

Jag tänkte på en sak. Det är två dagar kvar tills dess att dagarna blir längre igen. Så, det gör ju att jag faktiskt har klarat denna karga och mörka höst och allt kommer att bli bättre. Dagarna kommer att bli längre och solen kommer att lysa mer.

I och för sig är det långt till att blommorna blommar och träden spricker ut i alla sin prakt, men som den sanna optimist jag är så är det nu det vänder. Så, tack och hej du karga, kalla och mörka höst - välkommen vår!

:-)

Ödmjukhet är en dygd...

Hej. Känner mig riktigt ensam ikväll. Vet inte riktigt varför, jag har träffat en hel del männsikor och gjort en massa ärenden idag.

Men, känslan av att det inte riktigt finns någonting att göra kryper sig på och jag blir tungsint och mini-deppad.

Jag vet ju att jag är en människa som är ansvarig för mitt mående och måste göra det jag skall för att det ska släppa. Vilket jag gör nu...

Om man tänker efter är det ju inte så konstigt, jag saknar barnen och får sitta i en lägenhet i Hudiksvall helt ensam och titta på nån förhandsglimt av Let´s Dance. Livet är ju inte tipp topp jämt och lyckoruset kommer ju ibland av en anledning.

Men, jag börjar förstå vad det kommer att innebära att tillbringa julen utan mina barn, och det kommer inte att bli lätt! Jag älskar mina barn, de är helt magiska och mina. Deras röster är så ljuva och fina så jag gråter efter varje samtal. Jag ringer dem varje dag, vid kvart över fyra då de är vid frukostbordet och samlade. Under de 10 månader som gått sen jag kom till Sverige kan jag räkna på mina fingrar hur många dagar jag missat att ringa.

Det är så svårt att känna en sån stark övertygelse att mitt äktenskap inte fungerade och USA hade spelat ut sin roll i mitt liv, och samtidigt ha barnen kvar där! Slitningen är inget jag någonsin önskar mina värsta fiender - men om jag skall finna den lycka och glädje med mig själv, så var jag tvungen att åka. Under de tre år beslutet växte fram gick jag igenom hemska känslosvall. I och med att jag kom hit, och exets hämd att hålla barnen borta har fört med sig en stark känslomässig närvaro - men en jättestor rädsla inför andra människor.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att lite på en kvinna någonsin igen, och känner trygghet i ensamheten. Ibland längtar jag så starkt efter en intim närvaro av en annan människa igen. Inte sexuellt intim så där, utan snarare en känslomässigt närvarande partner som kan stå brevid och lyssna eller att jag får stå där brevid och lyssna och känna.

Men, de tankarna är ju jättestora - och kanske kommer som ett resultat av den ensamhet jag känner idag. Men, det är ju viktigt att vara sann mot sig själv och prata om dom. Jag vill ju också bara borsta över känslan och sträcka på mig och visa mig stark, oberoende och manlig. Men, oj va skönt de vore...

Som sagt, ödmjukt accepterar jag denna dag som alla andra och försöker reda ut de känslor, rädslor och hopp som finns där inombords. Jag är ju en hopplös romantiker och tror att det finns pålitliga, roliga, ambitiösa och äkta människor. Kanske närmare än jag är kapabel att se och förstå. ;-)

Oj va jag är glad för facebook

Hej kära du!

Nu måste jag tacka för vad facebook har gett mig de senaste månaderna!

- Jag har fått kontakt med ett gäng flickvänner från ungdommen som jag inte pratat med på 20 år.

- Jag har kommit i kontakt med grabb gänget som jag hängde med när jag var 20.

- Jag har återfått kontakten med ett antal gamla skolkompisar från tiden mellan 20 - 30.

- Jag har återknutit kontakten med de jag lämnade i USA som betydde nått.

- Jag har återfått mitt sammanhang efter 12 år utomlands

- Jag har återfått en historia.

De som kopplar till mig förstår nog inte vilken tjänst de gör mig, men jag njuter av att efter så många år återfå kontakten med folk som fortfarande vill känna mig! Och jag som för några år sedan, efter ha bott utomlands i 7-8 år kände mig total ensammast på jorden utan vänner eller nån som tyckte om mig, eller villa ha nåt att göra med mig för den delen.

Det är roligt att flytta runt, men oj vilket pris man betalar. Tack Facebook för att du gett mig min historia och tillhörighet tillbaka.

:-)

Idag är det ganska bra med mig...

Tänkte just på att jag är ganska tacksam för det mesta idag. Ligger framför TV´n och tittar på massa skidåkning och känner mig cool lugn.

Tankarna som reser genom skallen är behagliga och sol ljuset skimrar in genom fönstret. Det är i och för sig kallt hemma hos mig, det drar i fönstren och är kallt på golvet, men täcket är jätte varmt.:-)

Men, det enda jag kan klaga på är hur ensamt det kan vara ibland. Men i denna fråga är jag ju helt ansvarig själv - om jag inte släpper in någon på livet kommer inte heller någon att få plats.

Men, det är ok. Tids nog träffar jag nog en vän som jag litar på och nån som respekterar mig. Kanske växer det till något större - men jag har upptäckt att jag med åldern inte behöver lika mycket bekräftan, snarare riktiga vänner.

Va ut i går kväll. Givetvis så kommer det ju förhoppningar om att kvällen skall vara rolig och man skall träffa nya vänner. Men, jag inser mer och mer att Hudiksvall är en liten stad, och efter alla år i San Francisco är min syn och mitt synsätt på nya männsikor starkt färgat av den upplevelsen och inte kan liknas med den lokala. Att bo och växa upp i en liten stad där man känner alla är tryggt. Man blir lite trygghetsnarkoman och är skeptisk inför nya människor. Det är som det är. jag fösökte bjuda ut en vän på middag häromdan. Det var en ganska rolig, men tragisk situation där det las orealistiskt mycket i vad detta betydde. Jag ville ju bara äta en bit mat och snacka i goda vänners lag! Jag tror att det blev en för lång resa för den här tjejen - blicken jag fick sa mer än tusen ord. Vad betyder detta? Vad menas med att äta middag? och så vidare. problemet ligger hos henne - jag gillar ju bara att käka mat och lära känna en annan människa. Att jag erbjöd mig att bjuda är en kulturell sak, i USA bjuder alltid killen - även om det är en oskyldig middag! Men, det är ju grejen - jag sitter med en annan bild och erfarenhet, och kan inte förvänta mig samma av andra.

Nej, tillbaka till soffan, nu är det skidskytte - jiiihoo

Fredag kväll

Oj va jag önskar jag hade mina barn här. Det var riktigt jobbigt i går med Lucia, för min son berättade att han skulle vara pepparkaksgubbe och undrade om jag skulle komma och titta.

Men, tyvärr, tyvärr så är jag på andra sidan jorden! Det är svårt att göra och bestämma saker för en själv - att gå sin egen väg. Efter de 11 år jag var gift med xet så kanske det alltid inte var så bra, och tillslut vart hemlängtan för stor.

Om jag tänker efter och ser till varför jag flyttade hem, så kanske det är för det bättre i långa loppet. Xets ilska och besvikelse över allt vårt ogjorda kanske försvinner och barnen får komma hit en dag utan bråk.

Men, men. När jag nu varit här snart ett år, och inte riktigt vågat bryta mig ur, försöker jag ju i alla fall söka lyckan igen. Kanske finns det en plats och omgivning där jag kan lita på en partner. Det är tungt på helgen så här - för att jobba och vara upptagen gör ju att jag glömmer. Och alla berättar att man skall skriva om saker - så jag får väl göra det och hoppas jag blir lycklig då!

Ha en bra kväll - det skall jag. Skall ut och dansa på Stadt här i hudik, får se om jag kanske vågar prata med nån???

Skall jag eller skall jag inte...

Jag funderar på att köpa ett hus. det är ett helt underbart hus i Söderhamn med utsikt över havet. Högt uppe på en höjd med stora ytor och vida vyer.

Om jag gör detta betyder det ju att jag faktiskt etablerar mig och tar ett stort kraft tag i att försöka finna mig i tillvaron och sitta still ett tag. Kanske inte still, men rota mig. Känns ju farligt och verkligt. Går allt bra ska jag göra det.

men det är roligt att få käna på hur jag fungerar som människa. Först blir jag glad, uppspelt och ivrig. Sen går jag in i kritiskt tänkande och tittar på alla nackdelar och slår gärna lite på mig själv. Sen börjar jag prata med mig själv om att jag inte känner nån i Söderhamn - men det gör jag ju. Och efter att ha bott utomlands i så många år, har jag ju inga rötter nån annastans heller.

Men, jag skall försöka fixa detta. Är det nån som vill komma och fika och titta på min grandiosa och häftiga utsikt kanske? Hoppas det.

Julen

Hej igen.

Julen kommer snart, och jag vet ju inte hur det skall gå, men jag känner ångest inför den. Det skall i och för sig bli skönt att få ledigt lite, men jag längtar till Januari när jag får träffa barnen igen. Skall resa till San Francisco och få träffa dom en vecka - oj va det skall bli skönt.

Dagen idag

Jag försöker att finna friden i livet. Har alldeles för länge haft ett uppdämt bekräftelse behov, som jag är innerligt trött på. Kanske kommer det från barndommen och de gånger jag inte blev sedd, kanske inte.

Men att det finns där är helt klart!

Jag som vuxen har gått från ett osett barn till en överpresterande vuxen som inte är nöjd förrän jag blir uppmärksammad för vad jag gjort, och inte enns då...

När jag sitter och skriver detta så känns det ju sjukt, men så är det - jag vågar erkänna detta. Jag är ett bortglömt barn som skriker efter uppmärksamhet.

Men, här kommer snurret. Jag släpper inte andra människor in på livet, och är ju separerad sen ganska lång tid tillbaks, och börjar att inse att bekräftelsen inte handlar om att vara älskad och beundrad eller vad det kan vara - det handlar mer om att ha själv värde som en sund och smart människa.

Min uppgift idag måste ju då vara att, dels släppa nya männsikor in på livet, dels vara öppen för andras beröm.

Jag tror ju att jag kommer att dö ensam om jag inte lär mig att lita på folk, eller vara nöjd med det jag kan.

Undrar om någon känner något liknande?