Maktlöshet

Ibland slås jag av hur svårt jag har för maktlöshet. Att stå mitt i en känsla och inte kunna påverka.

Jag startade en ny relation i mars, började prata mer ingående med en kvinna och började känna hopp. Började faktiskt och finna tillbaka hoppet om att lita på och älska en annan person igen.

Men, visst, jag tvekade och såg fallgropar, kunde känna frustration och bli irriterad på den känslomässiga långsamhet som hon hade.

Men, mitt i allt - och som ett resultat av att hon dumpade mig i går med förklaringen att hennes situation och hennes gamla behövdes ges mer tid - gjorde det likaväl väldigt ont.

Jag vet inte riktigt vad som är rätt eller hur det borde kännas. Jag är sårad, men var kanske på väg till samma beslut själv, jag ville bli omtyckt men önskade själv få komma och gå som jag ville.

Det är lite konstigt hur det är. När någon gör så mot en själv blir man sårad, när man gör det mot någon annan känner man sig stark.

Jag gör stora framsteg i tillförlit. Jag känner att jag är på gång och får betalt för mitt arbete. Min längtan om att skapa sunda relationer är faktiskt långt kommen.