Två långa, men lyckliga år...

Idag är det två år sen mardrömmen tog slut. Kampen mot själen och den otroliga kampen mot något totalt okänt och skrämmande började ta slut.

Under hela mitt vuxna liv så har jag kämpat mot en sjukdom som hållit mig i ett brutalt och skoningslöst grepp. Jag har utsatt mig själv, min familj och alla nära och kära för extrema faror, sorg och förundran. Men, efter att ha fått sanningen klart för mig, att om jag inte fokuserar på detta först, så har det så sakteliga börjat falla på plats för mig. Jag har kämpat, gråtit, slitit och sörjt.

Men, jag har klarat mig hit i alla fall - svart bälte i tillfrisknande.

Inte för att jag har speciellt mycket att fira. Skall börja samtalsterapi idag för att börja bearbeta grundläggande tankar och levnadsmönster, men jag är i alla fall riktigt lycklig.

Tack alla som hjälpt mig, det är min totala övertygelse att detta är inget som jag klarar av själv. En dag i taget.

Lite jobbigt med det mesta just nu

Hej,

Sitter i USA och trivs inte alls med mig själv. I och för sig har jag klarat mig från att trilla dit på nått sätt - men jag har haft tid att vila, tänka efter och fundera på min situation, min framtid och riktning. Och jag mår inte alls bra.

Känner en stark depression som omger mig. Olust att jobba, overksam i allt och vill bara sova hela tiden. Känner en hopplöshet för idag, i morgon, mina åtaganden och allt möjligt. Livet är bara helt för jobbigt just nu.

Kanske är det något som kommer komma ur detta som legat och grott i massor med år. En sort vilsenhet i livet som sådant. Jag tycker mig i alla fall känna igen tankarna och känslorna. Men, det som är jobbigt är min livs situation. Jag har ingenstans att bo. Fick ett nej av någon firma som hjälper till, tack vare min historia. Inga direkta jobb inom snar framtid och motgångar på massor med sätt.

Jag hade lite i bakhuvudet när jag åkte hit att jag kanske är på väg till usa. Men väl här känns det inte bra. Jag trivs inte riktigt och känner inte att det är något jag vill göra. Men, vi får se.

Angående barnen så har allt gått bra. Jag hjälper till med vad jag kan och känner lite att jag fått tillräckligt med tid med barnen för att ge dem en stabil dialog runt att jag åker fram och tillbaka från Sverige. Kanske är det någon som visar min väg i detta - för jag har i alla fall ingen aning om vart jag är på väg i alla olika små detaljer.

Men, jag har i alla fall inte önskat ruinerat min plattform, fly in i nått annat eller inte velat fly. Det är en jättesak i sig själv. Stabilitet och hopp finns kvar.

Men, jag lnskar att nån kan fånga upp mig, ge mig trygghet och ge mig kraft. Jag önskar en riktning, ett mål och en trygghet. Jag verkar inte vara kapabel att själv skapa det. Jag har faktiskt funderat lite om det är nått fel på mig i detta, om jag har aspbergers, eller nån annan skada som omöjliggör trygghet, stabilitet eller kapacitet att vara med någon annan.

Men, jag håller mig riktigt undan för andra också. Jag är inte på en plats länge nog att lära känna någon. Jag vill inte visa mitt rätta jag, eller utsätta mig för risken att bli sårad. Men, mitt i allt så vågar jag heller inte stanna kvar, eller jobba mot nått heller.

SÅ, livet suger benet just nu. Känns inte alls roligt med nått eller ser ingen inspiration överhuvudtaget.

Ge mig sinnesro...

Funderingar och möten

Hej,

Som jag tidigare skrivit är jag i San Francisco och har hand om barnen. Mina 10 dagar är över och jag har valt att stanna kvar 3 veckor för att ge extra till sonen framförallt runt skolan och läxor och liknande. I dag var det dock dotters tur då jag åkte till hennes dagis och hälsade på en timme. Nästa vecka skall jag hjälpa till med lite olika saker där så hon får lika mycket extra tid med mig hon också.

Till helgen kommer dom till mig igen. Fredag och Lördag natt. Sen är det slut på övernattningar för den här gången. Men, sen skall jag tillbaka den 25 Mars för en rättegång igen runt besök och så.

Men, som ni ser så får jag ganska mycket tid över och jag kan fundera på saker och ting. Dagarna är ju givetvis lite fyllda med jobb, men inte så mycket. Gamla bekanta, gamla kärlekar och nya typer hinns med.

En sak som slagit mig mer och mer är att jag under mitt liv haft folk omkring mig som behövt min hjälp. Oftast har det handlat om en person som sett upp till mig och lyssnar på mig. Ber om mina råd och liknande. Men min insikt i detta är att jag hela tiden omgett mig med någon sådan för att sätta mig själv i bättre dager. Visst, jag ger bra saker, hjälper till och stöttar - men jag använder det också att hävda mig och mitt. Den där lusten att vara älskad och beundrad för att bara vara Patric. Konstigt hur det kan vara. Jag måste väl inte helt sluta vara snäll mot folk i min omgivning tror jag, men jag behöver fundera på hur jag kan spara på mina krafter och möta min dåliga självkänsla inom mig istället. Den hindrar mig från att växa och våga möta någon.

Sen en annan sak, jag var på väg till en blind date härom kvällen. På väg i den mening att jag missade tiden med 10 minuter och hon hade redan dragit när jag kom fram, men jag tog mig modet och provade i alla fall. De ni!

Nu skall jag återgå till att kurera mig. Jag fick en förkylning häromdan och har tappat rösten idag. Är lite febrig och tycker mest synd om mig själv.

Hej och hej...