Helt ok, tack!

Jo, så är det. Livet är bra, jag mår bra, energi i massor och leenden över de små sakerna.

I morse hade jag ingen kattmat, och Nelly förstod väl att så var fallet - så när han kom hem efter sin morgonpromenad så vart det full attack på samvetet. Han bönade och bad så mycket att jag stod vid affären kl. 8 när den öppnade och köpte en sheeba burk som kompensation. Sucker! Till saken hör att jag fyllde matskålen full av torrfoder i natt innan jag la mig, som var uppäten när jag vaknade så det gick ju ingen nöd på han direkt.

Men, jag skrattade åt mig själv i alla fall. Jag fick jättedåligt samvete, köpte det dyraste och finaste katt mat som jag hittade och efter han ätit upp så gick kattfan bara ut! Va me mig då! Älska mig, avguda mig.

Annars har veckan varit bra. Jobbet tuffar på med högsta fart. Energin och idéerna poppar ut som popcorn och jag trivs med det mesta. Jag började träna i veckan och hann med två pass. Skall iväg och spela innebandy om en timme och har vattnat mina fina blommor. Värsta hemmafixaren alltså.

Har en redovisning av ett jobb på måndag som jag inte gjort färdigt, så det blir lite jobb idag och i morgon, men det är ju mitt eget val när jag skjutit upp det under veckan, så inga klagomål alls.

Satte in en annons för att hyra ut ett av mina rum nån månad. får se om jag får en bra känsla eller nått svar - det är ju inte så att jag behöver det, men eftersom jag reser så mycket så kan det ju vara bra att få hjälp med katten i alla fall.

Ska på kräftskiva hos henkan och malin i kväll - måste komma ihåg att köpa kräftor i tid så att de tinar den här gången - sist blev det kräftmackor 3 dagar efter kräftskivan, å då var dom fortfarande frostiga!

Mr. Big Man

Idag är en stor dag för min son. River börjar första klass, och nu börjar han ju bli ganska stor. Speciellt om man frågar honom, "I am a big guy" säger han ganska ofta vilket är helt sant.

Tänkte på det häromdagen när jag pratade med honom. Han har växt till sig känslomässigt och använder ord runt sina känslor som visar att han är medveten om vad som händer och hur han känner.

det kanske inte är de mest pedagogiska sätt han gör det på, men i alla fall. Han sa härom dagen att om jag inte kom i helgen skulle jag inte komma alls till exempel. Väldigt hårt att höra, men jag är den vuxne, så jag måste bita ihop och låta honom säga det som känns på det sätt han kan - även om det gör så ont att jag bara vill falla handlöst till marken och dö!

Men, som Saffi sa - River är ledsen, men det kommer bli bra!

Men, jag sitter nu i ett läge som är ganska nervöst. Om River inte klarar av skolan och trycket blir för hårt, måste jag planera för att tillbringa mer tid där. Jag vet inte riktigt hur det skall gå till, för jag känner ingen lust att flytta - men jag måste också finnas där för min son.

Men, som det brukar så kanske detta också bara är en oro som jag går och bär på. Kanske kommer han att klara detta helt perfekt och finna sig i världen som den är. Han kan ju alltid se fram emot nästa sommar, då vi skall åka till Sverige igen. Lite mer tid hoppas jag, och med syrran i släptåg är planen.

Ha en bra sensommar dag på er - hösten kommer allt närmare och livet känns helt ok.

Torsdag mitt i livet

Hösten är här. Helt klart.

Sitter och kollar ut från mitt kontorsfönster och ser hur folk går förbi med kragarna uppdragna och lätt huttrande. Himlen är grå och löven blåser på träden.

I och för sig så känns det lite vemodigt. Sommaren är borta, sommarkvällarna får vänta till nästa år och jag får se fram emot indiansummer i San Francisco i oktober för att få känna värme igen.

Kanske kommer det nån dag med fint väder - men kvällarna är redan kyliga, det är försent att hoppa i sjön och kortbyxor är inte å tänka på. Jag kände det igår när jag tvättade - det är dags att lägga in sommar stassen i garderoben nu.

På det personliga planet så känner jag lite lättnad. Livet känns enklare, jobben radar upp sig och jag tar tag i det som är hela tiden. Allt utom min revisor som kanske inte är den smartaste snubben i världen. Han är av sällan skådat statisk slag. Tänker stelt och är oförmögen att förklara vad han håller på med. Kastar bara ut saker och gör mig allmänt irriterad. Men, det är ju ett lyxproblem, jag vet!

I morgon skall jag fika med en ny bekantskap, skall bli roligt att få säga hej till en ny människa.

Vardagsbestyr och inspirerad

Firman jag chefar över flyttade i går in till ett nytt kontor. Känner redan idag att det var det bästa jag kunde göra. Arbetslusten och viljan att sitta på jobbet är som natt och dag. Mitt kontor har fönster ut mot gågatan här i Umeå och jag kan sitta och titta på folk som går fram och tillbaka.

Som ett resultat så har jag fått igång en massa projekt inom bara ett par dagar. Jag jobbade ihop lite beskrivningar och känner mig laddad.

Sen i morgon så skall jag gå på O´learys igen. FC Barcelona mot Manchester City, får hoppas att donnan jobbar!

Hej på er.

Härliga höst

Det känns som den kommit. Igår så regnade det hela dan, det var mörkt, kallt och så där rått i luften. Jag fick lov att ha strumpor och långärmat för att inte frysa.

Det kanske låter dåligt? I min värld är det inte så, hösten medför mycket inspiration, kreativitet och målriktning.

Förra veckan på jobbet började jag känna igen signalerna. Nya projekt, stunder av flow och en känsla av nyskapande.

Tillråga på allt så var jag i Lördags på O´learys och kollade fotboll. Bra match, men ändå bättre var att jag såg och småflörtade med en ypperligt vacker kvinna. Jag hoppas jag vågar presentera mig mer direkt nästa gång.

Ja, hösten är på antågande. Jag får ny styrka och ny inspiration. Blicken höjs en aning och horisonten åker sakta bakåt. Jag känner modet sprida sig inom mig och möjligheterna komma.

Den mest underbara dialog

Har precis lagt på luren med barnen. De har varit på semester i en vecka, sen jag åkte, och vi har inte riktigt fått tid att prata under tiden.

Men så idag, när de äntligen var hemma, så fick jag mig en rejäl dos av barnlogik och funderingar.

Det är svårt att förklara, ni som har barn förstår hur jag menar, men diskussionen gick fram och tillbaka och handla om en hel massa saker. Blå flygplan, fönsterplats, tröjor och camping. Men, framförallt så handlade det om att få utbyta ord med varandra och prata lite om ditt och datt.

Oj vilken härlig känsla.

Det där med ålder...

Har börjat fundera på det här nu ganska mycket. Inte så där ältande, men fortfarande en identitets grej. Jag blir 40 i vinter och funderar på hur man skall bete sig då?

En sak handlar om klädval och stil. Jag klär mig lite som jag vill, och kanske har fastnat i 25-års åldern. Sneakers och jeans är standard. T-shirt och en kortärmad skjorta på sin höjd. Har kollat på min omgivning, och ser att i stort sett alla som är över 30 har finsskor och en tråkig, men plain klädsel.

En annan sak är frisyren. Jag har anlagt en syntlugg a la 1984, kanske lite Thompson Twins eller så. Dom i min omgivning har städade frisyrer och kortklippt.

Sen är det musiken. Jag lyssnar på mycket olika musik. Jazz, punk, rock, folkmusik och electro. Söker ständigt efter nya band och är öppen för upplevelsen att se ett nytt band när tillfälle ges. Min åldersgrupp är ofta barhängande och fast i gamla musikstilar.

Sen kommer vi till min yrkesgrupp. Jag är ju chef och jobbar med investerare mest hela dagarna. Mina likar är i stort sett alla klädda i kostym och är stela. Och där kommer jag i syntlugg, t-shirt, sneakers och jeans.

Gentemot tjejer vet jag inte riktigt. Men jag känner mig lite omogen för dem i min ålder. Inte så där ansvarstagande eller så - men i livstilen. Jag har svårt att se mig själv passa in i en ensidig hemma situation. Så även med yngre, jag har ju en massa bagage som skapat en världsuppfattning. Bott på platser runt jorden, skapat stora företag och skapat jättelika personliga utmaningar - dels genom min sjukdom, dels genom min flykt.

Så, nu börjar bli 40. Känner mig som 25. Rädd som en 15åring och erfaren som en 50 åring. Om man sen skall träffa en tjej är det ju nån som måste acceptera allihopa av dessa sidor. Nån som orkar följa med på det nyfikna, resonera genom erfarenhet, leka som ett barn och sträva efter det stora. Ibland tvivlar jag på att du finns, men jag har så att säga blivit överraskad förr.

Kanske är det bara en ålders och utvecklings kris som jag leker med. Livet går ju vidare och allt har sin tid. Men det är lite snurrigt ibland.

Tack sara - kram tillbaka

Mycket bättre...

...idag! Tror att det handlar om att jag vågar erkänna vad som egentligen är, och därmed finner acceptans över nuet.

Men, jag saknar mina barn, ni små kära, härliga, fina och alldeles bedårande barn av min tid!

Aj va det gör ont!

Idag så kunde jag inte hålla emot mer. jag blev tvungen att släppa fram känslan och finna mig i att det är så här. Saknaden och sorgen efter barnen håller på att slita mig i stycken.

Jag känner mig helt desperat efter flykt och vet varken ut eller in.

Vill gråta, skrika och bara gömma mig från världen och sörja i ensamhet. Men, det är som en ond spiral med det, jag blir mer och mer ledsen om jag sitter och stirrar på TV´n. Jag finner ingen ro, och har svårt att släppa efter. Kände nu på eftermiddagen att det finns massor med känslor på insidan som jag inte släppt ut och nu på sena eftermiddagen så kom det efter att jag pratat med dem.

Försöken att läsa känslor i tonfall, behovet av att döma reaktioner i telefon och den enorma stressen på insidan är alla tecken på att jag egentligen är så ledsen, så ledsen.

Men, jag fick vara med River i 3 veckor och Saffi i två. Vi var med varandra nästan hela tiden och banden mellan oss har återigen knutits samman. Känslorna har väckts på starkaste allvar och därför kanske saknaden är så mycket mer påtaglig idag.

Men, jag skulle mest av allt behöva en axel och gråta på, en famn att kramas i och en smekande hand på kinden för att locka ut dessa känslor som sitter så hårt fångna inom mig. Jag känner nu hur ensam jag blivit i min rädsla att vara sårbar, i min rädsla att visa mig själv och i min rädsla från att vara tillräcklig. Om jag ändå kan lära av detta och öppna upp för möten med andra - jag får hoppas det, för det är obeskrivligt jobbigt idag - en av de jobbigaste stunderna i mitt liv faktiskt.

Sommaren lider mot sitt slut...

Igår så började jag jobba. Efter 5 veckors resande så var det dags att börja träla igen. Hade lite möten och lunchade med en god vän. Kändes faktiskt helt ok, även om det var lite svårt att fokusera.

Men, vad som kanske var viktigast var att jag tog en 8km promenad runt nydala sjön under kvällen. Riktigt skönt att gå lite och få igång kroppen, för det var ju två månader sen jag tränade.

Vad som känns är att jag känner mig lite sjuk. Vet inte riktigt vad det beror på, eller vad det är. Men känner mig yr och får lätt yrsel. Får enorma trötthets attacker och är tjock i halsen. Känner även nått i huvudet som inte känns riktigt. en sorts bubbelkänsla som kan liknas med bihåle-inflamation eller nått sånt.

Men, kanske är det trötthets attacker och så efter alla resor och all tidsomställning jag gjort den senaste månaden. tror ju faktiskt det.

Vaknade kl. 5 i morse. Känner mig ganska utvilad, men undrar varför. Sov lite konstigt också, vred och vände på mig. Svettades mycket och så.

Vi får se vad som blir av detta. Jag tänkte i alla fall gå en promenad i dag igen, tror att det är bra för mig att röra på mig lite.

Tack Paula för dina fina kommentarer, om du bodde lite närmare skulle jag bjuda dig på en fin middag.

Tillbaka till nuet!

Så var jag hemma igen. Efter en månad i kappsäck måste jag säga att det är skönt, men tomt. Stressen och barnens energi har varit stressigt, men känner som det har fyllt mig till bredden av tillhörighet, kärlek och värme.

En sak som jag har reflekterat över på sista tiden är utanförskap. Hur jag alltid känt mig annorlunda, utanför och lite udda. Ni som vet mer om mig kanske säger, jag välkommen till klubben - och visst, min personlighet vill göra mig ensam och isolerad.

Men, vad som har börjat komma är insikten om mitt kulturella och sociala arv efter farsan. I och med hans bortgång fick jag tillfälle att prata med en kusin till honom och få deras syn på farsan. Hennes begränsade insyn var att pappa hade blivit utfrusen från släkten redan som tonåring. Efter att ha funderat på detta under några månader så börjar ganska mycket falla på plats.

Min ständiga kamp att höra till, få vara med, känna mig tillhörig och allt därtill är kanske mycket en fortsättning på Pappa´s kamp för upprättelse. Mönstren som sitter så djupt rotade kanske inte är så mycket mina egna, som pappa´s demoner över hans familjs sätt att hantera olikheter. Jag börjar förstå att det finns olika anledningar till de känslor jag har på insidan, visst ansvar är mitt, visst ansvar ligger hos andra. Jag känner att jag kan börja släppa det andra skapat åt mig, så som vissa av utanförskapets ideal som pappa tutade i mig.

Jag håller inte pappa ansvarig, eller är arg på honom för detta. Det var inte hans fel att andra förkastade honom och sköt bort han. Jag är snarare ledsen för hans skull att han fick kämpa så hårt. Min del i det hela handlar om att inte upprepa hans liv. I och med att jag nu ser vad som är, har jag även kunskapen att skala bort det jag inte ansvarar för...till verket.

P

Times they are achanging!

Har fått för mig på sistånde att jag inte har så mycket att skriva om. Att jag inte har nått att älta eller klaga på och därför inte har nått att dela med mig om. Sen slog det mig att jag fått det hela om bakfoten - det är ju det jag skall dela med mig om - att mitt liv och min syn på mig själv håller på att plana ut och stabiliseras riktigt bra.

Känner att jag är kapabel att möta de svårigheter som kommer i mitt liv riktigt bra. Har skaffat mig verktygen att ta hand om de reaktioner som kommer upp inom mig. Känner ingen panik över måsten. Ganska konstigt egentligen - hela mitt liv har varit fyllt av tvångsamheter och måsten. Snabbt och hårt. Men...det börjar så sakteliga bli riktigt lugnt i min tillvaro.

Kände igår när jag och en kompis flanerade i downtown SF mitt i natten att någonting stort är på gång att hända i mitt liv. Vet inte riktigt vad det är och pratade lite med honom om det. Hans kommentar var ganska bra faktiskt. Det är inte en grej som händer, det är du som har känslorna med dig och faktiskt upplever ögonblicken som radas upp framför dig och du har skaffat dig möjligheten att känna och reflektera vad som händer!

Han har ju helt rätt. varje ögonblick känns oerhört speciellt och förtjusande. jag lever in i stunden och dras med i charmen av empati. Vågar känna på ledsenheter och dyka in i skratten. Vågar kasta mig hejdlöst ut i drömmen och känna den djupa längtan.

Jag har en livsglädje runt mig själv idag som börjar bubbla och leva ut som den aldrig gjort förut. Jag har känslor och sorg som jag aldrig förut vågat känna på men idag hanterar riktigt bra. Livet är en tjusning varje stund. Till och med när jag igår fick svara på frågorna från sonen varför jag inte kunde stanna 8 veckor till. För vi har ju så roligt och jag borde ringa jobbet och säga att jag inte kan komma. Och tro mig, jag funderade på att skippa allt en stund och bara stanna. Men...det funkar inte. Jag trivs inte riktigt här och måste hem till mitt och ladda om. Jag har arbete kvar att göra, människor att möta och saker att se.

Men, livet är skönt idag, jag skall alldeles strax hoppa in i duschen och sen åka ut till flygplatsen för att flyga tillbaka till Sverige i natt. Har bilen på Arlanda och skall köra till morsan i morgon för att på torsdag köra upp till Umeå. Jag är riktigt trött och måste vila innan jobbet startar.

P

Ganska bra tack!

Är så sakteliga på väg hem igen. Känns som jag har varit borta en hel evighet nu, så det är dags att åka hem och återskapa lite rutiner igen.

Sommaren har passerat och jag har fått vara med mina barn precis tillräckligt mycket. Jag känner faktiskt att det är lite mycket. Har varit med River i 3 veckor i streck, och Saffi i två.

Dom kommer hem till mig om en liten stund igen, men sen är det bara middag tillsammans kvar.

I morgon eftermiddag sätter jag mig återigen på ett plan och flyger till Sverige. Denna gång så har jag bilen på Arlanda och skall köra till Dalarna direkt tror jag. Sen upp till Umeå ganska omgående. Saga har tagit hand om katten alldeles för länge och jag känner mig riktigt skyldig för det.

Men, tiden med barnen har brungit många nya insikter. Jag har växt som människa och blir fortsatt påmind om hur lite jag egentligen har en aning om här i världen. Speciellt runt mig själv och min bild av mig själv. Vem jag är, hur jag är och vad jag anser mig vara. Känner en tacksamhet till att jag får genomleva detta just nu och får de insikter som jag fått. Med stor ödmjukhet och omsorg om världen måste jag säga tack. Mina rädslor påminner sig varje dag och min strävan efter att komma i ordning går framåt med stormsteg.

Jag har insett att jag inte längre behöver se målet, veta resultaten eller staka ut min väg. Jag inser att jag bara behöver stoppa in rätt intention och vänta på belöningen. Arbetet jag gör, och fortsätter att göra är rätt. Mina förväntningar börjar bli realistiska och avskalade från tokiga föreställningar och orealistiska proportioner. Dagdrömmar handlar om just det, dagdrömmar. Inte flykt eller önskan att försvinna.

Nu väntar hemresan...