Mirakel

Hejsan hoppsan. Sitter i den lilla lägenheten jag hyrt och funderar på vad jag igentligen känner. Tillbringade hela dagen med barnen igår och somnade som ett vaggat barn kl. 8. vaknade 5 i morse.

Idag skall jag hämta barnen kl. 12 och ha dem till 12 i morgon. Skall bli skoj, men ganska nervöst. att somna och gå och lägga sig etc är ju byggt på rutin för barn, och jag har ingen träning. Men, i går eftermiddag så somnade i alla fall Saffi under några timmar och det kanske kan ses som ett gott tecken.

Men, tillbaka till rubriken - Mirakel. Jag känner faktiskt som om att det hänt något stort inom mig. Jag tänkte på det häromdagen. Jag känner ingen tyngd eller ångest. Jag behöver inte tvinga på mig musik i öronen för att få tyst på tankarna, känner ingen oro i kroppen för att vara där jag är eller liknande.

De kanske inte låter som mycket eller stort, men för mig är det helt enormt. Bruset i mina öron och stressen inombords börjar ge med sig. Efter alla år med stress och en känsla av bekvämlighet med mig själv så börjar jag känna ett lugn. Kanske börjar saker och ting reda ut sig. Jag börjar i alla fall känna en lättnad i mitt liv och en frihet. Det känns som om jag skall öppet och ärligt finna min plats med mig. vart det blir spelar inte så stor roll, jag har inte tagit några som helst beslut om vart jag skall bo eller vara. vad som kanske är viktigast är att jag nu känner en frihet och tillgänglighet för utsidan och kanske för första gången på många år börjar trivas med Patric och alla mina saker.

Först och främst skall jag i dag i alla fall ägna mig helt och hållet åt mina underbara barn. Jag är en bra far och kan detta. Jag inser också att tillbringa tid med barnen får mig att känna mig hel.

:-)

Jiippii

Så var jag här igen. resan gick bra, lite långt, men jag hade poäng nog att uppgradera till business class och flög som en kung hela vägen.

Kom till lägenheten jag hyrt runt 10 i går kväll. Schysst ställe, lite kallt, men så är det ju som hos alla här. helt oisolerat. Men, värmen är på fullt och jag sov gott i natt i alla fall.

Vaknade kl. 5 i morse och låg faktiskt kvar till 7. Efter en kaffe så kom jag så till barnen runt halv nio. Efter att ha kramats under en halvtimme så gick vi ner och åt frukost på en restaurang och lekte i lekparken under en timme.

Nu skall jag sov en tupplur och vila upp mig lite. Skall åka och träffa några vänner i programmet senare och gå på möte - skall bli skoj att få träffa lite bekanta också.

Morgondagen skall tillbringas hos mig, barnen kommer hit kl. 9 och skall hem till 1. Lite Julklappar och film tror jag att det blir. Men, det är ju inte jag som bestämmer riktigt - de är mina skatter och styr händelserna.

ta vara på er.

P

hejsan hoppsan

God jul på er allihopa. Jag känner mig helt slut från begravningen igår. Tyvärr så hade jag inte kraft och köpa julklappar. Men familjen är förstående, jag får köpa i USA.

Men, jag måste berätta om den fina begravningen. Massor av blommor, de närmaste och jag grät hela ceremonin igenom. det var jättejobbigt att se kistan och ta farväl, men så är det. Det är svårt att säga hej då till den man älskar och saknar.

Pappa hade nog varit glad för de som var där. Några saknades, hans kompisar var utomlands, men hade skickat blommor och texter.

Men, nu är det klart. Jag åker till San Francisco på fredag och skall få träffa mina underbara barn. Efter sorg kommer ohämmad glädje. Jag längtar så jag kan spricka - men det blir nog bra. Jag har hyrt en lägenhet så jag och barnen skall kunna bo i något personligt.

Önskar ni kunde följa med, Kalifornien är underbart vid den här årstiden.

Annars så håller jag på och planerar en resa i början av februari. Indien låter som en härlig plats. Skall börja leta efter nått som gör att jag får lite sol, värme och lugn.

:-)

Så var det då dags...

Hej, Idag är det begravning för pappa. Jag känner en stark känsla av olust och har haft det jättesvårt att sova i natt. Det är kanske så det är, de man älskar vill man inte ta farväl av!

Men, idag har jag inget val. Pappa skall sändas vidare och han kommer inte tillbaka. Jag låg i går natt och kunde inte slappna av - hade en rädsla inom mig som gnagde gjorde att jag inte somnade förenns vid 3 kanske.

Men, nu är jag uppe och livet går vidare. Måste köpa lite julklappar, äen om det känns riktigt konstigt och skevt. Men, det får bli något symboliskt för jag har inte kraft att tänka på gåvor och annat konstigt.

God jul på er alla, jag hoppas ni finner ro.

Barn

Hej. Jag måste bara få berätta. I går så körde jag ner från Umeå till Avesta där brorsan bor. Gick kanske lite för snabbt, men jag stor trivs med bilen och är jättestolt över den.

Fick ha hans lille nyfödda son på armen ett tag - lilleman låg där och grymtade och vred sig tills han nästan somnade. Ojoj va härligt med små barn.

Annars så skall jag vidare till Stockholm nu på morgonen och vara där i två dagar. Fick en fråga om att möta min sponsor i Sandviken på Fredag för att snacka lite, samt fick ett erbjudande att hänga med på lite bra dans på Fredag kväll i Falun. Vet inte riktigt hur det blir, men jag skall känna efter under resans gång.

Jag blev påmind igår om att jag faktiskt inte varit hemma mer än 4-5 nätter den sista månaden. hade inte riktigt tänkt på det, men det är kanske därför jag känner en sådan stark rotlöshet. Måste hitta nått som gör det viktigt att stanna på en plats, annars kommer jag att bli en zigenare med husvagn och allt.

:-)

orolig och ofokuserad

Hej. Sitter och borde väl redan ha gått och lagt mig - men har en väldans oro och rastlöshet. Skall i morgon åka iväg på en tre veckors resa. Åker först till Stockholm och tar hand om begravningen, sen firar jag jul i Dalarna och sen till USA på annandagen. Kommer inte hem förenns min födelsedag den 8:e januari.

Känner i och för sig igen allt det som känns. Men, i alla fall. Känner mig ensam och utanför i och med mitt levnadssätt. Reser mycket, jobbar med saker som folk nästan blir rädda för och är en jätte ärlig människa.

Jag har tänkt på just detta ett tag, jag skrämmer bort en del människor med mitt liv - det blir en sorts konstig distans och jag känner mig som ett ufo. Kan inte riktigt prata med nån om jobbet, det är ingen som kan relatera riktigt. Samma med tjejer, när man börjar snacka så blir det en konstig distans som gör mig obekväm. Vill inte tränga mig på och väljer att läsa kroppsspråket om distans.

Det är inte enkelt att vara mig. Jag försöker och väljer ofta att inte prata så mycket, är rädd för att det skall bli uppfattat som skryt. Försöker också att vara snäll runt andra människor och inte tränga mig på. Men, allt detta fina gör ju också att jag är ensam - speciellt nu när jag faktiskt skulle behöva någon som lättar mitt sinne. Men, jag undrar om någon någonsin kommer att tränga sig ut ur sitt skall och sin rädsla och våga mötas?

P

Ärlighet, villighet, öppenhet

Vet inte riktigt hur jag skall börja, men jävlar vad ensam jag blivit efter att Pappa dog. Känner mig riktigt tom och lämnad av min bästa vän.

Det är väl lite så att jag pratade om nästan allt med pappa. Han förstod någonstans hur jag hade det i mitt huvud och jag kanske förstod honom.

Idag känns det verkligen som jag förkorat en del av mig själv. Pappa var väldigt viktig för mig sen jag kom från USA, och nu är han inte här längre.

Jag kommer nog att klara detta också, men ojoj va jobbigt det är att fatta detta. På Onsdag skall jag åka söderut igen, skall vara borta i 3 veckor. Åker till Stockholm först, sen dalarna och sen till barnen igen nästa fredag. Skall bli skönt att få resa, men med denna ensamhet jag känner är det jobbigt.

Men, jag skall klara detta också. Mitt liv kommer att bli bra, ensamheten kommer kanske att försvinna. Men, jag är ledsen idag.

Inventering

Hej,

Jag satt i morse på planet från Köpenhamn till Stockholm och funderade över min situation just nu. Pappa har dött, jobbet är i kaos, och exet vill inte släppa taget om barnen. Ibland känns det som jag håller på att svimma i ansvar och press.

Men, mitt i allt så har jag faktiskt känt en riktigt skön stabilitet i mig själv. Jag är ju trött och sover ganska mycket, men jag är verkligen klar i tanken och känslan.

Jag känner mig dock riktigt ensam. Ibland önskar jag att jag vågade träffa någon och finna styrka i att ha en trygg famn att få hämta andan i. Det är nog så det känns, jag vill bli skyddad ibland från allt och gömma mig.

Men, det blir nog det också. Jag har faktiskt börjat släppa på min inneslutenhet och har blivit mer tillgänglig för möten med andra människor. Det blir nog bra med det.

Men, i frågan om allt som händer just nu. Jag måste prioritera väldigt hårt i detta läge. Detta kommer också att gå bra, kanske borde jag börja planera för en liten semester ganska snart efter att resan och begravningen är över. Jobbet får jag fundera på - kanske är det dags att titta på det också. Vad vet jag. Inget säger att jag landat där jag skall bli gammal och världen ligger öppen så att säga. Är det någon som har en ide om vart jag borde bo och jobba?

P

Expedition

Hej, nu sitter jag på Waynes Coffe i malmö och skall om en stund gå och ta emot ett pris för ett spel som vi utvecklar. Det var lite turer om vart jag skulle och från ha trott jag skulle till Oslo så sent som i går så sitter jag nu här i Malmö. Jag har faktiskt tillbringat dagen i Köpenhamn med en vän sen skoltiden, vi gick omkring i stan, lunchade, fikade och tittade omkring i Nyhavn med mera. Skoj men tröttsamt.

Tog in på ett Vandrarhem här i stan i går när jag kom och somnade ganska bra. Vart dock väckt kl. 4.15 i morse av en helsnurrig kille som pratade med sig själv och gick in och ut i dörren. Jag gillar det här med sovsal, dels behöver jag inte vara helt ensam, dels är det billigt och enkelt. Men, efter att ha varit upp en stund och lugnat ner mig från de tankar som kom så sov jag riktigt länge - till 10 då en vän till han som snackade med sig själv kom och väckte honom. Tydligen är han en psykpatient som är hemlös och går i nån terapi - inte undra på att han var lite psycho i morse.

Men, vad som slog mig i morse var det tragiska att farsan lämnade mig med massa skulder i företaget. Nu kommer julen, jag är försenad med alla kvitton och sitter riktigt i skiten. Jag tror ju att det kommer att ordna sig, men jag blev besatt av oron i morse och kunde inte somna om. Jag har pratat med familjen om detta och de säger alla att det skall lösa sig. Men, oro är nått bara jag får ta itu med och i natt så kom det på allvar. Om det inte löser sig blir det konkurs, eller banklån - vilket inte riktigt är så lätt när man har den historia som jag har.

Men, jag tog ett beslut om att vara riktigt försiktig och försöka vara sparsam. Jag har ganska mycket som ligger ute för betalning till mig och köpte ju bilen och annat, så det är ju inte så att jag är helt ställd, det går nog att lösa. Men, jag märker hur pragmatisk jag är - problemen skall lösas och jag ägnar all vaken tid åt att fundera ut en lösning. Först när jag ser svaret så kan jag lägga mig till ro igen, precis som i morse. Jag fick lov att ta ett första steg, bestämma mig för det jag kan göra och planera de steg som krävs för att ta dem. Sen är det ju bara att skrida till verket.

Annars är det ganska ok. Det hände nått otroligt på flyget igår. Jag satt brevid en snubbe som jag pratade lite fram och tillbaka med under hela resan. Mot slutet, alldeles innan vi skulle landa så frågade jag lite i förbifarten vart han jobbade. eller kanske vart hans skulle eller nått. Han sa att han jobbade med Fonus och reste mycket för dem. Jag nämde då att min pappa brukade jobba lite för dem och till min stora förvåning så var detta en man som pappa kände. De hade jobbat ihop och han skulle åka och jabbe med den snubben som pappa jobbade med, som vi tidigare i veckan pratat med om hur vi skall gå tillväga. Världen är bra lite ibland. Det finns något som styr oss till de möten vi skall ha i livet, jag är totalt övertygad om detta.

Givetvis så bjöd jag honom på begravningen och kanske kommer han. Men, det viktiga i det hela var att jag blev placerad bredvid honom på planet och att det visade sig att det var en bekant till min pappa. För i all denna sorg är det så att ju mer människor som jag träffar eller pratar med runt pappa får jag en bred och varm bild av honom. Han var omtyckt av sina vänner och bekanta, de såg upp till honom. Vilket jag också gjorde och gör. Han höll hakan högt, även om han kanske kämpade med demoner mycket likt mina. Hans familj var splittrad och jag får inte tag fler än hans farbror som han ringde ibland.

Samma grej hände på bussen på väg till Arlanda, några gamla grannar i huset han bodde tidigare åkte på samma buss - så jag fick tillfälle att berätta för dem också.

Jag är så tacksam för att jag har förmågan att vara mitt i detta. Lärdomen är tung och hård, men ack så värmande och kraftgivande. Ibland tror jag att jag skall svimma, men det är mest känslorna som blir påträngande och stora. Jag försöker och ta det lungt. Jag går på mina möten och fångar mina karaktärsdefekter i detta, för guud skall veta att jag har en del sådana. Men, jag är endast ansvarig för mina handlingar, och så länge jag tänker efter före så har jag ju en chans i alla fall.

Kram på er alla och ha en bra kväll.

P

Jahaja

Hejsan,

Sitter nu på ett hotell i Stockholm och skall ta i itu med livet igen då. Vi var på sjukhuset igår och tog farväl av pappa. Jättejobbigt men skönt att få säga hejdå. Nu är han borta och vi är kvar.

Var också förbi lägenheten, kände hur en hel massa grejor gick igång och att det blev jättejobbigt. Kom till hotellet runt sju och pratade med morsan och brorsan under kvällen innan jag somnade runt 11. Intressant att jag kunde stänga av TV´n och bara blunda. Jag fick givetvis en massa bilder som kom, men det var ok. Sov lungt och vaknade utvilad.

Skall sova i pappas lägenhet ikväll, tycker det är en del av det hela att säga hejdå. Har inte varit i hans nya lägenhet med honom innan, utan vi träffades på stan och fikade och liknande.

Men, kände att jag behövde skriva av mig lite och få ro. Det är farligt att gå med för mycket tankar inom mig och inte få ut dom. Jag vet ju hur det går om jag inte prata om mina funderingar.

Men, det var skönt att få säga hejdå. Det var också skönt att få känna på reaktionen av allt detta. Skall försöka ta hand om mig själv idag och få lite ro. Skall på möte och se till att jag tar hand om det som är viktigt i allt detta.

P

Till min älskade Pappa

I Fredags såg dog Pappa. Min älskade pappa´s hjärta klarade inte mer. Jag fick beskedet runt 6 på kvällen, men vid 3 på eftermiddagen hade han tydligen segnat ner på trottoaren på Söder och återupplivnings försöken hade inte lyckats.Enligt doktorn tror de att det är hjärtat som gav upp.

Ojoj, va jobbigt det här känns. Jag älskar verkligen min pappa. Vi har stött och blött våra huvuden i många år och kämpat med samma sjukdom. För 3 veckor sen flög jag till Stockholm och mötte upp pappa på Arlanda. Pappa skulle hjälpa mig att köpa en bil. Vi tog en taxi till bilhandlaren och gick dit och skrev på. Jag tror han faktiskt var stolt över den bil jag köpt och kände sig glad över sonens förmåga att nå sina mål. Har drömt om en sånn bil och var nu redo att köpa min första svenska bil - och bad pappa om hjälp.

Vi åkte tillsammans upp till min brorsa i Avesta för han har fått en liten son alldeles nyss. Vi stannade till i Sala och köpte två böcker, en till brorsan som snart skulle fylla år, och en till Emilia som också skulle fylla. Pappa satt i köket med Emilia under en timme och läste bok med henne. Det syndes att han var lycklig över att ha fått ge henne en present som hon verkligen gillade. Efter nån timme var det dags att åka och jag körde honom till tågstationen. Det sista jag sa till honom var att jag hade haft en jättebra dag och verkligen gillade att hänga ut med han - det var inte så ofta. Han log och sa tack det samma.

Förra helgen ringde jag till min son i San Francisco, han sa att han ville prata med farfar och jag skulle fixa det. Sagt och gjort, Pappa ringde mina barn ochfick sig en riktigt pratstund med dem. Sonen hade berättat om fotbollen och dottern hade sagt "Hej farfar" på svenska och kvittrat med sina små sånger hela tiden. När pappa ringde mig efter samtalet hörde jag att han var så lycklig. Det var ju jag också, för det har varit så svårt att inte kunna ge honom närhet runt barnen, vi saknar ju dem allihopa.

I fredags morse vid halv 10 ringde så jag pappa. Jag hade haft lite frustration med banken och bad om lite råd. Han bad mig ta det lugnt till den riktiga killen på banken kommer tillbaka i Januari från sin barnledighet. Han berättade även att han haft en bra morgon, hade städat - skulle ner i tvättstugan och dona lite. Han lät riktigt pigg och frisk.

Tydligen hade han gått på en promenad, någonstans på söder tog det så slut. Hans hjärta orkade inte mer.

Jag har fått säga att jag älskar honom tillräckligt, jag har fått kramat honom på sistone och verkligen visat att jag står kvar. Han sa ofta att han hade hemsk ångest för sitt dåliga hjärta och kunde inte riktigt slappna av. ha sa också att han var så glad att jag fanns till, lyssnade och stod kvar i alla lägen - oberoende av vad han gjorde. Min syn på det hela var att jag lärt mig skilja på vem han var och vad han gjorde. Eftersom vi båda har eller hade samma sjukdom är det inte längre så svårt att förstå. De andra i familjen kanske har det svårare, jag har ju min gemenskap som förstår att hjälpa mig i mitt sorgearbete.

Idag skall jag så åka ner och säga hej då. Jag kämpar med att hålla det praktiska borta lite, för det är så jag fungerar, vill ta tag i det praktiska för att skjuta bort de jobbiga känslorna.

Men, bara för idag skall jag känna saknad och vara ödmjuk inför sorgens känslor. Jag skall finna frid i att få säga hejdå. Jag skall också finnas där för hans exfru och min bror som kanske inte har samma förmån som jag har haft och fått prata färdigt med pappa.

Pappa Hans, jag älskar dig och håller vår tid mycket högt. Det är synd att du behövde åka vidare, men frid på resan pappa. Jag finns här och kommer att ta hand om de andra. River, sonen undrade när du kommer tillbaka, och tyvärr var jag tvungen att säga att du inte kommer mer, men jag lovade att du skulle lyssna i våra hjärtan.

Tack pappa för allt du gjort, jag älskar dig.